Tag Archives: traditioner

Paketkalender och aktivitetskalender

Imorgon är det första december. Ja, jag tänker på julkalendrar.

Efter att ha läst inlägg där folk ondgör sig över detta NYA i paketkalendershysteri och påtalar att när DE var små så fanns det minsann inga paketkalendrar, så vill jag börja med att säga: Det fanns det i alla fall när jag var liten. Vi hade paketkalender hemma, och vi hade paketkalender hos dagmamman (hos dagmamman fanns det så många paket varje dag som det skulle vara barn där den dagen). Och då var det inte så att vi hade gott om pengar hemma, definitivt inte, och det var inte så att det var lyxigt och materiellt och bortskämt hos dagmamman heller. Men det var ju huvudsakligen SMÅ saker man fick. Suddigummin, pennor, julgranspynt.

Med det sagt (och det har jag väl sagt i den här bloggen förut, tror jag?), så tycker jag att paketkalendrarna är besvärliga (det har jag definitivt sagt förut), både ur konsumtionshänseende och ur aspekten hur mycket tid de tar att planera och greja med. Eller kanske mer den mentala kraften än tiden.

Vi har kört diverse varianter de senaste åren, för att försöka komma runt konsumtions- och prylhetsen:

Ärlig talat har väl inte barnen varit jätteöverlyckliga. Pengarna från 2012 ligger fortfarande i en burk för att de aldrig orkat komma överens om vad pengarna ska gå till.

Det som verkar vara poppis, att döma av vad man läser på nätet, bland föräldrar som vill ha en typ paketkalender men utan konsumtion, är att man istället ska ha en aktivitetskalender. Men nej, någon sådan tänker jag INTE göra. Någon sorts självbevarelsedrift och känsla för det här med vad som tar kål på mig har jag faktiskt. Det är en sak att skriva ihop ett decemberschema med vilka saker som ska göras när – pepparkakor, lussebullar och så vidare – det är en sak, men det behövs ändå luckor och dagar utan planer och möjlighet att rumstera om och möjlighet att rubba planer och inte orka. Att sätta ihop en aktivitetskalender tar en massa tid och ork att sätta ihop, och sen en massa tid och ork från en förälder att genomföra/få att fungera i praktiken. Ja, barnen behöver vår tid och vårt engagemang och vad det nu heter i de där inläggen som förordar aktivitetskalender – men de behöver väl också föräldrar som inte tar sig vatten över huvudet och kör slut på sig själva? Så NEJ TACK.

Egentligen hade jag tänkt nöja mig med att låta sjuåringen få en legokalender (lego är trots allt ganska okej) och låta elvaåringen vara för stor för kalender.

Men så fick jag en idé: Elvaåringen älskar att ligga och läsa gamla Larson-tidningar innan han ska somna. Och alla han/vi har har han läst oändligt många gånger. Och gamla serietidningar kan man köpa begagnade på Tradera.

Så jag har ropat hem en hög Larson, som ska bli hans paketkalender. Det är lagom okomplicerat och okonsumtionshysteriskt. Och något jag faktiskt på något plan kan hävda att han behöver. För ibland behöver han faktiskt den där stunden för att tömma huvudet och kunna somna.

Fast jag kom på den här idén lite för sent, så tidningsbunten har inte anlänt ännu. Jag antar att jag ska gå och slå in ett tomt paket till honom till imorgon?

Adventsfika – juletid är invigd

Idag har vi haft vår traditionsenliga adventsfika. Jag tror det är femte året i rad?

Mängder med kakor – sirapskakor, havreflarn, chilichokladkakor, pepparkaksdrömmar, sockerkaka och pepparkakor; kaffe, te och saft, glögg, mandlar och russin. Levande ljus, elljusstakar, ljusslingor och brasa i kaminen. Fem julskivor i CD-växlaren. Och massor med människor, så att sittplatserna inte riktigt räcker till.

Härligt, trevligt och lagom okomplicerat.

Och ja, vi har röjt och städat och bakat innan. Baka är trevligt. Städa behövdes nog ändå *host* Och visst är det alltid en liten aning ansträngande att ha många människor på besök – men också väldigt trevligt.

Nu är liksom juletiden invigd. Och nu är det ganska skönt att sitta med en kopp te i godan ro och höra knastret från de sista glöderna i kaminen.

Karl-Bertil Jonsson och julhandeln anno 2015

Inatt låg jag och tänkte på Karl-Bertil Jonsson.

Karl-Bertil Jonsson

Karl-Bertil Jonsson hör, liksom Kalle Anka, till de riktigt stabila jultraditionerna i Sverige. Karl-Bertil Jonsson har visats på TV varje (?) jul sedan jag föddes, vilket för min generation (och alla yngre och även en del äldre) hör till de saker som ”ALLTID” varit på ett visst sätt. Och även om många av oss inte ser programmet varje jul – det finns ju så mycket annat att göra på julafton, typ äta, äta och äta (samt umgås) – så räcker det att se programnamnet i tablån för att en hel del av oss ska börja återge delar av dialogen från minnet, antingen högt eller inne i huvudet. En väletablerad jultradition, med ett fint budskap som hör hemma i julen. Den klassiska Robin Hood-tanken:

Att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Detta ligger jag och tänker på, i mitten av november. I en tid när de dagliga diskussionerna i media, i flödet från omvärlden, handlar om pengar. Om vi har råd. Om vi har råd att hjälpa de som är mer utsatta än oss – de behövande, de otrygga, de som saknar mat eller fristad. Och eviga diskussioner om vem det är viktigast att hjälpa, vem som har mest rätt till vår hjälp, vem som är mest behövande, vem som är vårt ansvar, vem som är vår medmänniska.

Att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Och samtidigt drar julhandeln snart igång. Julhandeln spås alltid slå rekord. Om julhandeln inte slår rekord kommer handeln att betrakta det som kris – när det handlar om handel och tillväxt tycks det som att det enda som duger är en exponentiell kurva. (Trots att alla borde begripa att det inte kan fortsätta så i längden.)

Jag har inga principiella problem med julklappar. Vi behöver firanden och högtider. Och ofta samlar man ju ihop och ger till exempel barnen större saker som de behöver just i samband med födelsedagar och jul – skulle man inte köpa dem till dessa tillfällen så skulle man köpa dem någon annan gång på året. Och dyrare presenter – och därmed ”mer” julhandel – behöver inte nödvändigtvis vara dåligt – det kan handla om miljömässigt bättre produkter, kvalitet som håller längre eller allmänt sett mer genomtänkta saker.

Men däremot har jag något emot meningslösa julklappar. Saker som inte fyller någon funktion. Saker som inte håller. Saker som bara kommer att samla damm. Julklappar som skaffas mest för att ”det ska vara så” – och så krystar man fram något, hittar på och köper något – som man inte ens vet om mottagaren vill ha eller kommer att använda.

Det kan till exempel vara en tändstickstavla av Bodens fästning.

Och då tänker jag att vi nog skulle behöva se Karl-Bertil Jonssons julafton – inte på julafton, när det redan är försent och julklapparna är både köpta och utdelade, utan redan nu. För att påminnas om möjligheten att göra som Karl-Bertil:

Jag tog undan paketet och gav det till en fattig.

Och vi behöver inte vara brottsliga som Karl-Bertil och ta någon annans paket (det är ju trots allt lite problematiskt) – vi kan ta de paket vi själva skulle ge till någon, och istället skänka de pengarna till någon som behöver dem bättre.

Som sagt var, vi ska inte skippa de bra julklapparna. Men när du sitter och funderar på vad du ska hitta på till någon som redan har vad hen behöver, strunta då i att hitta på något. Och skriv gärna ett kort att överräcka istället för julklappen. Det kan stå just så:

Jag tog undan ditt paket och gav det till en fattig.

Och vi behöver inte fastna i diskussioner om vilka det är vi ska hjälpa. Vi behöver inte ställa de behövande mot varandra. Du kan själv välja om din julklapp ska gå till svenska hemlösa, din hemorts kyrkas verksamhet för fattigpensionärer och barn, nyanlända flyktingar eller till att hjälpa flyktingar ”på plats”. För jag lovar dig: alltsammans behövs.

Till skillnad från tändstickstavlor med Bodens fästning, som trots allt gör ganska lite skillnad för en bättre värld (förlåt, tändstickskonstnärer!).

Och som sagt var, vi borde se Karl-Bertil Jonssons julafton redan nu, inför julhandeln. Men å andra sidan så kan som sagt var de flesta av oss de bärande delarna av dialogen utantill. Så kanske räcker det med den här påminnelsen?

Men nej, jag vet, i praktiken är det inte fullt så enkelt som det låter i praktiken. Vi sitter fast i konventioner och vanor. Men tillsammans kanske vi kan hjälpa varandra, knuffa varandra i rätt riktning och stötta varandra?

Traditioner skapar man själv

I dag har vi haft traditionell adventsfika för tredje året. Det vill säga fika med pepparkakor och lite andra bakverk, kaffe, glögg och saft, levande ljus och julmusik från stereon. Och goda vänner. Fika i all enkelhet, ganska opretentiöst, men ändå ett första julmys. Dagen före första advent har vi vår advenstfika.

Traditioner behöver inte vara något som har rötter tillbaka sedan urminnes tider, något tyngande som måste ske på sätt som någon annan bestämt. Traditioner kan man lika gärna skapa själv. Tänka efter: vad passar oss, och vad passar andra, och hur ska vi göra det för att det ska bli som vi vill.

Och tre år är en väl etablerad tradition.

Traditioner, seder och moral

När jag gick i ettan och alltså nyss hade börjat skolan så slickade jag tallriken för att få upp all den goda såsen. (Brunsås. Troligen pulversås? Precis som köpelimpa och apelsinsaft så var det ju lyxiga varor jag inte var van vid, i ett hem där det mesta gjordes från grunden.)

Så fick man förstås inte göra. Fy.

Jag slickar inte tallrikar längre, för det fick jag ju lära mig då att det var fult och dåligt. Men jag skrapar ofta ur det sista ur grytan med upppläggningsskeden eller nåt annat och slickar av när det är något gott. Ja, hemma i alla fall. Inte borta. För det är inte fint att skrapa ur och äta upp och slicka av det allra allra sista – så gör man inte, liksom. Det är inte fint att göra så.

Jag antar att det delvis handlar om att det är fint att inte behöva. Att man ska visa att man har ett sånt överflöd att man inte behöver äta upp det där allra sista? Och ja, jag gör ju det för att det är gott, inte för att jag annars riskerar att svälta. Men ändå. Jag tycker inte riktigt om när det är fult att göra det som egentligen vore klokast och bäst.

När man hälsar på någon anses det tydligen höra till god ton att ha med sig en liten present. Gärna något huvudsakligen meningslöst, som en så kallad presentbok. Eller en ask choklad (gärna av billig och tråkig choklad, helt utan eko- eller fairtrade-certifiering). Eller en billig, snabbt uppdriven blomma som inte klarar sig särskilt länge. Och så vidare. Bjuder man in folk ska man räkna med att få lite sådana saker. Hälsar man på någon förväntas man ofta ta med något sådant. Det hör till god ton. (Jag är skitkass på det. Jag har med mig presenter när någon fyller år, eller typ tagit examen. Inte för att jag är bortbjuden på middag. Jag är säkert ociviliserad.)

Däremot är det inte okej att önska sig saker. Herregud, det skulle ju antyda att man förväntade sig något! (Jämför ovanstående…) Speciellt är det inte okej att önska sig pengar. Inte ens om man gör det för att undvika att få saker man verkligen inte vill ha.

Det är för övrigt inte särskilt okej att ge pengar heller. Gör man det så måste de maskeras som presentkort. För herregud, tänk om någon skulle begripa hur mycket pengar det handlar om! Det är ju fult! Ja, visst, alla kan räkna ut hur mycket pengar det rör sig om, speciellt när det gäller presentkort, men ändå.

Men man måste bli glad för allt man får. Oavsett om man tycker det är saker som är skit – sånt man inte har användning för och som bara kommer att samla damm, eller för den delen saker man tycker ställer till med skada, till exempel på miljö eller hälsa. Man får absolut inte säga det, och helst inte tänka det heller. Man kan inte välja bort eller tacka nej. För då är man en sån där bortskämd i-landsmänniska. Även om skälet till att man är missnöjd är att man tycker det är dåligt att få skitsaker när pengarna och resurserna kunde kommit någon behövande till glädje och nytta, antingen i ett u-land eller bland behövande i vårt eget land. Och även om man vet att den skada den onödiga prylen orsakar främst kommer att ske i fattiga länder. Bortskämd är man likväl om man inte blir glad och tacksam över att få ytterligare en sak man inte behöver.

Bortskämd är man för övrigt om man ens tar upp det här ämnet till diskussion. Jag ska ju vara glad att jag lever här, där jag kan få den här onödiga skiten.

Men jag klarar mig ju även om jag slänger skiten i soporna. För någon annan kunde pengarna den där chokladkartongen, som inte ens är god, kostade vara skillnad mellan liv och död.

Våga njuta av julen i tid – då är det lättare att göra den hållbar

Det klagas ofta på att julförberedelserna drar igång för tidigt. På att affärerna börjar sälja julsaker redan i oktober, och att det pratas julklappar och sånt alldeles för långt i förväg.

Det gnälls också på att man lägger för myckert krut på förberedelserna. Att man inte ska fokusera för mycket på städning, julklappsinköp, laga mat, baka och förbereda.

Jag har väl hängt med i klagovisorna. Men jag har börjat tänka om.

Det tar tid att förbereda. Och det är inte dåligt – snarast är det bra.

Ta till exempel det här med julklappar. Det kräver faktiskt sin tid att tänka igenom vad olika personer ”borde” få. Nej, det är inte att vara överdrivet materialistisk och prylfixerad. Tvärtom faktiskt. Onödiga prylar som mottagaren inte har behov av är ganska ofta resultatet av att man är ute i sista minuten. Då blir det lätt att man köper det som ”marknaden” talar om för en att personen ifråga ”behöver” eller borde vilja ha. Opersonligt och ofta meningslöst. Gosedjur till barnen (som redan har femton stycken), slips till pappa (som kanske inte ens gillar slips). Ska man satsa på saker som verkligen har ett värde för mottagaren på längre sikt och som fyller ett äkta behov, då behövs framförhållning.

Vill man dessutom faktiskt satsa på hållbarhet i form av second hand, eller mer sällsynta ekologiska eller fairtrade-produkter, så kan man inte kliva in i första bästa affär och köpa något. Så då krävs det tid för att hinna hitta det man letar efter. Kortare tid leder sannolikt till mindre hållbara val.

För övrigt är det inget som säger att julklappar är något som ska KÖPAS. Ursprungligen är presenter något som kräver förberedelsetid just för att de faktiskt ska hinna tillverkas. En skjorta som ska sys, en hylla som ska byggas, och så vidare. Att börja förbereda julen i god tid – redan när sommaren är slut – är inget modernt påfund från affärer som säljer massproducerade varor, tvärtom är det massproduktionen som möjliggör ”julklappsplanerande” den 23 december. Planerar du i god tid kan du hinna skapa julklapparna själv. Hemgjort äppelmos av trädgårdens äpplen kan vara en jättebra julklapp men kräver att du tänker till redan under tidig höst (om du inte av misstag producerar mer än du själv har nytta av). En skjorta sydd av ett gammalt lakan, eller ett par hemstickade raggsockar av ekoull, kräver också framförhållning.

Julmaten ”kräver” också framförhållning. I alla fall om du vill ha hemgjord korv, egna inläggningar, hembakta pepparkakor och eget julgodis.

Men nej, häng inte upp dig på ordet kräver. För vad är det egentligen vi vill ha ut av julen?

Det har blivit en allmänt vedertagen sanning att julen går ut på de där enstaka dagarna. Julafton, juldagen, och möjligen annandagen. Då ska vi umgås intensivt, spela spel, äta mat som vi lagt ner så lite jobb som möjligt på, spela spel, lyssna sönder julskivorna och gå varandra på nerverna. Sedan ska vi rusa iväg på mellandagsrean och shoppa allt vi inte fick i julklapp.

Vi backar igen. Varför ska vi INTE ägna oss åt förberedelser, som att laga mat som tar tid?

Alltså, en stor grej med julen är ju just förväntningarna. Myset med att stå och baka pepparkakorna. Stoltheten i att göra egen korv. Dofterna, ljusen, ljuden. Längtan. Känslan.

Den där känslan byggs upp successivt. Om vi försöker komprimera julen till att vara max en vecka i december, så får vi ut mindre av den.

Vitsen med julen är inte att fira att någon som en del tror var guds son föddes en gång för längesedan (förmodligen vid en helt annan tid på året – men det är irrelevant i det här sammanhanget). Vitsen med julen är att vi ska motivera oss själva under den tråkiga mörka hösten. Att vi ska ha något att se fram emot.

Därför är det viktigt och bra att låta julförberedelserna ta tid. Både julklappsfixande och matplanering. Komprimera inte julen – sträck ut den istället!

Därför saknar jag barndomens luciatåg. Med sångträningar och förberedelser som drog igång i början av hösten. Detta att under ett antal veckor – typ större delen av hösten – sjunga vackra sånger och förebereda och se fram emot levande ljus och vita särkar. (Ja, jag borde ta itu med nåt sånt igen. Återskapa barndomens sammanhang.)

Och därför är också städningen inför jul viktig. Julen är en motivation för att ta itu med den tråkiga städningen, trots att det tar emot. Ett skäl till att det blir av innan alltsammans gror igen. Och det är så himla mycket mysigare att sätta sig ner och njuta på julafton om det är rent och prydligt runtomkring en. Annars sitter man ju ändå där och har dåligt samvete för det där man kanske borde ta itu med. När man väl sätter sig ner och pustar så ser man ju skiten, hur mycket man än ignorerat den under all annan stress hela hösten.

Jag antar att det är därför folk flyr utomlands på julen: för att slippa se skiten som de aldrig motiverat sig att ta itu med.

För övrigt tror jag att det finns en annan koppling där. Det har sedan lång tid funnits en inställning att det liksom är ”fult” att längta efter och förbereda inför julen långt i förväg. För att det på något vis är gammalt och omodernt, något som förknippas med bondesamhället och gamla värderingar och som man därför vill bort från. Men människan behöver något att längta efter och se fram emot, något att bygga sina förväntningar och förhoppningar på. ”Får” man inte känna så inför julen, så gör man det med något annat. Och jag tror att semesterresor med flyg långt iväg delvis har tagit den platsen, har blivit ett substitut.

Många av de som reser bort just över julen säger att de inte gillar julen. Att den blivit för kommersiell. Ja, för det är ju mycket mindre kommersiellt att köpa en dyr flygresa till andra sidan jorden?

Och ja, jag vet att det är många som inte vill fira ”klassisk” jul. Som upplever traditioner som tyngande eller tycker släkten är en plåga. Det har jag full förståelse för. Men det är inget som säger att man måste fira julen på något särskilt vis. Det behöver självklart inte alls vara hemgjord korv och sillinläggningar, det kan lika gärna vara nordafrikanska specialiteter, vegansk mat eller vad som helst som man själv tycker är gott. Och man behöver inte fira med släkten, man kan fira med dem man tycker om, och skapa sina egna traditioner. Men man behöver inte resa utomlands för att göra annorlunda.

Vågar folk inte göra annorlunda hemma? Är det kanske lättare att slippa julmaten genom att åka till ett ställe där den inte finns än att bara säga att man inte tycker det är gott?

Jag är absolut konservativ. På vissa områden.

Konservativ – det ska ju betyda att man vill bevara saker som de brukat vara.

Oftast används ordet i politiska sammanhang – där är man konservativ om man vill att saker ska fortsätta att vara som de var förr. Eller kanske snarast återgå till att vara som de var tidigare (vilket ju inte alls innebär att det rådande ska konserveras utan att man vill förändra fast på ett annat sätt ;-)). Politiskt sett är jag inte det som kallas konservativ. Inte heller när det kommer till moral och värderingar.

Men på andra områden får man nog säga att jag är konservativ.

Som när det kommer till fredagskvällar. Jag är uppvuxen med att man köpte hem en kvarts oxe ibland. (Ja, styckad förstås, och så frös man in den.) Fredagsmat var en god köttbit från frysen. Så ikväll har vi ätit en god köttbit (lammkotlett i vårt fall) från frysen, med kokt nypotatis och en tomatsallad. Typisk fredagsmat. Jag har annars förstått att en väldig massa människor tycker att tacos är den typiska fredagsmaten. De gånger jag ätit tacos behöver möjligen numera båda händernas fingrar för att räknas, men definitivt inte mer än så, och jag har aldrig riktigt fattat grejen.

Tomatsalladen idag är för övrigt den första på säsongen. Tomater äter man på sommaren, inte på vintern. Där är jag också konservativ. Detsamma gäller meloner och jordgubbar, för att nu bara nämna några. Och ja, det har ju förstås miljöaspekter. Men tjusningen med jordgubbar och meloner faller ju om man kan äta det när som helst på året.

Eller grillandet. Numera verkar folk grilla ständigt och jämt och året runt. Då missar man ju den fantastiska känslan när det luktar grillat för första gången i början på sommaren.

Maj vare välkommen

Jag vet. Första maj är demonstrationernas dag. En möjlighet att visa vad man tycker i viktiga politiska frågor.

Inte en suck i helvetet att jag skulle ge mig ut och demonstrera på första maj.

Även om vi nu bortser från att jag inte kommer från en familj där man demonstrerat på första maj (eller alls)…

Det är vår. (Till och med sommar i delar av Skåne, enligt SMHI:s definition.) Naturen är som allra allra vackrast nu. Och det finns hur mycket om helst att göra i trädgården. (Saker jag vill göra – inte måsten.) Tiden räcker inte till, jag vill både hinna njuta och göra. De lediga dagarna är alldeles för få (oavsett hur många de skulle vara så är de för få.)

Det vore helt enkelt vansinnigt att slösa bort dagen på sånt som demonstrationer. Jag har inte tid att offra det som gör livet värt att leva.

Kanske är det beräkning från dem som en gång valde första maj till demonstrationsdag?

För den här tiden på året, dagarna runt först maj, har ”alltid” varit viktiga för dem som lever av det jorden ger. Betessläpp. Odling. Fruktbarhet och våreldar. (Hmm.. plötsligt blir jag sugen på att läsa om Lövhäxan.)

Jag älskar de där eldarna. Under stora delar av min uppväxt var det närmsta majbålet på en udde vid havet. Det är något magiskt med stora eldar, och det förstärks av det stora havet.

Men majbålet eller valborgsmässoelden fyller andra funktioner också: en social samvaro. Den poängen är väldigt tydlig när vi nu som föräldrar och ganska nyinflyttade i bygden besöker byns majbrasa. Ungarna tumlar runt med sina kompisar och vi hejar på de människor vi känner och känner att vi faktiskt har en samhörighet med de andra människorna i trakten. Att vi rotat oss. Scouterna säljer korv med bröd och kören sjunger.

(För övrigt förvånas jag väldeliga över gårdagens ”nyhet” om miljöfaran med att elda skräp i majbrasan. Ursäkta, det där var ingen nyhet ens när jag var liten – det vet väl varenda unge vad man ska och inte ska elda upp? Nej, tydligen inte, annars hade de väl inte tagit upp det. Ungfär som med sommarkatter – att man inte ska skaffa det – som ju också varit en återkommande nyhet åtminstone hela mitt liv. Också en ”hur dum får man va?”-nyhet.)

Nå. Brasa igår (för dåligt packad, så de fick inte ordentligt fyr på den).

Igår körde vi också upp en ”ny” del till trädgårdslandet, en del som inte varit brukad. Dessutom planterade jag om oändliga mängder tomater och annat, ställde ut tomater på glasverandan, planterade ut majs samt åttaåringens pumpor. Idag har jag sått lin, honungsfaecelia, solrosor och ringblommor i den nya delen av trädgårdslandet. Där ska dessutom sås bönor, ärtor och en del annat. Störbönor har jag satt på förkultivering härinne.

Sedan tog vi lite ledigt och åkte ut i skogen och fikade. Bokarna har börjat slå ut, och bokskogen är som allra vackrast nu, med den skira grönskan.

Maj, vare välkommen!