Tag Archives: sylta och safta

Äppeltid och äppelskörd

Det är äppeltid. Och det verkar vara riktigt äppelår i år: vi får löjliga mängder äpplen på de två träden som brukar ge en del, och till och med lite äpplen från det träd som står i örtagården och som vi totalt sett sett ytterst få äpplen på genom åren.

Vi brukar inte hinna bry oss så mycket om äpplena. Men det märks att barnen börjar bli stora, för det är lättare nu än förr om åren att lyckas ta hand om en del av skörden. Dessutom har vi använt röjsågen under äppelträden för inte alls länge sedan, vilket både gör det lättare att både lyckas hitta fallfrukten och att komma ram till träden och faktiskt plocka äpplen direkt från grenarna.

Mestadels är det dock fallfrukten jag tar tillvara. Jag har skurit ner i bitar och stoppat i frysen till att koka kräm av, jag har kokt improviserad chutney (med äpplen, chili, vitlök, citron, vinäger, socker, och säkert nåt annat jag glömt). Och sedan tänkte jag att det måste gå att göra saft på dem i saftmajan. Jag är uppvuxen med att man gör saft på en massa olika bär, men bär har vi inte i överflöd här (och hemma hade vi nog aldrig överflöd av äpplen), och man tager vad man haver. Nu har jag konstaterat att det går utmärkt att göra ångad saft på äpplen, även om det inte blir jättestort utbyte. Däremot är det nästan meningslöst att koka eftersaft (det blev en ynka flaska – och den kryddade jag till glögg), så nästa omgång med ångad äpplesaft fick istället eftersatsen bli ett massa gott äppelmos.

Ja, och så plockar vi och äter också, förstås.

Jag skulle vilja göra must och cider också, men då behövs en fruktpress…

Och sedan hade det varit väldigt kul att veta vad det är för äppelsorter vi har. Vi har försökt leta i äppelböcker och på nätet, men vi blir inte kloka på det. Är det någon som är expert därute som har en åsikt?forstaappletradet2

Första äppelträdet på baksidan. Huvudsakligen detta jag gjorde saft och mos av idag. Vi plockar och äter goda äpplen i nuläget.andraappeltradet2applenaiortagarden2

Andra äppelträdet på baksidan. Jag har använt en del av fallfrukten därifrån men tror inte äpplena på trädet är helt mogna ännu (?).
Äpplena från örtagården – det vill säga från trädet som knappt brukar bära frukt. Mogna nu. Det vi smakade var lite mjöligt. Obs! De är små!

 

Har du en massa äpplen, eller annan frukt, du inte hinner göra av med? Eller vill du hitta frukt hos någon annan? Äkta vara har startat en fallfruktsförmedling, på www.aktavara.org/fallfrukt.

God idé, misslyckat genomförande

Häromdagen, när jag skulle sätta en extra sats fläderblomsaft, stod jag utan citronsyra – den var slut hemma och slut i affären. Därför googlade jag efter recept på flädersaft utan citronsyra (eller vinsyra för den delen), mest för att kolla om det fanns folk gjort det tidigare.

Ja, det fanns det förstås.

I någon kommentar till något av recepten läste jag om någon som brukade göra marmelad av citronerna som används när man gör flädersaft – efter att saften är klar, alltså – och att det brukade bli en mycket god marmelad, med lite flädersmak.

Eftersom jag många gånger tittat på de där citronerna när flädersaften blivit klar och suckat över att slänga dem, så kändes det som en bra idé.

Igårkväll hällde jag upp den klara saften. Sedan var det nattning av barn som inte kunde somna. Vid elvasnåret byttes jag av av min man och gick för att koka marmelad.

Koka marmelad. Ja, då tar man ju fram Vår kokbok anno 1964 och utgår från det recept på citrusmarmelad som jag alltid använder.

Så jag rensade ut citronerna från blomkladdet, hackade dem, och vägde dem. Typ 280 g. Till det borde jag ha ungefär 2,8 dl vatten. Jag tog den halva dl flädersaft som hade hunnit rinna av ytterligare, och så drygt 2 dl vatten till. Lät det koka en dryg halvtimme (ska vara 45 min enligt receptet). I med socker. Jag tog 5 hg, vilket var något mindre än i receptet. Kokte i 45 minuter (som i receptet). Struntade i allt med att skumma och tillsätta citronsyra och sånt. Hällde upp på burkar – och gick och la mig.

Efter att ha ätit en macka med denna marmelad i morse så kan jag meddela: ja, det smakade lite fläder. Och det var alldeles alldeles för sött! Citronerna hade uppenbarligen förlorat väldigt mcket av det sura och tagit upp väldigt mycket syra vid saftgörandet.

Lite googlande visade däremot att det finn många som gör marmelad på flädersaftscitronerna. Och alla verkar utgå från ett recept i DN 2004 (eller ja, det kanske finns äldre källor):

  • Till 3-4 dl marmelad behövs:
  • 3 citroner i skivor från flädersaftskoket
  • 1 dl flädersaft
  • 1 dl socker

Skär citronskivorna i små bitar eller kör dem hastigt i matberedare. Koka dem med flädersaft och socker utan lock cirka 10 min, tills marmeladen tjocknar.

Baserat på min erfarenhet låter det som en bättre idé :-) Fast som den snåljåp jag är vill jag nog inte slösa med den nygjorda saften. Men nästa gång tar jag betydligt mindre socker, i alla fall :-)

Plastvardag – förvirrade tankar om plast

Det pågår ett plastuppror därute i sociala medievärlden. Ett #plastriot. Tanken är bland annat att minska mängden onödig vardagsplast. Både för att plasten fortfarande till allra största delen görs av petroleumolja, som är en begränsad resurs, och för den skada plasten gör när den hamnar som skräp i till exempel havet. Ja, för att bara nämna några plastrelaterade problem då.

Det är svårt det där.

Ja, alltså, det svåra är ju inte att göra något åt de saker som man själv tycker är helt onödiga. (Fast när det gäller plastkassar har jag skrivit förr om det där med minnet…) Gladpack, som det skrivits en del om, använder jag väldigt väldigt lite av. Ett annat problem jag sett nämnas är när man går och köper lunch ute men går tillbaka till kontoret för att äta den – men så gör jag aldrig; har jag väl tagit mig utanför kontoret till en lunchrestaurang tycker jag att jag lika gärna kan sitta där och äta den också. Både för att spara material och för att det är trevligare.

Men andra saker är mer komplicerade.

Plastpåsar till exempel. Inte plastkassar, utan plastpåsar. Enliters, tvåliters, treliters och enstaka sexliters. Sådana påsar använder vi en hel del:

  • Till bröd vi bakat själva. (Oftast enda sättet att få ekologiskt bröd och med ett innehåll vi vill ha.)
  • Till kött vi köper hem. Exempelvis köpte vi ju häromsistens ett ekolamm.
  • Till grönsaker, bär, svamp och annat som vi plockar, odlar etc och vill spara.
  • Till bönor och kikärter. Det händer enstaka gånger att jag kommer ihåg att lägga i blöt och koka själv, och då är det ju bättre att göra en större sats och så frysa in så att det finns till flera middagar.

Det vill säga användandet av dessa plastpåsar handlar ofta om att vi vill göra en miljöinsats. Jag vet inte om det är att betrakta som onödig plast? Folk överlevde ju helt klart innan plastpåsens tid, men jag vill ju inte riktigt tillbaka till den tiden. Och jag har ärligt talat ingen smidig lösning på hur man skulle göra istället. Eller har jag missat nåt?

Ja, plastburkar finns det ju också. De kan användas fler gånger (påsarna blir ju i det flesta fall engångs, och går sedan till återvinning, utom när det varit kött i dem), men i gengäld är det mycket mer plast i burkarna. Plastburkar är också en ganska väsentlig del av vardagsplasten, som jag skrivit om innan. Även där känner jag mig lite som ett frågetecken om vad jag ska göra. För jag har ju ändå ganska ofta med mig lunchlåda till jobbet (det går i perioder). Även där av miljöskäl. Ska jag ha en miljöanpassad lunch, där jag vet något om hur råvarorna framställts, så måste jag ta med lunchen hemifrån. Lunchen är dessutom min chans att öka ätandet av bönor och linser (som barnen inte vill ha). Men visst, självklart är det inte bra med en massa plastburkar. Både ur resurshänseende och vad gäller hälsa (angående vad plasten utsöndrar för ämnen i min mat).

För ja, visst köper vi en del avsiktliga matlådeplastburkar. Även om de flesta vi använder har innehållit glass, yoghurt eller nåt liknande.

Och om vi nu ska undvika plast, hur mycket mat kan vi då alls få hem från affären? Hur ska vi få hem det istället?

Visst, i en hel del situationer kan man förstås använda metallburkar istället. Men det är betydligt mindre smidigt. Och metall är ju inte heller okomplicerat – inga naturresurser är obegränsade, gruvdrift har sina problem och metallhantering är energikrävande. Visst, metallburkar kan återanvändas många gånger – fler än plastburkar – men ändå… Och det behövs rätt många burkar för att hantera matrester och diverse infrysning. För ja, matrester är ju en av de saker vi använder plastburkarna till. Och storkok av luncher.

Funkar det förresten att frysa in saker i plåtburkar? Eftersom man inte brukar göra det så antar jag att det har nackdelar?

Eller borde man övergå till att använda glasburkar till så mycket som möjligt, till exempel matrester och liknande? Fast då behövs det glasburkar i annan form.

För övrigt så skulle det vara ganska svårt att handla alls om man ska undvika plast, som det är nu. Försök handla hem turkisk yoghurt, creme fraiche, ketchup, eller för den delen kött, utan att komma hem med plastförpackning. Eller spackel och tapetklister.

Ju mer jag tänker runt plasten desto mer inser jag att ska man ta bort plasten ur vardagen så hamnar vi tillbaka i självhushållets tid, med jordkällare, saltad sill, torkat kött, bänkavälling och tillhörande problem med bristsjukdomar och smittor.

Och när jag tänker på saken så tycker jag egentligen att plast är en ganska vettig användning av petroleumet. Ja, jämfört med energiutvinning då – alltså att elda upp det, som bilbränsle, till husuppvärmning, till elproduktion. Energi kan vi producera på en massa andra sätt. Plast kan vi än så länge i väldigt begränsad utsträckning producera på annat sätt (men självklart måste vi jobba stenhårt med produktutveckling här!). När vi eldar upp olja har vi förbrukat den, men plasten kan vi använda många gånger innan den kasseras, och sedan kan den återvinnas.

Men det förutsätter förstås att vi använder plasten med förnuft. Att vi ser till att den inte hamnar i naturen och ställer till skada. Det hör ju till sånt som känns så självklart att det inte behöver sägas – men uppenbarligen är det inte det… Och att vi tänker oss för och prioriterar noga vad vi ska använda plasten till.

Frukt- och bärresurshållning

En del i att tänka resurseffektivt är ju att i möjligaste mån ta tillvara det naturen ”ger”. Så här års handlar det till exempel om att ta hand om frukt och bär.

Och visst, en del äter vi som det är. Men vill man göra något annat – antingen för stunden eller för att spara det lite längre – så involverar det ofta socker på ett eller annat sätt. Det är pajer och bakverk, sylt, mos och saft. Eller kräm.

Jag är inte sockerfanatiker: jag har inga idéer om att allt socker är dåligt och på alla sätt ersättas med annat; jag vill inte på några sätt ersätta socker med syntetiska märklliga produkter. Och jag öser inte i socker utan använder alltid minsta angiven mängd eller om möjligt mindre när jag saftar, syltar och bakar.

Men det stör mig. Det stör mig att ska jag på något vis tillaga frukt och bär, eller på något sätt (annat än att frysa) dem, så involverar det socker. Så ju mer jag vill bevara och äta av mina äpplen och päron eller av de bär jag plockar, desto mer socker stoppar jag i mig. Ju hälsosammare jag vill vara desto mindre hälsosam blir jag, typ.

Syltningsmagi

Vissa hushållsmässiga saker är sådär magiska. Man vet inte riktigt varför man gör så, bara att det måste vara så. Eller man vet att det måste vara så, och man vet varför, för det har man alltid fått höra men man vet inte om det verkligen stämmer egentligen. Eller man vet att man ska göra på ett visst sätt för så har man alltid gjort men man har aldrig sett det nedskrivet.

Som att man ska skumma sylten. För att den ska hålla bättre. För att skummet innehåller mest av typ mögelsporer och annat – tror jag… men är det så?

Eller som att flaskorna och burkarna man ska fylla med saft och sylt ska ligga i ugnen en stund i förväg och vara skitbrännvarma när man fyller dem. Så gör man – för att förbättra hållbarheten. Så är det.

Eller för den delen att kokekött ska skummas när det kokt upp. Jag tror att det är för att buljongen ska bli snyggare, men ärligt talat vet jag inte.

Skummet från sylten kommer i alla fall till nytta. Det är fullt användbar sylt, om än lite märklig i konsistensen, och förgyller nu vår frukostfil.

På Coop Extra idag

såg jag burkar de sålde till inläggningar och sylt och sånt nu i dessa skördetider. Vanliga glasburkar med skruvlock – inget häftigt alls.

Burk 0,5 l – 29.90

Burk 1,0 l – 34.90

Burk 1,5 l – 39.90

Ja. Det var TOMMA burkar.

Hur är man funtad om man betalar i princip lika mycket för en tom glasburk som det skulle kosta att köpa en burk med innehåll? Lämpliga tomburkar för egna inläggningar går ju alltid att uppbåda på något sätt. Utan att det kostar sådana löjliga pengar.

It’s been a hard days night…

Dagen igår började med att mannen var iväg med bilen på verkstaden, för att det skulle lyssnas på att bilen skramlar. Bilen har redan varit inne för detta (kombinerat med andra fel) två gånger, men den skramlar fortfarande. – Nå, det är en annan historia.

Vid strax efter tio på förmiddagen var han hemma. Han hade varit uppe tidigt och gick och la sig och vilade. Jag tog ungarna och åkte till jordgubbssjälvplockningen i trakten. (Gud så stereotypt! Han åker till verkstan och jag plockar bär…). Det ska böjas i tid, och självplockning av jordgubbar med åtföljande syltning/saftning/infrysning måste väl ses som en del av kulturarvet – något som måste upplevas och föras vidare. Plus hela köret med att det är bra att se var maten kommer ifrån och så. Ja, och så är det gott också. Framför allt gott.

Vi plockade 2,5 kg, och på den stunden hann det, i barnens ögon, gå från jättekul-vi-ska-plocka-jättemycket till usch-vad-det-är-tråkigt-jag-vill-åka-hem.

Väl hemma åt vi lunch (jordgubbar med fil – förstås). Sedan fryste jag in jordgubbar, och vi började förbereda för en liten omgång syltkok.

Ungefär då någon gång gick mannen ut i uthuset i något ärende – och kom tillbaka in och sa ”Vi har problem”. Sedan försvann hann ut igen.

Jag lyckades inte riktigt uttyda ivån på problemen från hans uttalande – om det var något litet och mest skämtsamt menat, eller något riktigt stort, så jag gick efter ut i uthuset.

Det var mer åt det senare hållet. Eller, ja…

Frysboxen i uthuset hade tydligen ”stannat”. Under frysen var det en stor pöl av utrinnande röd vätska. Innehållet i frysen befann sigi olika stadier av upptining. Köttet var fortfarande delvis fruset. Fläderblommorna helt tinade.

Det vara bara att hugga in och frösöka rädda vad som räddas kunde. Jordgubbssyltkokandet fick skjutas på framtiden.

Färdiglagade lunchportioner var alltför upptinade och gick inte att göra något vettigt med, så de fick tyvärr slängas :-( Liksom fläderblommor, frysta chili, persilja och wokgrönsaker. Strömmingen fick katterna. Den frysta svampen ansåg vi vara såpass fryst fortfarande att det inte var någon fara. Bröd, bullar och kakor blev till fika.

Och sedan började vi sylta, safta och koka köttgrytor, för att rädda alla bär och allt kött. Nu, ett och ett halvt, är resultatet ungefär något sånt här:

  • Kycklinggryta till två middagar
  • Lammgrytor av fem(?) olika varianter, till åtta(?) middagar
  • Fyra+tre flaskor saft (röda+vita vinbär)
  • Fyra burkar krusbärssylt
  • Ca 30 burkar lingonsylt, varav ca 10 i olika kryddade varianter
  • Sju burkar björnbärssylt
  • Blåbärsglass
  • Björnbärsglass

Nu är nästan allt omhändertaget. Det som återstår är ett litet paket blåbär, som ska bli paj någon av de närmsta dagarna, ett paket rabarber, med liknande öde – och så ett litet paket hela kräftor, som jag funderar på om man kan våga koka soppa eller buljong på.

Snacka om matsvinn :-( Det gör ont i själen. Men u har vi gjort vad vi kan för att rädda så mycket som möjligt, och jobbat intensivt…

___________

Varför frysen ”stannat”? Jo, det sitter ett eluttag på utsidan av uthuset, och där satt det en sladd som inte tålde utomhuset, och så har det väl regnat, och så har jordfelsbrytaren löst ut.