Tag Archives: tid

Nu har du varit död en diskmaskinslivslängd

Torsdagen den 28 april 2016 installerade vi en ny diskmaskin. Eller vi och vi. Det var nån från den lokala vitvaruaffären som levererade och installerade den. Jag bistod och pratade. Du satt i fåtöljen i vardagsrummet, för det var vad du orkade. Knappt.

Diskmaskinen var hett efterlängtad. Den förra vi hade – vår första här i huset – var aldrig särskilt bra. Nu hade vi köpt en som skulle vara riktigt bra. En Miele. Vi hade till och med haft med oss dricksglas och annat till butiken för att testa så att den var bra att sätta in disk i (en del diskmaskiner verkar vara gjorda för vissa specifika modeller av glas och porslin och passar urkast annars).

Den 28 april var också den allra sista kvällen du var hemma. På fredag förmiddag deltog jag i någon jätteobligatorisk jobbutbildning hemifrån (inget av den utbildningen fastnade i mitt huvud) medan du genomled tiden. Sen körde jag in dig till ASIH/palliativa, för du skulle få dropp där några dagar och pigga på dig, för att du inte längre lyckades äta tillräckligt för att få energi. Du lovade att du skulle komma hem igen.

Natten till lördagen la din tarm av. Helt perforerad. Sen överlevde du fram till sent måndag kväll, så att folk som hunnit fatta att det var sista chansen att träffa dig hann komma och säga hejdå. Och sen var det slut.

I måndags, den 30 oktober 2023, gav diskmaskinen en felkod (F70) som innebär att tekniker måste tillkallas. Den har faktiskt haft den felkoden en gång tidigare, precis före jul eller nyår 2022. Men den gången hjälpte det att jag stängde av och på (eller nåt sånt, jag minns inte exakt) och sen var diskmaskinen snäll igen. Men inte den här gången.

Redan samma kväll loggade jag in på Mieles webbplats och bokade in tekniker. Första lediga tid var på torsdagen, men eftersom det inte gick att boka tid, bara dag (preciserat till nån gång mellan kl 8 och 16), och jag skulle iväg på en sak på torsdagen, så fick det bli fredag.

Fast på tisdagskvällen hörde teknikern av sig. Han hade fått en lucka på onsdagen och undrade om han alltså kunde dyka upp nästa morgon. O ja, det fick han gärna.

Det var en trevlig servicetekniker. Engagerad, svarade gärna på mina tusen frågor, gick bra att resonera med och så där.

Först hittade han inget fel. Så han kopplade den moderna mätutrustningen till diskmaskinen och kunde tanka ut en massa info till sin dator, på samma sätt som man gör med moderna bilar. Och då fick vi svaret: det var cirkulationspumpen som var trasig.

En cirkulationspump gör visst mer än att cirkulationspumpa, den har visst tre olika typer av uppgifter (fråga mig inte vad, för det minns jag inte). En cirkulationspump kostar också rätt mycket pengar. ”Fem-sex tusen, i alla fall. Och så tillkommer arbetskostnaden för att byta den.” När han räknade på det i datorn konstaterade han att det skulle landa på drygt 8000 kronor.

Mm. Men vi hade ju köpt en maskin av ett bra märke och bra kvalitet för att den skulle hålla länge, och kört rengöringstabletter hyfsat regelbundet, och allt sånt där. Saker *ska* ju i första hand repareras, inte slängas och ersättas med nytt.

”Våra direktiv är att inte rekommendera reparation om kostnaden överstiger halva nypriset för motsvarande maskin”, sa han.

Jag frågade honom vad han ansåg om skicket på maskinen i övrigt. Jo, han höll väl med om att den var i ganska gott skick i övrigt, men att sju och ett halvt år ändå inte är så jättekort. ”Vi kan kolla hur många timmar den har gått”, påpekade han. Det gick tydligen också att läsa av med ”diskmaskinsstetoskopet”.

Det visade sig att den tid den gått, alltså antalet timmar den varit i drift, motsvarade 15 år. ”Vi brukar räkna med max 20 års livslängd”, la han till.

Jaha. Ja, då var väl det rimliga trots allt att köpa en nya. Även om det känns jättedumt och principiellt fel och så där.

Resten av min ledig onsdag ägnade jag åt att googla och jämföra diskmaskiner, och för att inte göra den här historien alltför lång (vilket den väl redan är) så beställde jag slutligen en ny diskmaskin senare den dagen. (Nej, inget åka och titta på och prova, för inga av de modeller jag var intresserad fanns att titta på i någon butik inom rimligt avstånd.) Idag har den nya, en Husqvarna, installerats, och den gamla forslats iväg. Jag har ruskigt dåligt samvete över detta.

Och den nya? Den nya har vissa fördelar jämfört med den gamla. Och helt klart vissa nackdelar också, när det handlar om att pussla in disken optimalt. Ja ja, jag vänjer mig väl.

28-29-30

Idag är det exakt en månad sedan diskmaskinen blev installerad.

Idag har jag använt den sista av de 30 diskmedelstabletterna i förpackningen jag köpte dagen efter.

Imorgon ska jag försöka komma ihåg att använda en av de där diskmaskinsrengöringstabletterna vi skaffade med när nya maskinen köptes och som bör anvöndas en gång i månaden.

 

För övrigt så är det ett så tröttsamt exempel på det här fokuset på att all tid ska vara kvalitetstid

En liten bit av samma citat som i förra inlägget igen:

En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn.

Ja. Det där kan mycket väl vara olika saker. Tiden vid facebook kan vara fokuserad tid, tid som man diskuterar med vänner om viktiga saker. Men det kan också vara klicka-slappna av-tid. Någon sorts ställtid. Tid som man annars hade satt sig och bläddrat i första bästa tidning framför ögonen. Eller något annat okvalitetstidsmäsigt.

Det finns ett så tröttsamt fokus på att allting vi gör, hela tiden, måste vara högkvalitetativ användning av tiden. Tiden måste hela tiden vara välanvänd. Vi måste göra kreativa, kloka saker som ger något på sikt. Vi är alldeles för dåliga på att lata oss – fastän vi egentligen behöver det för att må bra. Jag själv är ett jättebra exempel på att ställa stora krav på att använda tiden rätt hela tiden. Och då blir det inte lättare när de respitområden jag hittar hela tiden ska manglas av experter som talar om att jag minsann borde göra något kvalitativt och fokuserat.

Läs även Ögonblick och arbetssträckor.

Kväva med kärlek och prylar

Vi har ägnat hela dagen idag och halva igår åt att plocka plocka plocka. Trots våra försök att vara kloka och förståndiga föräldrar så svämmar huset över av leksaker och andra barngrejer. Det är för många leksaker. Trots upprepade försök att hitta system för att hålla ordning så går det aldrig. Barnen släpper grejerna där de är, lägger inte tillbaka på plats, orkar inte försöka hålla ordning.

Det är för många saker. Det går inte att hålla ordning.

Det går inte ens att veta vad man har för saker. I mina desperata försök att sortera och plocka undan det som aldrig används, aldrig leks med, aldrig hålls ordning på, så hittas saker som barnen saknat. Dessutom blir det gråt och tannagnisslan när jag försöker få göra av med saker de aldrig någonsin leker med och aldrig nånsin lekt med. De känner en enorm äganderätt till saker, just bara för att sakerna är deras.

De har så många saker att de inte hittar det de vill leka med.

De har så många saker att det inte finns plats att leka på.

De har så många saker att det så fort blir stökigt att vi får ägna alldeles för mycket tid åt att försöka få ordning, så att tillvaron blir dräglig. Det blir ingen tid kvar åt att göra de roliga sakerna, för när vi hunnit städa så är helgen slut. Det finns ingen tid kvar till att pyssla, spela spel eller snickra när vi åstadkommit plats för att göra det. Det finns bara tid för att försöka få gjort det tråkiga. Och innan veckan gått och nästa helg kommit så har det hunnit bli stökigt på nytt, och vi får börja om.

Mamma frågar ofta när hon ringer ”Vad hittar ni på?”. Svaret blir ofta ”inget särskilt”. Inget särskilt kan ofta snarast innebära att vi försöker bringa ordning i det allmänna kaoset. Det känns som inget särskilt – man hittar inte på något planerat, något kul, något inspirerande – man bara försöker se till att det blir lite bättre. Ja, utom sådana gånger som idag, när man VERKLIGEN försöker ta itu med det. Sådana dagar är plågsamma. Riktigt jävla plågsamma. För man är tråkig slavdrivarförälder hela dagen som inte låter barnen hitta på något kul. Och man är en tråkig förälder som ägnar sig åt värdsliga ting istället för att njuta av barnen.

Ja, vi försöker undvika att det ska bli så här. Det är flera år sedan vi senast gick med på att barnen skulle få med McDonaldsleksaker hem. (Trots det tror jag jag slängde ett tiotal sådana idag.) Och vi anstränger oss att påpeka, inför födelsedagar och jul, att barnen inte behöver en massa leksaker, inte behöver en massa prylar. – Men det kommer ju grejer ändå. För man måste ju ge barnen saker?!? Så istället får de spel, pysselböcker och annat. (Vi hinner inte spela de spel vi har. Vi gör oss av med spel för att hyllan är proppfull. Vi har pysselböcker i mängd, både de som första barnet fick men knappt använde och sedan de som andra barnet fått.)

De ges aldrig chans att längta efter saker. Däremot längtar de efter att vi ska ha tid att göra saker. Det är ju det de egentligen vill.

Men samtdigt kan de inte med att vi ska göra oss av med saker som är DERAS.

Snälla, GE DEM INTE MER SAKER! Kväv dem inte med er kärlek!

Om ni ska ge dem något, ge dem tid. Tid och hjälp, att bygga en fågelholk, eller rita tillsammans, eller spela spel. Det behöver de. Eller tid att någon följer med dem och leker med någon av de saker de inte brukar leka med. Sällskap till att använda de där pysselsakerna ni gett dem innan.

Men inga fler prylar.

Ja, även om de hoppas på det eller rentav förväntar sig det.

Jag plockar och plockar. Efter en del oenigheter, diskussioner om att lägga allt i en enda stor låda eller slänga in det på deras rum, eller för den delen risken att inte får några födelsedagspresenter mer om inte mängden leksaker som ingen använder minskar, går barnen trots allt med på att vi faktiskt måste göra oss av med en del. Fast jag har inte med fyraåringen vid alla genomgångar.

Sedan är då nästa fråga: vad gör man med skräpet? För mycket av det är ju på sätt och vis skräp. Och ja, det som rätt upp och ner är skräp är ju förstås inget snack om: det ska ju slängas. Men allt det som fortfarande är helt, men ändå dåliga leksaker. Prylar som liksom aldrig ”funkat”. Som leksakshjälmar så dåligt gjorda att de aldrig kunnat sitta kvar på ett barnhuvud. Ska de hamna på en loppis, så att de kan släpas hem till nya stackars föräldrar? Eller gamla dockor från min barndom, med huvud, händer och fötter av mjuk plast. Plast som förmodligen inte är ett dugg hälsosam. Dockorna är fortfarande fullt funktionsdugliga. Men ska jag verkligen låta ännu fler barn leka med dessa dockor som jag inte vet vad plasten innehåller? Och samtidigt, man ska inte slänga saker som funkar?!?

Efter mycket vånda går trots allt en hel del av sakerna direkt till soporna. En lika stor del till loppis. Och en liten hög med huvudsakligen träleksaker för yngre barn får hamna i en låda för yngre barn som kommer på besök.

”Men ska inte plast läggas i plaståtervinningen?” tycker nioåringen. Och jag förklarar det här med producentansvar och förpackningsmaterial och så vidare. Samt förklarar att jag håller med honom: det är idioti. Det har varit idioti alldeles för länge.

Vi har varit effektiva idag. Vi har slängt och vi har städat. Det ser bättre ut här hemma – trevligare, mer möjligt att hitta saker. Men det känns bisarrt att slänga så mycket saker. Vansinnigt. Samtidigt som jag inte kan se att det på något vis skulle vara bättre att inte slänga.

Och jag anar att många som reser långt iväg gör det för att de inte längre orkar vada runt bland prylarna, utan väljer att fly en vecka eller två, för att glömma. För om vi som anstränger oss att det inte ska bli så mycket har det så här illa, hur är det då inte hos dem som aldrig tänkt en konsumtionsbegränsande tanke?

Ett helt år av oskrivna blad

Jag har köpt mig ett nytt år. Lite så känns det i alla fall.

Det jag har gjort är förstås att jag köpt nya kalenderblad till min (inte-)filofix. 2012 närmar sig sitt slut, och jag behöver kunna skriva in möten och annat för nästa år. (Ja, jag tillhör dem som fortfarande föredrar papper för detta.)

Sedan ett antal år tillbaka använder jag alltså en almanacka där jag behåller ”pärmen” från år till år. Pärmen börjar ärligt talat bli utsliten; fästet för pennan håller knappt ihop längre. Men den får duga ett år till.

Jag gillar känslan av att stoppa in ett nytt år. Rensa bort gamla saker. Stoppa in ett antal oskrivna blad.

Jag minns fortfarande känslan i skolan, när terminen startade och man skaffade en ny elevkalender för läsåret.

Jag minns också fortfarande den mentala smärtan när några killar i klassen på högstadiet snodde min elevkalender och skrev elakheter i den. Tack och lov har i alla fall minnet av känslan bleknat med tiden…

Jag vill byta plats på lördag och söndag

På lördagsmorgonen vill jag ta det lugnt. Trött efter veckan har jag behov av att sova ut, äta frukost i lugn och ro, läsa tidningen. Ta dagen lite som den kommer. Eller, i alla fall hinna hämta mig en aning innan jag tar mig samman och försöker tänka efter vad som behöver göras och vad vi vill hinna göra under helgen. Klockan är minst över elva, ofta mer, innan vi är på banan: frukost äten, alla påklädda och tandborstade – familjen redo att kunna ta beslut och eventuellt åka iväg någonstans ifall vi vill eller behöver.

Men.

På lördagarna stänger allting tidigt. På söndagarna är allting stängt.

Som renoverare behöver vi ofta tänka igenom först, skaffa byggmaterial sedan. Bygghandlarna på orten stänger 12 (den vi helst handlar av) respektive 13 på lördagar. Alltså måste vi tänka igenom vad vi behöver tidigare under veckan och sedan komma iväg i tid på lördagsmorgonen.

Biblioteket är trevligt att besöka. Typiskt trevligt helgnöje. Biblioteket stänger 13 på lördagar.

Och runt 13, möjligen 14, stänger allting i centrum. Ska man gå och strosa, gynna de lokala handlarna, så måste man alltså skippa den där lugna sköna lördagsmorgonen – som i någon mån är det viktigaste av allt för att koppla av och känna sig LEDIG.

Efter det är bara mataffärerna öppna.

Jag vill ju kunna ha lördagen som ledighet, till att inte behöva stressa iväg, inte behöva passa tider!

På söndagen däremot, då har jag hunnit tänka. Hunnit vara spontan hemma. Hunnit komma fram till vad som fattas av barnens kläder. Hunnit fixa med huset och kommit på att vi fattas en viss sorts skruv eller behövs fler brädor eller en säck bruk.

Då vill jag åka iväg och köpa det där byggmaterialet som saknas. Skaffa mössan som saknas till barnen. Drälla på biblioteket en stund. Ladda om och förbereda mig för veckan som kommer.

Men då är allting stängt.

Söndag eftermiddag skulle passa mig utmärkt för öppna affärer. Som på julskyltningen – 14-18 söndag eftermiddag.

Men det enda som har öppet den tiden alla andra söndagar på året är stora köpcentra. Så det blir dit vi åker när vi ska handla saker åt barnen. (Eller på nätet; där är det öppet jämt.) För även om man försöker hålla nere konsumtionen, så behövs en del saker ibland.

Jag skulle gärna handla lokalt, gynna bygdens egna handlare. Men det blir extra svårt när de faktiskt inte har öppet när det funkar för mig.

Kan inte handeln på små orter satsa på öppet på söndageftermiddagar istället? Eller är det verkligen bara jag som funkar så här? För det här är verkligen min helgångest, så gott som varje helg. Den här slitningen.

Barnen, föräldrarna och tiden

Jag har alltså nu en andreklassare och ett fyraårigt dagisbarn.

”Jag fattar det inte!” säger föräldrar till barn omkring mig. ”Det har gått så fort!” och ”Hur kan mitt barn ha hunnit bli en skolunge!”

Jag tycker inte det gått fort, inte alls.

Och jag har inte svårt att fatta att mina barn är så stora. Tvärtom. Jag får med jämna mellanrum påminna mig om att den äldste BARA är åtta år, BARA går i andra klass.

Ännu svårare är det på något sätt att fatta att det är två år tills den andre börjar skolan – ja, alltså, f-klass. Hur ska den lille kunskapssvampen klara sig så länge utan skolan? (Ja, bortsett från att han deklarerat att han aldrig ska gå i skolan, men det tror jag kan hinna ändra sig till dess, inte minst med tanke på att en hel del av kompisarna försvinner till skolan före honom.)

Om lån, tid och arbete, och om vad som är viktigt och hur man blir den man är

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade har jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

  • Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
  • Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
  • Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båda delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

Läs för övrigt även mina tidigare inlägg Spara och Slösa – vilket är vilket?, Saker man sparar till och Om att vara nöjd med sina val, som alla berör Claras inlägg på olika vis. Detsamma gäller mitt inlägg Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Underbara Clara skriver om lån och downshifting.
Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.
Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.
Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)
Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?
Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)
Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.
Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.
Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.
Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.
Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.
Och så downshiftingen då…?
Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.
Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.
Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.
Och ja, jag vill jobba.
Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.
Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))
Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.
Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.
Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…
Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.Underbara Clara skriver om lån och downshifting. 

Jag är också uppvuxen med att man inte lånar pengar utan köper det man har råd till och sparar tills man har råd – eller låter bli att köpa. Att man håller sig inom det utrymme man har, helt enkelt. Och jag är också uppvuxen med att plocka bär och svamp, safta och sylta och odla själv. Eller för den delen ta till vara på det man har, genom att till exempel väva trasmattor.

Men trots det har jag (vi) tagit lån till vissa saker.

Det första är studier. Jag har CSN-lån. Det är väl tveksamt om jag nånsin kommer att betala tillbaka dem (mina lån är tagna i det ”gamla” systemet). Men trots att jag pluggat fem och ett halvt år på högskola och universitet så har jag i alla fall nåt låne-peaken: mitt studielån har, trots räntorna, faktiskt börjat krympa. Det beror på att jag under större delen av min studietid inte tog fullt lån utan valde att klara mig på så lite som möjligt. (Ekonomiskt sett egentligen ett korkat val; däremot känns det bra.)

Mina studier lönar sig väl inte heller ekonomiskt sett, ur det strikta statistiska perspektiv som förmedlas i medierna och som jämför med de inkomster folk som bara gått gymnasiet har. Men det är ju ett ganska märkligt resonemang. Vad säger att jag allls hade fått nåt jobb då? Eller hur jag hade mått då?

Mycket av det jag lärde mig när jag pluggade haar jag förstås ingen direkt användning för i mitt dagliga arbete. Men utbildningen har varit oerhört viktig för min utveckling som människa, och också för min religiösa uppfattning (eller ja, steget från religionen) och min livsåskådning. Dessutom lärde jag känna en massa människor som är viktiga för mig. Och utan vägen via studierna hade jag aldrig (om än på omvägar) träffat min man. Jag vill alltså inte vara utan det studietiden gav mig, trots livslånga kostnader. (Enda undantaget är möjligen möjligen tiden på utbildningen som inte var studiemedelsberättigad med kostade pengar. Då lånade jag lite pengar av mina föräldrar. Men de är sedan länge återbetalda.)

Det andra vi tog lån till är huset. Om man är hyfsat ung och inte jobbat så länge är det svårt att köpa hus utan lån. Så vi tog huslån. Vi köpte ett (för Skåne, i alla fall) billigt hus. Och med ett sådant följer renoveringsbehov. Så det har vi också lånat till.

Det är inget lyxhus. Och inte heller lyxrenovering. Alla hus måste underhållas. Vårdas. Och i det här huset var underhållet eftersatt, som det ju ofta är i hus där en gammal människa bott kvar livet ut. Vi vårdar huset och försöker få det att må bättre så att det kan stå länge till.

Och att bo i hus är inte alltid dyrare än att bo i lägenhet. Vi bor billigt. Men ja, vi har huslån.

Måste vi bo i hus, då? Ja, det kan man ju alltid diskutera. Men för mig är det en gigantisk skillnad. Alla i år i lägenhet, från att jag flyttade hemifrån, kändes som provisorium. Det var först när vi köpte huset som jag omdefinierade hemma och faktiskt satte ner bopålarna. Nu bor jag här, här är hemma. Det är väldigt viktigt för hur jag mår.

Det tredje vi tagit lån till är bilen. Vi har en ganska ny bil nu, det vill säga den är bara sex år :-) Det är en gasbil. Och det känns bättre att låna pengar för att inte tära på naturen och framtidens resurser än att låna av framtiden för att inte slösa pengar nu (det resonemanget har jag utvecklat tidigare). Strikt talat hade vi nog för övrigt kunna betala bilen nästan helt och hållet kontant, men som husägare är det dumt att vara helt utan besparingar för plötsliga utgifter, så därför tog vi lån på en del av bilkostnaden.

Och så downshiftingen då…?

Vi jobbar deltid både jag och min man. Och vi har barnen på dagis och fritids från ungefär åtta på morgonen till en stund efter fem på eftermiddagen.

Nej, de har inte korta dagar. De har kortare dagar än de skulle haft om vi arbetade heltid. För det är det där med pendlingen.

Men antal lediga timmar är inte allt. Jag har valt att pendla och ha ett jobb jag trivs med och mår bra på hellre än att jobba närmre hemmet. Det är väldigt värdefullt.

Och ja, jag vill jobba.

Jag jobbar med något jag tycker är viktigt, och jag vill vara med och driva utvecklingen i rätt riktning. Man kan ju inte bara hoppas att någon annan ska lösa allt.

Jag mår bra av att jobba. Jag behöver den mentala stimulansen, intrycken, kontakterna. Och friheten: friheten att vara mig, att kunna disponera min tid själv och ro saker iland istället för att vara ”passopp” åt barnen (kärleksfullt sagt, ska jag säkert betona – annars får man alltid skit ;-))

Jag behöver kontrasten mellan jobb och fritid. Fritiden blir mer värd om man har ett jobb. Jobbet funkar bättre om man har en fritid. Jag behöver kunna bejaka båa delar av mig själv.

Visst finns det tillfällen när jag inte har lust att jobba. Som nu, mitt i vårens fägring och trädgårdens högsäsong, nät jag tycker att jag inte har tid att jobba. Men jag vet ju att det är en tillfällig grej. Att inte ha ett jobb att gå till gör mig i längden deprimerad, oavsett om jobbristen beror på arbetslöshet eller föräldraledighet. Och skulle jag stanna hemma, oavsett anledning, så skulle ju barnen också behöva stanna hemma – de har ju barnomsorg för att jag jobbar. Är de hemma för mycket klättrar de också på väggarna. De mår bra av att träffa andra människor. Är de hemma så måste jag ju se till att de har något kul att göra – i alla fall om jag vill få chansen att göra något. För nä, de vill inte göra saker tillsammans med mig hela tiden, speciellt inte om det dessutom är de saker jag tycker behöver göras. Och vill de vara med så kan det istället vara så att jag får räfsa med en till som håller i räfsan med räfstag som inte ger någon som helst effekt.

Visst skulle jag ibland vilja vara ledig. På riktigt. Länge. Jag skulle vilja ha ett friår, fixa i trädgården och renovera. Men det skulle ju liksom ändå av nödvändighet få vänta tills barnen blir större. För annars blir det ju ändå inte det jag vill…

Och vad gäller den där stunden på tåget, så är det ju inte bortkastad tid. Jag har en stund som är min. Jag hinner släppa jobbet. Jag hinner skriva en stund. Jag hinner bli mig själv innan jag kommer hem istället för att ha huvudet fullt av jobb. Det är värdefullt.

En av de knepigaste sakerna med att vara förälder är att göra ingenting

Jag är dålig på att göra ingenting. Dålig på att vänta, sitta bredvid, titta på. Jag vill göra saker. Extra svårt är det att göra ingenting om jag samtidigt ska vara standby hela tiden.

Att vara förälder innebär att göra ingenting och stå på standby en stor del av tiden. Det är frustrerande.

Som när treochetthalvtåringen inte vill gå på toa. Han dansar runt som hysteriskt, kan inte stå stilla, och det syns mycket mycket tydligt att han är kissnödig så att han håller på att gå åt. Men nejdå, han är inte kissnödig, han ska inte gå och kissa.

Så man får vänta, med is i magen, och vara beredd. Fråga igen efter en stund, och efter en stund igen.Och hela tiden vara beredd på att springa och hjälpa honom – för när han själv inser så är det panik. Och då ska han kanske – men inte säkert – ha hjälp med att få ner byxorna, eventuellt hjälp att bli upplyft på toa (har man bråttom och är väldigt kissnödig så är det svår att själv ta sig upp). Fast man får bara hjälpa till så mycket som han vill.

Sedan måste man finnas standby precis utanför toa. För om han bajsar behöver han hjälp att torka. Och när han väl är klar så gapar han färdig-färdig-färdig-färdig så att man håller på att bli tokig. Han har inte tid att vänta!

Eller som att vabba. Inte sjutton är det så att jag gör saker med den sjuka ungen hela tiden. Det vill ju inte han. Men däremot ska jag finnas standby hela tiden. Så på hela långa dagen kan jag inte göra mycket vettigt (och försäkringskassans ord klingar i huvudet – jag är hemma för att ta hand om barnet, inget annat!), jag får inget gjort men är ändå hela tiden bunden. (Ja, den riktiga föräldraledigheten var mycket värre, jag minns.)

Kanske är det därför jag inte är så himla förtjust i att leka heller? För det jag förväntas göra är oftast att sitta med och vänta på instruktioner om vad jag ska göra. Det är sällan jag får bestämma, jag är en skuggfigur.

Eller när man faktiskt bestämt att man ska göra något tillsammans med barnen. Oavsett om det är leka, läsa eller pyssla, eller gå ut i trädgården, eller åka iväg på en utflykt. Man får tjata och vänta, vänta och tjata, även när det som krävs bara är att de ska få på sig kläderna och sluta springa runt och göra annat. Processen med att komma i säng på kvällen (med de enkla stegen pyjamas, tandborste och toa, i valfri ordning) tar ofta löjligt lång tid (och involverar mycket gnäll och ”måste jag!?”. All denna tid som skulle kunna användas till något roligt. Jag antar att det är den tiden en del människor använder till att åka till simhallen?

Och samtidigt… så har vi en märklig kultur där vi vill att barnen ska göra saker själva istället för tillsammans med oss. Eller är det bara jag som funderat på det? När barnen ritar eller pysslar eller bygger, så vill vi att de ska göra klart det själva. För att kunna visa upp och säga ”den här han XX gjort när hen var Y år”. Eller ”vad bra att du kunde laga maten själv!” Det är liksom väsentligt att kunna reda ut vem som gjort vad och att klara sig själv? Men barnen vill, åtminstone ibland (inte alltid) samarbeta, göra tillsammans. ”Mamma, kan du rita dit sjörövaren?” Tja, det borde jag ju kunna lika bra som honom, eller?

Momo eller kampen om tiden: De gråa herrarna ger färg åt våra kvällar

Jag och åttaåringen (ja, han är ju en sådan numera) läser Momo eller kampen om tiden. Han fick den av oss i julklapp.

Det var många år sedan jag läste den senast. Men den är fortfarande lika bra som jag minns den. Och åttaåringen gillar den också. Dels är den spännande – trots långa kapitel vill han jag ska läsa ett till när jag är klar – dels tänker han kring det här med att ”spara” tid och vad som egentligen är viktigt.

Utmärkt högläsning för en åttaåring!