Tag Archives: trädgårdsland

Trygghet

Jag gräver trädgårdsland. Sedan några dagar tillbaka jobbar jag på att gräva upp ett av de fyra fälten i trädgårdslandet.

För ett tag sedan erbjöd sig några kompisar, som ville låna jordfräsen, att passa på att fräsa mina land också. Men sedan drabbades de av coronan eller nåt liknande. Och i vilket fall måste det värsta av ogräset bort innan fräsning ändå, så jag började gräva ogräs i ett kvarter och sextonåringen i ett annat.

Det är väl egentligen bara jag som fortsatt efter första dagen. Och efter att jag grävt de värst ogräsiga delarna så har jag fortsatt att gräva rutan klart. För det känns så jobbigt att behöva köra jordfräs, och jag vet inte om jag vågar med mitt konstiga öga.

Jag känner på något vis större motivation att ta mig an trädgårdslandet och odlandet än jag gjort på flera år. Luften gick annars ur mig när jag blev ”ensam” – det var som att jag helt tappade förmågan att sträva framåt, tänka framförhållning, bygga beredskap. Men nu… det är något med coronan som får mig att hitta ork till det igen. När stanna hemma är det man ska göra, hålla sig långt borta från alla är det bästa man kan göra, och det dessutom sägs att det kan bli grönsaksbrist pga coronan, då känns det liksom fullt rimligt att ta itu med och göra sitt bästa (eller något rätt okej) med det egna odlandet – och på köpet få lite av den där motionen man ju behöver trots att man bara är hemma.

Så jag går där och gräver i det som var potatisland 2019. Och medan jag går där och gräver så påminns jag om att det var potatisland även 2015. Jag minns hur jag gick och försökte rensa i potatislandet medan tårarna rann, i slutet av maj 2015, när vi nyss fått veta att han hade cancer och han var på sjukhuset och jag var ensam hemma. Då när jag bloggade utan att lägga ut, för att jag inte ville lägga ut saker om honom utan att han fått säga att det var okej.

Jag går där och gräver. Tung jord. Jag är otränad och det känns i mina ryggmuskler. Jag plockar bort grästuvor och rosetter av nävor, rötter av oxalis och spiralsnurrade vinderötter. Nånstans bakom alla tankar finns tårar, fast ändå inte.

Jag funderar på trygghet. På den trygghet som försvann med honom, och på den trygghet som försvann redan med beskedet om den dödliga cancern. Den där tryggheten som fattas hela tiden. Och så tänker jag på en annan sorts trygghet, kopplad till nuet. För tårarna som lite grann skrapar på insidan av mig hänger även samman med coronan, med att det trots allt är skrämmande att läsa om människor man kände till som blivit sjuka och dött och inte finns längre. Det finns en oro och en otrygghet i tillvaron nu, mer än vanligt. Och samtidigt med det, eller på grund av det, så finns det en trygghet i att fler än vanligt är oroliga. Plötsligt tycks vanligt folk, som normalt sett inte har ångest, ha mer ångest än jag. Det finns en trygghet i det.

Och så finns det en trygghet i att det finns något konkret jag kan göra i den här situationen. Att hålla mig hemma, att gå här och gräva i mitt trädgårdsland, det är konkret, och det är något som ökar min trygghet. Är jag här så minskar min risk att bli sjuk. I detta läge är ensamheten i sig en trygghet. Just det, att kunna göra något för att öka tryggheten, skiljer sig från hur läget var då för fem år sedan. För då försvann min trygghet, rann mellan fingrarna, utan att jag kunde göra något åt det.

Men nånstans i alla dessa tankar lurar också oron för att nya blixtar ska slå ner från oväntade håll. Det är snart fem år sedan den där dagen i maj. Och jag är livrädd för att invagga mig själv i minsta lilla trygghet och våga tro att något nånsin ska få vara bra. Jag vågar liksom inte riktigt tillåta mig själv att tro det på riktigt. Jag nöjer mig med att låta mig själv vila i stunden, men inte mer än så.

Vattenpump

Ute vid vårt trädgårdsland finns en gammal brunn med rickepump. Den har aldrig fungerat under de 12 år vi bott här. Däremot vet vi att det finns vatten där; det har vi till och med ”forskning” på, eftersom brunnen agerade referensbrunn i ett sammanhang här för nåt år sedan.

Egentligen har vi kommunalt vatten. Kommunalt vatten, enskilt avlopp. Så brunnen behövs ju inte.

Men ändå, det skulle vara bra med en fungerande pump. För då kan vi ta bevattningsvatten där, istället för att köpa dricksvattenrenat vatten till att vattna med. Plus att det ju skulle kännas bra att faktiskt kunna få upp eget vatten i krissituationer. Oavsett kvaliteten på vattnet (som vi inte vet nåt om) gissar jag på att det KAN uppstå situationer när det vattnet är långt mycket bättre än inget alls. Även om jag förstås hoppas att det ska förbli ett strikt teoretiskt resonemang.

Så – det har liksom länge funnits på listan över saker som ska göras någon gång: undersöka vad som är fel och åtgärda detta.

Idag blev det plötsligt av. Först googlade jag reda på den renoverinsgmanual jag någon gång tidigare hittat på nätet och skrev ut den: steg för steg hur man monterar isär och undersöker. Sedan gick vi ut och lyfta upp pumpen.

Tungt var det. Långt var röret. Och rostigt. Väldigt väldigt rostigt. Så där så att det blir många lager av flagande rost, mycket mycket tjockare än det ursprungliga utförandet. Innan vi lyckades få upp hela alltet så knäcktes röret.

Järn som knäcks är ganska sprött. Och kanske inte helt dugligt i sådana här sammanhang.

Själva pumpdelen, som vi nu enligt instruktionen borde skruva isär, var också välrostad, på samma nivå.Detalj av rostig gårdspump

Vår slutsats är att det blir till att skaffa en ny pump. Nu ska vi bara veta vad det egentligen är vi behöver. Eller vilken somär bäst av de som finns att köpa. Huvudsakligen verkar det finnas ”Kronan” och ”Nr 12” att välja på. Någon med erfarenhet?

Låtsasleken trädgårdslandet

”Vilket stort trädgårdsland ni har!”

Ja, det är det många som tycker när de ser det. Och visst, allt är relativt – det är säkert större än vad många har.

Men ska man se det som ett reellt tillskott till maten så är det ganska litet. Visst, under en intensiv period nu på sensommaren så står trädgårdslandet för en ganska stor del av vårt matintag. Vi köper i alla fall väldigt lite grönsaker i nuläget, och ingen potatis.

Men som sagt var, det handlar om en ganska kort period. (För övrigt den period när tillgången på fina grönsaker är som bäst i affären, förstås.) Delvis för att vi trots allt odlar alldeles för lite för att det ska räcka någon längre stund. Cirka fyra sträckmeter med morötter – hur långt räcker det egentligen? Egntligen bara till några middagar. Eller tre meter rödbetor. Några korta rader lök. Fem rader potatis. Och så vidare. Det är gott, och det är kul, och det drygar ut en aning, men det är ju knappast fråga om självförsörjning. Det är ett komplement.

Men även om det vore mer, så har vi i nuläget inte möjlighet att lagra det. Eller kunskap. Det är i nuläget frågan om odling för färskkonsumtion.

Och, om vi vänder på det: vi klarar oss utan det vi skördar i trdgårdslandet. Det är inte nödvändigt för vår överlevnad, eller ens för att vi ska ha en dräglig tillvaro.

Det känns som att det är frågan om en låtsaslek.

Och vi gör det ju inte heller fullt ut och på allvar. Jag kan känna en stor frustration över att jag egentligen inte orkar sätta mig in i saker på riktigt.

För egentligen finns det så mycket man borde ta hänsyn till i odlandet. Olika arters behov av olika typer av näringstillskott (ja, jag snackar självklart bara ekologiska varianter), bevattning, sol och vindskydd och så vidare. Vilka arter som trivs bredvid varandra respektive inte. Växelbruk så att samma typer av växt inte ska växa på samma plats mer än vart fjärde år. Nysådd under säsongen av olika grödor. Och så vidare. Jag får ont i huvudet av att försöka jämka ihop och ta hänsyn till allt sånt. Hjärnstress. Jag läser det till en viss gräns, men sedan får jag spader och bestämmer att näe, nu gör jag bara, för annars blir det inte.

Likaså borde man förstår sätta sig in i sånt som täckodling, och permakultur, och… Men jag hinner inte. Orkar inte. Prioriterar annat.

Vilket väl hänger samman med att vi inte är beroende av det. Det är inte skarpt läge. Jag kan liksom inte riktigt motivera att lägga tiden på det istället för på att göra saker med barnen eller renovera huset. Just för att odlandet ändå bara känns som en låtsaslek. Ett nöje, en hobby.

Situationen vore en helt annan om vi faktiskt behövde odla mat för vår överlevnad.

Å andra sidan: om vi någon gång skulle hamna i situationen att maten från trädgården faktiskt blir viktig, för att livnära sig på, på riktigt, då tror jag ändå vi har ett försprång. För att vi faktiskt har en viss odlingsvana. Och jag gissar på att om det är blodigt allvar så kommer jag att ha mer ork att faktiskt sätta mig in i alla de där faktorerna som skulle förbättra utfallet av vårt odlande.

Å andra sidan så tycker jag det mesta växer ganska bra nu också.

Och lite sånt där gör vi ändå. Lägger morotblast och tomma ärtskidor mellan raderna. Sparar undan lite potatisutsäde. Men ingen övergripande plan – och ingen koll :-)

Och det är en speciell sorts lyx, det där att gå ut och plocka upp egenodlade potatisar ur trädgårdslandet. De potatisarna är mycket godare än potatisarna som säljs i affären. Fast våra potatisar anses nog inte ens fina nog att sälja i en affär, med tanke på alla små hål efter knäpparlarver och andra skavanker.

Det växer

Tre små spröt av sparris har tittat opp i det nyanlagda sparrisdiket! Alla tre av Rambo, som faktiskt hade små skott när vi planterade dem – men ändå, de har tagit sig igenom jordlagret vi lagt på dem.

Och så har kålrabbi, doftklint och ringblommor gjort sällskap med de tidigare uppkomna rucola, rädisor, majrova, facelia och snokört.

Tomater, paprikor och chili som sattes om och ut på innergården i fredags har inte tagit någon skada av utflyttningen. (Det är fortfarande bara en liten delmängd som kommit ut, efterom jag fick slut på både jord och tid och nästan slut på krukor.)

I fredags satte vi potatis och jordärtsskockor.

Äntligen har vi fixat bevattningen!

När vi flyttade hit fanns ingen vattenutkastare. I pannrummet/tvättstugan, som har fönster mot baksidan, och där vattnet för övrigt även kommer in i huset, fanns dock en vattenkran, med slangkoppling. Så det man gjorde var att man öppnade fönstret, krånglade in vattenslangen genom fönstret, och kopplade på den inne i tvättstugan.

Det tröttnade vi förstås på. Efter några år hade vi en hantverkare här som dels bytte kranen i tvättstugan till en modern enhandskran, dels satte en vattenutkastare i ytterväggen. Och på vattenutkastaren satte han den fula gula slangstumpen som tidigare suttit i tvättstugan.

Inget ont om hantverkaren, alltså; vi hade inte gett honom några noggrannare instruktioner om vad vi vill ha på vattenutkastaren, utan det viktiga just då var att få dit utkastaren alls. Resten fick bli sen. Och som alla småbarnsföräldrar vet, så kan ”sen” betyda lååångt senare… Man ska ju både ha tid att tänka efter vad man behöver, sätta sig in i vad som finns och dessutom hinna skaffa och installera. Men nu är det gjort:

På utkastaren, som alltså kommer ut på innergården, har vi satt en tvåfördelargrej (av mässing=håller förhoppningsvis) med avstängning för vardera öppningen separat. På den ena har vi kopplat en salng som går vidare genom dörren i mussen och bort på gaveln, det vill säga mitt emellan trädgårdslandet och örtagården. Där ”slutar” den i en ”extra kran-ställning”, det vill säga en grön metallstolpe med upphängning för slang. På denna kopplas slangen från vattenutkastaren in på baksidan. På framsidan finns en mässingskran, på vilken vi kopplat en bevattningstimer av det enklare slaget (tänk vanlig kökstimer/äggaklocka), och till detta har vi sedan kopplat en längre slang, som normalt kan vara uppvirad på den gröna stolpens slangupphängning, och som ska användas för bevattning med vattenspridare och slangmunstycken i trädgårdsland och örtagård.

Tillbaka till vattenutkastaren igen. Den andra krandelen har också en vattenslang inkopplad. Denna är lång nog att man ska kunna vattna tomaterna vid uthusväggen, och också för att man ska kunna nå bort till bilen på infarten. (Nej, det är ingen här som tvättar bilen på infarten. De få gånger vi kommer loss och tvättar den så görs det på riktig biltvätt. Men det är bra att kunna nå bort på infarten också, i alla fall.) I normalfallet är dock även denna slang upprullad, på en gjutjärnslanghållare som sitter på sidan av ett bord.

Bordet ifråga följde med huset från början, men har huvudsakligen stått utomhus och förfallit. Nu har jag plockat av bordsskivan och ersatt med en ny skiva av de gamla golvbrädorna från matrummet, satt dit en extra skiva längre ner (också golvbrädor) för vattenkannor, samt satt några tvärlåar på sidorna (också golvbrädor) för upphängning av gjutjärnsslangprylen (på ena sudan) och en korg för diverse bevattningsattiraljer (på andra sidan). Ovansidan har jag oljat. Där står dessutom ett stort emaljerat tvättfat och några mindre emaljerade fat (loppisfynd), för att man ska kunna stå där och skrubba potatis och morötter.

Och slangen som hänger på gjutjärnsprylen använder man förstås till att fylla vattenkannor och emaljfat.

För det är det som är huvudpoängen: Kunna fylla vattenkannor samtidigt som vattenspridaren är igång (eftersom man alltid kommer på det samtidigt). Slippa dra vattenslangen fram och tillbaka, kors och tvärs, när man ska vattna både tomater och trädgårdsland. Få lite ordning och reda.

*nöjd*

Det enda jag inte är nöjd med är att jag bett mannen kapa golvbrädorna med Stora Maskinen (TM). Jag tycker den är läskig, men samtidigt stör det mig att inte klara mig själv. Ska försöka komma över rädslan och lära mig.

Att använda de fina tomaterna

Jag gillar tomater. Som bas i grytor, soppor och liknande (oftast då från burk eller tetra). Som smaksättning i stroganoff och liknande (i form av tomatpuré). Som tomatsallad. Och gärna rätt upp och ner som de är, om det är goda, smakrika tomater.

Godast är de hemodlade tomaterna.

Men riktigt goda saker har vissa nackdelar. För det tar emot att använda de där jättegoda tomaterna till att koka sönder i en gryta. Det är ju att förstöra, när tomaterna i sig själva smakar som himmelriket. Tomatsallad på sin höjd, liksom.

Alltså blir det fultomater till grytor och liknande. För även om jag har kopiösa mängder tomatplantor i år så har vi inte inte nått nivån att vi tröttnat på dem som de är :-)

Detsamma gäller väl rätt mycket av de egna odlingarna. Det som kommer utifrån trädgårdslandet eller från verandan är liksom för fint att koka sönder. Hemodlade paprikor äts oftast i små bitar, nogsamt fördelade (även om paprikorna är många så är de rätt små). Sockerärtor äts rätt upp och ner som de är, eftersom de vore att förstöra dem om man tillagar dem.

På ett sätt är det ju bra. Det är kul att det som odlas hemma blir extra gott. Det är bra att egen odling ger extra respekt för resultatet/skörden.

Men samtidigt är det ju märkligt att känna att man ska snåla med det egenodlade (för att det är extra fint) och då hellre slösa med köpegrönsakerna (som ofta är mindre smakrika).

Nå, tids nog kommer hösten, och grönsakerna i vårt land tar slut. Då kan vi återgå till normala omständigheter ;-)

Pallkragar och trädgårdsland

Jag ställde ut andra/sista omgångens tomater över dagen då på helgen för en och en halv vecka sedan, för att börja utehärda dem. Men det var så varmt och skönt så framåt kvällen bestämde jag mig för att faktiskt plantera åtta av dem (och en köpt squashplanta) i en av pallkragarna. Det har de inte haft något alls emot, de verkar knappt ha reagerat på att de kommit ut, och i så fall bara positivt. Jag har tänkt göra likadant med resten av tomaterna, men då måste vi först fylla den tredje pallkragen med jord, och det har vi inte hunnit. Och nu är det inte lika varmt och skönt, så nu är det nog inte läge att plantera ut tomater.

Frilandsgurkorna som jag satt i en pallkrage ser också ut att må helt okej, om än inte lika fantastiskt som tomaterna.

Den helgen sådde jag även en del i landet. Mangold, broccolirybs, majs och en del ärtor har kommit upp, men bönor och de flesta av ärtorna väntar jag fortfarande på. Nå, det beror ju i alla fall inte på att det varit för kallt – det har ju varit högsommarvärme fram till och med i måndags. Däremot har det varit dåligt med nederbörd.

Vi har skördat lite också :-) Några rädisor, lite rucola, och en Sherpa-gurka från krukan på verandan.

 

Kompost, ogräs och syren, syren, syren

Så vad har jag gjort idag då…?

  • Hackat ogräs i trädgårdslandet.
  • Vattnat tomaterna.
  • Klippt uppslag i häckarna (mer om det längre ner).
  • Röjt/rensat lite mer i örtagården.
  • Nästan fyllt komposterna.
  • Ja, och så lite annat smått och gott ;-)

Jag blev lite inspirerad av den fina kompostjorden vi fyllde pallkragarna med i förrgår. Så efter att de senaste åren ha dumpat ogräs lite varstans (till exempel mellan äppelträden) på grund av platsbrist i komposterna fick jag nu ett ryck och la snällt och duktigt ogräs, buskklipp och annat i komposten under dagens arbete. Bland annat har jag faktiskt stått och klippt en liten del av pinnhögen från vårens häckklippningar i mindre bitar för att kunna lägga i komposten. – Men säg den glädje som varar. Nu är de två kompostfack som är tillgängliga så gott som fulla igen.

Finns det nåt sätt att beräkna hur mycket komposteringskapacitet man behöver per kvadratmeter tomt? Jag kan ju konstatera att våra tre fack trädgårdskompost, plus en extra i örtagården, räcker absolut ingen vart alls för vår tomt på knappa 2000 kvadratmeter.

Ja, och så det här med uppslag. Det är nog det absolut tråkigaste trädgårdsgörat…

Vi har ju en hel massa syrener. Syren är en av de växter som bildar stommen i våran trädgård, kan man säga. Det är syrenhäckar men också syrenträd. Vackert och trevligt och väldoftande. Men. Syren är väldigt bra på att sprida sig. Väldigt. Skickar utlöpare av bara helvete. Alltså kommer det upp syrenskott typ överallt. I gräsmattorna runt syrenträden. I gräsmattan längre bort. I rabatterna. I buxbomshäckarna (som ju är en annan av stommarna i vår trädgård). Speciellt och jättegärna långt in i buxbomshäckarna, där det är omöjligt att klippa bort ordentligt.

Ja visst, man borde gräva upp, inte klippa ner. Teoretiskt sett skulle det förstås vara möjligt i gräsmatta och rabatter (om än inte i praktiken). Men nere in under skitgamla buxbomshäckar? Självklart inte ens teoretiskt möjligt, om man inte vill ta död på både buxbomen och sig själv.

Alm är en annan viktig stomme i vår trädgård, i form av häckar. Och uppslag i andra häckar (buxbom) och buskar (till exempel schersmin). Var det någon som trodde att almen var hotad, på grund av almsjukan? Ha!

Ja, och så har vi snöbär. Egentligen inte alls en stomme i vår trädgård, även om det nog funnits mer avsiktliga och samlade häckpartier en gång i tiden. Nu är den en del av vissa syrenhäckar. Och så kommer den förstås också gärna upp i buxbomshäckarna, i rabatterna och på andra olämpliga ställen.

Det här är ett sånt där jobb som man inte kan göra klart. Om jag så hade all tid i världen så skulle det inte gå att bli klar. Alltså måste man lägga sig på en lagom nivå. En lagom nivå av fusk, som typ handlar om att det inte ska sticka upp alltför synliga uppstickare i toppen på buxbomshäcken. För det är då det 1. bli fult och 2. påverkar buxbomen genom att tränga undan den. Att det sedan finns syrener, snöbär och alm som står och stampar nere i buxbomn får man leva med, om man inte ska bli helt knäpp. (Och samtidigt är det skitjobbigt att göra saker så halvdant.) Det blir liksom att hålla det på en estetisk nivå istället för en ordentlig nivå.

Jaha, det är väl ungefär vad jag gjort idag. Vädret har varit småkallt, småregnigt, småblåsigt, och först framåt sena eftermiddagen lite småskönt och med en liten tendens till sol.

Tomaterna utflyttade och ombäddade, nu hoppas jag på en mild natt

Dagen började lite segt. Visserligen vaknade jag i vettig tid (typ halv-kvart i åtta) och kände inget direkt behov av att sova vidare. Men efter frukost hade jag ändå svårt att komma igång. Jag gick som katten runt het gröt. För idag tänkte jag få ärtor och bönor i jorden. Och då behövde jag ju ta en massa beslut. Bestämma mer exakt var och hru och så. Och beslut är svårt. Speciellt när man har all tid och möjlighet att ta besluten själv och inte måste ta hänsyn till någon annan och inte heller störs av någon.

Jag började i alla fall med att köra lite grästrimmer, och tog sedan ett varv med hacka i trädgårdslandet innan jag kom till bönbeslut. Sedan petade jag ner höga ärtor i jorden och la alla bönsorter i blöt, samt sådde två rader låga ärtor, två rader mangold och en rad broccolirybs. Senare idag har jag petat ner de blötlagda bönorna.

Det blir alltså höga bönor (Prizewinner och Neckargold) och ärtor (Sugar snap) runt varsin (totalt tre) tipis. Dessutom låga bönor (Mont d’Or, med fantastiska svarta fröer, och Dragon Langerie) och ärtor (Little Marvel).

Jag har också planterat ut gurkorna i en av pallkragarna, ställt ut de uppdrivna Prizewinner för att vänja sig vid utomhuset, och petat ner en ny omgång majsfrön bredvid de utplanterade halvdöda, sönderblåsta plantorna.

Större delen av resten av dagen har jag ägnat åt tomater, paprika och chili. Någon galning här har drivit upp löjliga mängder tomater ;-) Så jag har planterat och planterat… De som stått på verandan var nu så stora att det var väldigt svårt att plantera om dem. Och krukorna räcker ju aldrig, även om jag skaffat fler. Men nu är i alla fall all tomaterna från verandan satta i större krukor, eller har fått påfyllning med lite extra jord i några fall, och allesammans är utställda vid uthusväggen, på den vanliga tomatkrukplatsen. Jag har ”bäddat in” dem i fiberduk som jag fäst i vindskivan ovanför och hopas på milda nätter det närmsta.

De tomater, paprikor och chili som stått i halvstora krukor inne i huset har fått flytta till lite större krukor och ut på verandan. Och sista omgången tomater får tåligt vänta ett tag till; de lär hamna i en pallkrage, för nu är alla stora krukor slut.

Jag är också ganska slut. Det blev inte mat förrän vid nio, jag hade inte tid, liksom.

Pallkragarna redo för gurkplantorna och blåregnet på väg att slå ut

För ett tag sedan var vi och hämtade några begagnade pallkragar hos en kollega till mig. Idag har vi ställt dem på plats i trädgården. I år får de stå på den ännu inte brutna fjärdedelen av trädgårdslandet – på det sättet kväver de en del av gräset där så att det blir lättare att bryta grässvålen nästa år, och samtidigt är det naturligt att ha dem som en del av trädgårdslandet. Får se var de hamnar nästa år – jag har i alla fall en preliminär plan även för det :-) I alla fall, två pallkragar på höjden, tre sådana odlingsbäddar. Vi har lagt tidningar i botten för att ytterligare sinka/hämma (o)gräset under. Och sedan har vi fyllt dem med kompost. Underbart fin mylla från våra trädgårdskomposter (byggda av gamla or-ätna vindsgolv) som vi egentligen inte skött alls – fantastiskt!

Som för att jävlas med oss så kom det ett antal riktigt kraftiga skurar under förmiddagen när vi skulle fixa detta, så vi hann inte klart, och den tredje odlingsbädden är alltså ännu inte fylld (den har bara ett bottenskrp med gjord som täcker tidningarna), men jag klarar mig nog med två att plantera i den här helgen. Egentligen ahde jag tänkt sätta ut frilandsgurkorna, som står och stampar i småkrukor härinne, direkt, men det blåste så fasligt så jag väntar tills imorgon.

På eftermiddagen åkte resten av familjen och kommer inte tillbaka förrän på söndag. Jag är fri att själv disponera min tid, göra vad som faller mig in när det faller mig in. Vansinnigt välbehövligt och efterlängtat. Och samtidigt ger det mig en lätt tendens till katastroftankar. Det är liksom lite för bra – då måste jag på något vis räkna med att något skiter sig. Speciellt eftersom jag inte får tycka det är skönt att de jag älskar inte är här. Som sagt var, katastroftankar. Fast ganska milda ändå. Egentligen bara någon sorts krusningar på ytan. Egentligen nästan baar någon sorts pliktskyldiga katastroftankar – egentligen mer av karaktären ”Om jag tänker lite så här så har jag gjort vad jag kan för att avvärja faran”. Hade jag varit religiös kunde jag kallat det ritual. För en ateist kanske det snarast är att betrakta som tvångsmässigt ;-) Äsch, skitsamma, det ÄR ingen stor grej, faktiskt :-)

Men det ÄR lite svårt när man plötsligt kan bestämma över sin tid. Vilken av alla de där sakerna jag vill göra eller vill få gjort ska jag egentligen börja med? Det är svårt, när man är van vid att snarast stjäla sig lite tid och vara glad så länge man kan fortsätta. Men jag har hunnit klippa bortlite gräs och annat runt oxelhäckplantorna vi satte för några år sedan, klippa gräset, fylla på en del gräs och ogräs och annat i komposten, klippa bort döda grenar på lavendel, trimma lite gångar bland kisrkål och vitplister under äppelträden, klippa gräsmattan och lite annat. Imorgon (när det förhoppningsvis och enligt prognosen blåser mindre) blir det så och sätta bönor och ärtor, plantera om tomater och mer diversearbete i trädgården.

Och trädgården annars, då?

I trädgårdslandet har allt kommit upp (okej, inte riktigt alla jordärtsskockor ännu), och det mesta växer för fullt.

I örtagården har jag röjt och haft mig en del, fast ingen riktig rensning, mer ett försöka-hitta-formerna-lite. Klippt ner timjanen helt eftersom det var så mycket gammalt dött och risigt. Klippt en del gamla fjolårsståndare, klippt gräs, försökt ta bort det värsta av gräs och ogräs runt en del plantor.

Jag har klippt gräsmattan två gånger i år, vilket nog är det mesta på någon säsong sedan vi flyttade hit (eller kanske inte riktigt?). Och klippt rosorna.

Äppel- och päronträd blommar, plommonträden är överblommade, syrenblommorna har börjat slå ut. Ramslök, myskmadra och smultron blommar för fullt. Blåregnsklasarna har liksom vecklat ut sig och börjar blåna på de bakersta blommorna (det äldsta blåregnet kommer att bli helt översållat i år).

Ungefär så.