Tag Archives: tak

Hur lång är evigheten?

Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.

Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).

En gång i tiden – i alla fall så sent som mitten av femtiotalet, enligt flygbilder – var det plåttak på alltihopa. På sjuttiotalet hade man bytt till eternit. Exakt när bytet skedde vet vi inte.

Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?

Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.

Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.

Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där ”rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (”Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…

Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.

Eternit innehåller asbest.

Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.

Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.

Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.

Min man är typen som inte oroar sig för sånt.

Jag är typen som får ångest av sånt.

Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.

Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)

Så det är alltså jag och fyraåringen som ”flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.

Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.

Fyrtio år lång var alltså den evigheten.

Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det ”för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och ”vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.

Evigheten är lång.

It’s only forever

Not long at all

(David Bowie – Underground. Ur Labyrinth.)


Helgdagskväll i renoveringsobjektet

Jag står med en tub märklig kletig massa och trycker in i hål i brädor. Den kletiga massan heter Multi filler, och brädorna är de breda golvlisterna eller socklarna till matrummet. De ska helst tillbaka på plats, men innan dess ska de värsta hålen (hål efter spikar, sprickor från när vi bräckt loss listerna och diverse hål som kommer sig av att träet är gammalt och delvis orangripet) lagas och listerna målas ett varv eller två, så de ser hyfsat drägliga ut.

Jag vet inte vad den kletiga massan innehåller, och vill förmodligen inte veta heller, men den faller i alla fall inom kategorin spackel. Och detta kladd gör det möjligt för oss att återanvända de gamla listerna, som är avsågade och anpassade för rummet, och som gör att rummet behåller sin prägel, istället för att vi ska skaffa nya.

Inte så att alla de gamla listerna är likadana heller. Det är en del av prägeln på rummet – och huset: n del av listerna är profilerade, andra inte. Så är det. Så får det vara.

Så jag står där och trycker in Multi filler i sprickor och spikhål. Jag stor där i ylletunika och långkofta för att hålla mig varm om ryggen och tänker att jag förmodligen inte kladdar ner mig, för det brukar jag inte göra, så det går nog utan att byta till jobbekläder. (Japp, det går.) Jag tänker tacksamma tankar om att jag kan stå inomhus och göra det här, i det uppvärmda huset, inte i uthus eller garage. Jag tänker tankar om att det samtidigt är skönt att det fortfarande finns golv härinne i huset som vi inte behöver vara rädda om, fula urgama plastgolv som står på listan över kommande utrivningar och därför är skitsamma om man fläckar ner – det är så mycket enklare att inte behöva bry sig.

Jag står i uppvärmt hus och i sköna kläder och gör saker jag tycker om. I bakgrunden sjunger Sofia Karlsson Dan Andersson-visor.

Jag har ont i ryggen, men det är bättre. Och jag har det himla bra. Jag har en kamin, och ett hus med vackra pärlspontsstuckaturstak jag kan ligga och titta på när jag sträcker ut ryggen mellan varven, och en stereo som kan spela musik jag älskar.