Tag Archives: tågluff

Dag 18, del tre: Hemma! (15 juli)

Vi spelade några omgångar Piratatak inna tåget nådde Köpenhamn, men det slutade med att minstingen blev tvärsur och -arg.

I Köpenhamn åt vi lunch på Sunset. Sedan tog vi tåget till Hyllie, köpte nytt sommarkort till maannen, och tåg pågatåget hemåt. Och slutligen bussen. Och allra sist traskandet hem på grusvägen.

Jag är så trött. Så mentalt trött, på att hela tiden vara tvungen att orka, vara vuxen, inte bryta samman, orka lirka, undvika katastrofer, se till att barnen inte rusar iväg eller bryter ihop. Bita ihop när de driver en till vansinne och man inte på något vis kan slippa undan.

Och så är vi då äntligen hemma. Springer runt i trädgården och tittar på allt som har växt, allt som finns att äta – och de saker som torkat eller tagits av ohyra av olika slag. Tuggar ärtor och plockar gurkor. Sexåringen leker i timmar med playmobilet. Tioåringen fastnar framför datorn. Jag och mannen tittar på TV och dricker te.

Hemma.
Imorgon ska vi inte upp tidigt, inte passa något tåg, inte vakta något bagage.

För några timmar sedan hade jag massor att skriva. Nu orkar jag inte ens tänka efter vad det var.

Dag 18, del två: Danemark! (15 juli)

Vi har tagit oss över med färgan. Druckit kaffe. Tittat på lego i taxfreeshopen.

Jag sitter och spelar patiens på datorn. Borde säkert läsa en bok eller något istället. Eller plocka fram något spel och spela med de andra. Det är ju sånt man ska göra på långresa familjen tillsammans på tåg. Fast jag ids liksom inte. Orkar inte heller.

Dag 18, inpass: Blandad gegga i hjärnan (15 juli)

SNCF:s jingel vid utrop och liknande på stationerna i Frankrike är trevlig första gångerna – men i längden vansinnigt irriterande. Minst tre fjärdedelar av familjen har den på hjärnan och ger ifrån sig den av misstag vid slumpmässigt valda tillfällen.

Utropen på Berlin Hbf har alldeles för låg volym och görs dessutom av en ljus damröst. Omöjligt att höra något vettigt. (Ja, och så är det på tyska.)

Utropen på stationen i Hamburg är helt omöjliga att höra, eftersom det samtidigt (hela tiden) borras med stora betongborrar som överröstar högtalarrösten med hästlängder.

Ska man åka tåg i Tyskland bör man boka platsbiljett. Speciellt under högsäsong. Det kostar inte mycket men är oerhört tacksamt.

Vissa uttagsautomater i Tyskland erbjuder möjlighet att välja valörer på sedlarna när man tar ut pengar.

Det är ett enormt säkerhetspådrag i Frankrike, framför allt i Paris. Väskkontroller, patrullerande vakter med automatvapen, och diverse skyltar om att inte lämna sina väskor obevakade (“och hittar vi kvarlämnade väskor så skjuter vi dem”). Bisarrt för en landsortssvensk. Terrorhotet i högsta grad närvarande. Även i Nantes påmindes man om detta, med väskkontrollen i bagageinlåsningen. Och när vi åt på Quick i Paris innan hemresan kom vakter tre gånger och frågade om det var vårt bagage och påminde om att det fanns gott om tjuvar och att vi skulle hålla koll på bagaget.
Allt detta i skarp kontrast till nödvändigheten av att lämna majoriteten av bagaget obevakat på tåget vid färjeöverfarten Rödby-Puttgarden.

Jag fascineras över alla människor som måste tränga sig i tågsammanhang (vid på- och avstigning, på stationer – och på färjan för den delen), helt utan hänsyn till att de tränger sig förbi små barn, separerar familjer och slår folk i huvudet. Eller skyfflar barn åt sidan som om de vore pappkassar fyllda med nåt tåligt som hushållspapper, som man inte alls behöver ta hänsyn till utan nästan kan gå rakt igenom. Detta i bjärt kontrast till alla vänligt leende människor på Hamburg station INNAN det blev dags att gå på tåget.

Jag irriteras också av amerikanerna jag hör på tåget. De sitter och pratar om vilka europeiska storstäder de hunnit med. Det är något med hur de låter – både hur de uttrycker sig och deras dialekt – som jag finner gravt irriterande. Det är säkert i högsta grad omotiverat, de kan ju inte hjälpa hur de låter, men det är väl på något vis som med stockholmare.

Dag 17-18: God mat hos greken och nytt försök att komma hem (14-15 juli)

Vi tog det ytterst lungt på kvällen i Hamburg. Häckade i vårt rum några timmar, och traskade sedan iväg för att få någon mat i oss. Vi hamnade på Akropolis några hundra meter bort, där det fanns kebab åt tioåringen, schnitsel åt sexåringen och lammkotletter i olika varianter åt oss vuxna. Väl tilltagna portioner, väldigt rimliga priser och mycket gott – och god service.

Jag shoppade också bindor i den Lidl vi hittade precis bredvid vandrarhemmet – sällan har jag blivit så glad över att hitta en Lidl :-)

Tillbaka till rummet, där vi vuxna styrkte oss med en rejäl kopp kaffe och härligt mörk choklad (medhavd).

Vi har sedan sovit gott och ätit ordentlig frukost på vandrarhemmet. (Fast vi hade en lång sejour av sexåring vill inte gå upp och inte äta frukost och inte åka hem och inte klä på sig och skrika och kasta saker.) Vi kom iväg orrdentligt, och var i god tid till stationen och kunde sitta länge och titta ut över spåren och hålla koll.

Människorna i Hamburg känns generellt glada och trevliga. Råkar man få ögonkontakt med någon så ler de.

Fast sexåringen blev ordentligt nervös när pappa gick iväg för att köpa dricka tio minuter innan tåget skulle gå – ingen får missa att komma med tåget eller tappa bort de andra eller nåt.

Nu sitter vi på tåget. Även detta tåg är visst fullbokat nu, sägs det, fast vi har våra bokade sittplatser. Och det är i alla fall inte alls så fullt som igår.

Min extramens är ganska kraftfull och påverkar mig rätt mycket. Mycket mer som en normal mens än den jag hade för två veckor sedan.

Dag 17, del två: Avslängda i Hamburg (14 juli)

Dag 17: Trängsel (14 juli)

Vi höll ju slutet på resan lite öppen: nattåg tillbaka till Berlin, och sedan möjligheten att välja mellan att stanna där och att åka direkt hem.

Fast för några dagar sedan konstaterade vi att det var läge att faktiskt åka direkt vidare hemåt. Trötthet och hemlängtan i olika varianter för olika delar av familjen.

Redan innan dess hade jag spanat lite på möjliga tågtider och konstaterat att det absolut vettigaste tåget att ta mellan Berlin och Köpenhamn var ett direkttåg (inga byten alltså) som verkade gå dagligen vid 11.25. Så i lördags eftermiddag fick jag för mig att kolla om det skulle gå att boka platsbiljetter, och vad det i så fall skulle kosta – det kunde ju trots allt vara smidigt om det inte var onödigt dyrt.

Det visade sig vara inte dyrt alls. Men däremot omöjligt.
Platsbiljetter för hela familjen tillsammans verkade gå på 9 euro. Men tåget ifråga var fullbokat, och hade till och med en liten varningstriangel för typ skitfullt. Dessutom talade bokningssystemet om för oss att det inte gick att boka reservationer över en landsgräns över nätet. Vi provade även andra varianter, med bokning bara till Puttgarden, och med någon av de varianter som innebar något byte, men vi fick det ändå inte att funka, och konstaterade sedan att nej, det var nog bättre att vänta tills vi faktiskt kom till Berlin, och där besöka den riktiga bokningen och få hjälp av en människa.

Det hade vi inte mycket för. Damen bakom disken talade mest om att det var fullbokat, ville knappt göra alternativa sökningar, och förklarade inte alls vad problemet var mer än att hon minsann tyckte vi borde bokat tidigare, minst ett dygn i förväg.

Nå, efter lite överläggningar i familjen beslöt vi att ändå satsa på det överfulla direkttåget. I väntan på avgång åt vi frukost i form av lunchbaguetter samt provianterade lite dricka och bullar.

Sedan vidtog lite perrongväntning av det lite nervösare slaget, eftersom tåget som skulle gå tio minuter före på samma spår var sent och några andra tåg runtomkring också. Det var mycket folk på perrongen, och de flesta verkade skulla åka med samma tåg som vi…

När jag stod där på perrongen kände jag mig påtagligt svajig och lätt yr, men antog att det bara berodde på en massa jonglerande av bagage och åkande upp och ner i rulltrappor och allmänt hanterande av situationen.

När tåget slutligen kom försökte vi hålla oss framme, men det var lite av tjurrusning, där människor med stora ryggsängar trängde sig före och helt ignorerade att de dunkade kortare personer (som vår sexåring) i huvudet. Jävla människor!

Vi fick fatt i två platser som var tomma fram till Hamburg och två platser (i nästa vagn) som var obokade men med risk att någon ändå skulle kunna ha bokat dem, och fick helt enkelt resa uppdelat.

När läget lugnat sig en aning på det överfulla tåget – med folk sittandes på golvet här och var etc – så gick jag på toa, vilket jag hade behövt en stund. Och konstaterade den troliga orsaken till yrseln tidigare: mens!

Mens? Men min senaste mensomgång började ju samma dag som vi reste hemifrån, det vill säga för 16 dygn sedan!? Nå, det här är i alla fall inte frågan om en liten försiktig mellanblödning eller ägglossningsblödning utan fullskalig mensblödning. Som tur var hade jag faktiskt några bindor lättillgängligt i ryggsäcken – en jävla tur det, när man sitter på ett tåg som man ska åka med i sju timmar.

Nå, jag slapp i alla fall mens under hela tiden vi var i Bretagne och jag ville kunna bada. (Fast jag skulle gärna bada hemma också.) Och jag har i alla fall köpt med lite god choklad att ha på resan – den passar bra nu.

Dag 16, del 3: Regntunga skyar och åter till brottsplatsen (13 juli)

Så kom vi då iväg med tredje tåget för dagen: direkttåg TGV Nantes-Paris Montparnasse. Bokade platser, inga direkta konstigheter. Det regnade ganska rejält en del av sträckan och kom ett par blixtar.

Och så kom vi då till Paris och skulle ner och ta metron till Gare de l’Est. Åter till brottsplatsen, typ: senaste gången vi tog metron var den gången ficktjuven slog till. Och även då åkte vi mellan stora stationer – om än åt andra hållet – och även då med mycket bagage som tydligt signalerade både turister och för mycket att hålla rätt på.

Att återvända till en plats och ett sammanhang där något dåligt hänt är alltid problematiskt, i alla fall för mig, så det var full fokus.

Men nu var det sen södagseftermiddag/tidig söndagskväll och väldigt mycket mindre folk på metron, och vi klarade oss utan missöden.

På Gare de l’Est skaffade vi oss en överblick över matmöjligheterna och landade i att gå ut från stationen och över en gata för att äta på franska hamburgerkedjan Quick.

Och så kom vi då slutligen på nattåget från Paris mot Berlin. Vi har suttit och tittat på utsikten – man ser många nergångna bar och städer, stora lagerlokaler och annat man aldrig ser annars – och spelat kortspel.

Till skillnad från förra nattåget finns det inga eluttag i den här kupén. Däremot finns det ett bord man kan montera, så vi kunde spela kort. Och förra nattåget kändes nästan tomt, men den här gången är det massor med ungdomar.

Och så har vi ingen klisjuksgalen lillskrutt. Det är en enorm skillnad. Nu är det mysigt att åka nattåg…

…genom ett regnigt Europa…

För övrigt innebar nattågsresan mot Berlin det första riktigt konkreta problemet utifrån de saker mannen blivit bestulen på. Nattågsreservationen köptes med hans bankkort, och vid biljettkontroll ska det bankkortet kunna visas upp. Det hade ingen av oss tänkt på… förrän konduktören frågade efter kortet. Efter att vi förklarat situationen nöjde han sig dock med att se pass istället.

Dag 16, del två, några timmar senare (13 juli)

Vi anlände till Nantes enligt tidtabell. Där hade vi drygt tre och en halv timme till nästa tåg, TGV mot Paris, och vår förhoppning var därför att kunna låsa in väskorna, äta lunch och hinna se nåt av staden. Vi letade alltså omedelbart upp väskinlåsningen.

Men väskinlåsningen var… låst. Damen som satt i betaltoaletten snett emot ropade “midi!”, med vilket vi antog att hon menade att det skulle öppnas vid 12, det vill säga om ungefär en halvtimme senare. Och informationskyltarna på franska var inte helt lättydda; det kunde eventuellt vara så att priset för inlåsning var per väska, inte per skåp, och i så fall verkade det landa på ett ganska hutlöst pris.

Oklart alltså om det alls skulle bli möjligt att låsa in saker (kanske dök ingen upp och öppnade stället, kanske skulle det bli dyrare än vad som kändes relevant). Och det gick liksom inte att få någon klarhet i detta just nu.

Eftersom vi inte alls visste, och inte alls ville släpa runt baagaget på stan, konstaterade vi att det vettigaste var att äta lunch direkt på stationen. Det var inte billigt, och det var inte fantastiskt, men det var i alla fall det vi kunde se till att få gjort medan vi väntade. Så pasta till barnen, wokat till de vuxna, genomgående ganska tråkigt… Men det kändes ändå vettigt med “riktig mat”, så att det inte skulle riskera att bli baguette morgon – middag – kväll.

Efter maten gick vi bort och kollade väskinlämningen igen. Öppet! Och det visade sig att priset var 9,50 euro för det största skåpet, och där fick vi in alla väskorna. Efter lite skramlande från samlade fickor fick vi ihop mynt av lämpliga valörer till hela kostnaden.

Det sista jag tänkte innan vi låste var “hoppas det inte börjat regna på riktigt så att vi borde tagit med regnkläderna ut”.

När vi kom ut hade det börjat regna. Det vräkte inte ner, men regnade ganska ordentligt, så där så man faktiskt blir blöt på riktigt, kryper ihop, skyndar sig och önskar man hade regnkläder på sig.

Men vi traskade på, i den riktning kartan sa att slottet skulle finnas. Och när vi kom innanför murarna hade det lugnat sig så pass att vi valde att klättra upp på en av murarna, innan barnkissnödighet tvingade in oss.

Vi valde också att gå in och titta på själva slottsmuseet. Vi hann med delarna om stadens tidiga historia, samt om havet och stadens hamnhistoria och handel, innan det var dags att bege sig tillbaka. Det var ett bra museum, intressanta saker, bra uppbyggt, med anpassning för både syn- och hörselhandikappade och på det hela taget genomtänkt – helt klart väl värt ett besök även av betydligt längre slag än vi hann med.

Därefter traskade vi tillbaka till tågstationen, hämtade ut bagaget och skrev på våra biljetter, köpte kaffe och begav oss mot perrongen. Lite förvirrande var det att det fanns två TGV mot Paris med samma avgångstid men olika tågnummer, och båda skulle gå från spår 2. Men de var visst ihopkopplade? Det fanns för övrigt även TGV-tåg på avgångstavlan med destinationen “Special”…

Och ja, även på stationen i Nantes fanns det ett piano :-)

Dag 16: Tågdags igen! (13 juli)

Klockan sex på morgonen väcktes vi av den muntra melodin från mannens telefon. Vi vaknade till en jämntjock gråmulen duggregnig morgon, som att vädret ville säga åt oss att det var dags att åka hem. Vi klev upp, klädde på oss, samlade ihop de fortfarande saltvattensfuktiga handdukarna och packade ner de sista sakerna. Vid tio i sju var alla redo, och faster körde oss in till tågstationen i St Brieuc (vi ville vara i god tid för säkerhets skull).

Fukten hängde i luften och St Brieuc-dalen höljdes i dimma när vi körde nerför backarna.

Första etappen var St Brieuc-Rennes, med avfärd 07.42. På tåget, benämnt TER och ganska mycket påminnande om pågatåg, dukade vi upp vår frukost. Vi hade med oss baguetter, smör, salami och ostar, och med hjälp av vår lilla reseskärbräda med inbyggd kniv fixade vi våra mackor.

Framme i Rennes hade vi en dryg timme på oss. Vi köpte kaffe (oj, vad det behövdes, och oj vad det var gott) och strosade runt lite. Stationen i Rennes hade speciella inglasade vänthallar med eluttag för laddning av telefoner och datorer samt wifi). I ett hörn stod ett piano och några ungdomar spelade och sjöng. Utplacerade pianon för fritt spelande verkar poppis i det här landet; det fanns bland annat ett på stationen i St Brieuc och ett vid frihetsgudinnan i Paris.

Nu har vi klivit på tåget mot Nantes, och knaprat medhavda pain au chocolat och madeleinekakor. Utanför tågfönstret rinner en å vi utifrån kartan definierat som Villaine.

Dag 4: Pickpockets och TGV (1 juli)

En av de stora utmaningarna med att resa utomlands och i stora städer är rädslan för att bli av med saker. Ficktjuvar, inbrott, och så vidare. Har jag min väska kvar? Har vi biljetterna? Var är passen säkrast? Är plånboken där den ska? Det är förstås en extra utmaning när man har ångestproblem. Dessutom förstärks det av jobbiga erfarenheter. När vi var i Frankrike med familjen och bilen 1993 hade vi inbrott i bilen när den stod parkerad i Nimes. En ruta krossad, min och brorsans ryggsäckar försvunna tillsammans med en kylväska med matjessill och drickor – och med det en str del av min trygghet för en ganska lång tid framöver.

Det är alltså en påfrestning att befinna sig i sådana situatiioner. Jag hanterar det bättre nuförtiden, men det är en stor mental ansträngning, knappast en avslappnad känsla. Mina tankar är ganska konstant på det där: har jag kvar plånboken och kameran och annat viktigt?

Och så händer det då. Vi tar metron till Gare Montparnasse för att lämna Paris. Det är trångt på metron, och vi har en snartsexåring som är lätt panikig av kli och ont. Och när vi slutligen kommer till Gare Montparnasse så konstaterar min man att han inte längre har sin plånbok kvar. Gissningen är att den försvann redan i början av resan när det var några som var lite extra buffliga och knuffiga.

Bank/betalkort och körkort borta. Annars förmodligen inte så mycket av större vikt.

Jag har också bankkort, så den biten löser sig. Körkortet är väl lite värre… vi skulle hyra bil i Bretagne, ju. Ja, jag har också körkort, men vi vill kunna köra båda två – och det är trots allt min man som är bekvämast med att köra bil i ovana miljöer.

Spärrnumret har vi förstås glömt att ta med oss. Gare Montparnasse hävdar sig ha fritt nät, men det funkar inte. Vi har med oss en lapp om hur man hör av sig till Folksam där vi har försäkring, men när han ringer dit så är det enda de har att säga att vi måste polisanmäla; de kan inte ens hjälpa oss med spärrnummer. Och vi har ett tåg att passa…

Nå. Inte mycket att fundera närmre på. Vi har ju egentligen allt annat viktigt kvar. Och det är ju värdsliga ting: ingen skadad.

På något vis är jag imponerad av det där: jag hanterar det. Det är jobbigt och besvärligt och far många tankar genom huvudet, men jag hanterar det. Ingen panik. Ingen röksmak i munnen. Jag lyckas hålla mig till att tänka att det ordnar sig, att vi har kvar de viktiga sakerna, att alla lever… Och jag vet inte om det är mognad och erfarenhet, eller att jag lärt mig hantera verktyg för det här, eller om det är sertralinet. Förmodligen allt tillsammans. Jag känner mig i alla fall lite stolt över det. Jag lyckas dessutom huvudsakligen låta bli att tycka att det på något sätt skulle vara mitt fel, att jag borde tänkt eller gjort annorlunda, att jag borde tänkt på att vi borde lägga ner körkorten någon annanstans, att jag borde… för nej, jag kan inte ta ansvar för allt :-)

Fast bekväm med situationen är jag förstås inte.

Annars då?

Tja, natten har varit något drägligare. Egentligen mest tack vare att vi gett paracetamol innan läggdags och en gång på småtimmarna.

Och Montparnasse-stationen är stor och TGV-tågen är skitlånga. Och nu sitter vi på ett TGV, ett Train à grand vitesse, som det stod så mycket om i franskböckerna när jag läste franska i skolan för många år sedan. Nu är vi på väg mot Bretagne. Med ett körkort för lite och en sjukling.

Mentalt sett är jag inte skitbra på det här… ;-)