Tag Archives: sill

Att det ska vara så jävla svårt att göra rätt med sillen

Sill är bra mat. Fisk innehåller nyttigt fett, och sill hör generellt sett inte till den fisk som hotas av överfiske (läs bland annat i WWF:s fiskguide på sidan 42). Sill är dessutom gott, och ganska billigt. Bra mat, med andra ord. (Sill och strömming är samma art. Man brukar säga att om fisken fångats söder om Kalmarsund ska den kallas sill, men det verkar inte vara något att förlita sig på – båda benämningar används huller om buller oavsett fiskeplats.)

Dock bör barn samt gravida och ammande kvinnor och så vidare inte äta fet fisk från Östersjön mer än 2-3 gånger per år. För i Östersjön finns det mycket dioxin och PCB som ansamlas i fettet i fet fisk. Egentligen innehåller fet fisk från Östersjön för höga dioxinhalter för att få lov att säljas för människokonsumtion, men Sverige har fått dispens från detta under förutsättning att man informerar allmänheten ordentligt om att vissa grupper (ganska stora delar av befolkningen, tycker jag) bör äta detta max 2-3 gånger per år. (Dessutom är bestånden av strömming i Östersjön inte så stabila, så det finns fler skäl att låta bli att äta strömmingen därifrån – WWF:s fiskguide igen.)

Efter vad jag förstått på en del nyhetsrapportering så är det ganska stor del av Sveriges befolkning som inte alls har koll på det här med att man ska minimera sitt intag av fet fisk från Östersjön. Men låt oss för en stund anta att folk i allmänhet är som jag, som vet om detta och dessutom faktiskt försöker leva efter det. För det kan väl inte vara så svårt – eller? Det är ju ganska klara direktiv.

Ja, det kan det ju tyckas. Men så står man där i affären och försöker bli klok på det där som står på förpackningen med sill. ”Fångstområde 27 IIId.”

Va? Vad i hela fridens namn betyder det? Är det fisk jag bör låta bli eller inte? Jag låter bli att köpa fisken, och när jag kommer hem googlar jag. Det visar sig att fångstområde 27 är hela Europa, halva Atlanten, halva Grönland och upp till nordpolen.

Efter att ha klickat mig igenom ett antal andra kartor konstaterar jag till slut att IIId tydligen innebär Östersjön. Tydligen var det tur att jag inte köpte fisken.

Jaha. Nytt försök i annan affär. Hittar strömming/sill från Västkustfilé. Det låter ju betryggande – men det visar sig vara namnet på företaget och har alltså inget med fångsplats att göra.

Däremot finns en märkning som visar var fisken i paketet är fångad:

A = SILL fiskad i Nordostatlanten FAO 27 IIIa

B = SILL fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 22-26

C = STRÖMMING fiskad i Östersjön FAO 27 IIId 27-32

Paketet jag håller i handen visar sig vara märkt med ett A (med en oförklarad * efter). Det känns alltså som att den bör vara okej? Och när jag kommer hem hittar jag den här kartan, som verkar bekräfta att detta är okej fisk. Så jag bestämmer mig för att detta ska vara okej fisk – men jag behåller ändå en osäkerhetskänsla i magen. På kartan finns dessutom förklaringar till de där andra siffrorna – 27 kan alltså betyda två olika saker… ;-)

Ärligt talat, ska det behöva vara så här jävla svårt? Ska man behöva memorera eller skriva upp sifferkombinationer och åka hem och kolla innan man kan köpa fisken? Hur många gör det, tror ni? Och är det rimligt att kräva det av folk?

Och då har jag alltså ändå bara varit inne på den fisk som faktiskt är förpackad. Alla de gånger man handlar till exempel en sillamacka med stekt sill nånstans längs kusten. Är det rimligt att jag ska behöva ställa mig och fråga mer exakt var fisken är fångad varenda gång? Eller ja, jag inser ju att jag måste det – men ärligt talat, inte ens jag tänker ju på det varje gång, så jag gissar på att den stora massan inte tänker tanken alls. Och om sillamackan säljs nånstans längs kusten i Sverige, så är det för den allra största delen av sträckan väldigt sannolikt att sillen/strömmingen är från ett område där dioxinhalten är för hög.

Om Sverige ska leva upp till informationskravet så måste det åtminstone vara möjligt att när man står i affären, eller på sillamarknaden eller restaurangen eller i silldisken, enkelt ska kunna få veta om fisken man funderar på att köpa hör till sådan som barn samt kvinnor i barnafödande ålder bara bör äta 2-3 gånger per år. Ett tydligt klistermärke som tydliggör om svaret är ja eller nej vore önskvärt. Kanske till och med ett kort där man kan sätta ett kryss varje gång man äter nåt sånt (och sedan förvara i plånboken) så att man kan hålla rätt på hur många av sina 2-3 gånger per år man förbrukat. Men ett minimum är att man inte ska behöva hålla rätt på sånt som om det är FAO 27 IIIa eller IIId som är okej.

Jag tycker det är ganska självklart att det måste finnas bra information om det här. Det räcker inte att informera om att man inte ska äta fisken mer än i undantagsfall (2-3 gånger per år är just undantagsfall), man måste också göra det möjligt att veta vilken fisk det är som ska väljas bort. Om man inte har ambitionen att göra det möjligt så anser jag att det är frågan om hyckleri och spel för gallerierna. Och jag är lite grann inne på att jag tror att det är det det är frågan om. Vem som är skyldig till teaterföreställningen tänker jag dock inte uttala mig om.

Plastburkar till sillen – bättre eller sämre?

Vi är sillälskare, och matjessillen brukar vi oftast köpa i de runda låga konservburkarna som på senare år dominerat marknaden.

Med anledning av bisfenol- och konservburksdebatten har vi den här säsongen satsat på glasburkar. Men inför midsommar noterade jag en ny burktyp. Klädesholmen hade bytt de runda konservburkarna mot runda plastburkar.

Min spontana tanke var att plastburken var ett sätt att komma undan konservburksproblemet. Men om så var fallet, var den nya burken verkligen bättre? Tja, det beror ju till viss del på vilken sorts plast den består av. Spontant uppfattade jag det som att nederdelen av plastburken, själva burken, skulle vara av något i stil med PC (karbonatplast), som om jag fattat det rätt innehåller bisfenol, medan ”locket”, alltså den folie som sitter överst, kändes som en mjuk polyeten. Men jag vet ju inte. Och det märkliga är att jag inte kan hitta någon märkning på förpackningen som talar om vad det är för plast.

När jag ni gick in på Klädesholmens webbplats, fick jag dock på förstasidan veta följande:

Vi har gjort vår goda matjessill ännu godare. Nu gör även förpackningen gott.

En ny förpackning som låter sillen ligga i mer spad, så smaken blir ännu rikare. Förpackningen gör också annat gott – för miljön. Genom att byta aluminium mot plast sparar den också energi.

(Texten ligger som en av tre bilder som det växlas mellan som huvudinformation.)

Huruvida plast är ett bra eller dåligt alternativ finns det ju många aspekter på, vad gäller ändliga, fossila resurser kontra att man åtminstone teoretiskt borde kunna smälta konservburksmetallen med förnybar energi; jag får trots allt anta att en seriös livscykelanalys ligger bakom. Men självklart skulle jag vilja läsa mer om detta. Så jag har letat och letat på Klädesholmens webbplats. Jag hittar inget mer om de nya burkarna, än denna text som inte ens är en text utan en bild, och som byter runt så fort jag hunnit läsa den.

Lite tråkigt tycker jag.

Köttbullar i alla de smaker – inklusive currysill

Den förkylda treåringen önskade köttbullar. I affären fanns fläskfärs bäst före imorgon och med nedsatt pris.

Fram till för några år sedan gjorde jag inte köttbullar. Det är jobbigt och kladdigt. Men jag har insett att det är ganska kyl också ifall man experimenterar. Och barnen uppskattar att mamma gör köttbullar.

Hemkommen med två 500-gramspaket färs (ska man göra så kan man lika gärna göra många och frysa in) bestämde jag mig för att detta skulle bli fyra olika satser med varsin smaksättning; tre till mig och den fjärde till åttaåringen.

I min första blev det dragon, vitlök, dijonsenap, havregryn, mjölk och förstås salt.

Sedan kom jag att tänka på resten av currysillen som stod kvar i kylen – fast utan någon sill kvar. Tja, kan man använda löksillsresten till mat så kan man väl använda currysillsgucket? Och om ansjovis ofta är smaksättnng i köttsaker, så kan man väl använda sillsmakande spad? Sagt och gjort. Förutom currysillsgeggan (curry, gurkmeja, honung, vatten, äpple, purjo och creme fraiche) hade jag i salt, hackad rödlök, ströbröd och mjölk i dessa köttbullar. Ja, och så färs förstås.

I tredje omgången tog jag resten av rödlöken, lite röd currypasta samt mjölk och ströbröd.

Åttaåringen körde med ströbröd, mjölk, timjan, herbes de provence och vitpeppar.

Enligt treåringen var de sista de enda som gick att äta. Jag håller med om att de var väldigt goda. Men näst godast var currysillsbullarna.

Uppdatering 2012-05-08: Receptet finns nu även publicerat på Rädda maten nu! Matrecept på rester.

Makrill i löksillsrest

Påsken är slut. Och då står man där med en massa (trevliga) rester igen.

En av de mer besvärliga resterna efter sillfrossandet är det slörg som finns kvar i burkarna när sillen är slut. Åttaåringens löksill, till exempel. Han hade komponerat en egen löksill:

Löksill à la åttaåring

  • 1 hackad rödlök
  • 2 skivade gula lökar
  • ½ halvmåneskuren purjo

Lägg i ett krus.

Koka en lag av ½ dl ättika, 1 dl socker, 1½ dl vatten och häll varm över löken. Tillsätt en rågad tsk hel kryddpeppar och 1 tsk oregano. Låt kallna och tillsätt sedan 1-2 burkar matjessill (utan spadet). Låt stå.

Mycket trivsam löksill. Men som vanligt med den sortens inläggningar så är det i huvudsak själva sillen som äts. Och sedan står man där med en burk ättiksinlagd lök, som känns väldigt slösaktig att slänga…

Därför testade jag igår följande:

Makrill i löksillsrest

Tina ett paket (400 g) makrillfilé såpass att filéerna kan pillas isär. Lägg i en ugnsform. Lägg på lökresten från ovanstående löksill (inkl kryddpepparkorn), och häll på ättiksspadet så att det knappt täcker. Låt stå och marinera en halvtimme. Salta och häll på 1½ dl grädde. Ställ i ugn 230 grader 30 minuter. Servera med kokt potatis och kokta morötter.

Det blev mycket gott. Åttaåringen själv tyckte det var fantastiskt gott. (Treåringen vägrade smaka.

Uppdatering 2012-05-08: Receptet finns nu även publicerat på Rädda maten nu! Matrecept på rester.