Tag Archives: vegetariskt

Mossagårdens soppa med röda linser och kokosmjölk

För några år sedan prenumererade vi under en kort period på grönsakslådor från Mossagården. Varje vecka fick man även med ett veckobrev där det bland annat fanns lite förslag på recept. Bland annat en enkel och mycket god linssoppa.

Sedan tappade jag bort receptet, och även om jag tyckte soppan var enkel så kom jag uppenbarligen inte ihåg vad det egentligen skulle vara i den :-)

Idag tog jag mig sammanoch gjorde ett allvarligt försök att snoka rätt på receptet. Jag hittade webbsidan med alla år av ”Mossagårdsbladet”, och satte jag mig och klickade igenom ett ganska stort antal blad från den tidpunkt jag trodde det kunde röra sig om. Min gissning var att det skulle kunna vara hösten 2008 – och det visade sig också vara rätt.

Här följer receptet med kringinfo:

Soppa med röda linser och kokosmjölk 4 port
Många bad om receptet till denna soppa som vi under den gångna helgen serverade i Mossagårdens ekorunde-café.
2 gula lökar, grovhackade
1-2 cm finhackad färsk ingefära eller ½ msk torkad
rapsolja till stekning
1-2 tsk grönsaksbuljongpulver
1.5 dl röda linser
5 dl vatten
1 burk kokosmjölk
1 burk krossade tomater
½-1 msk sweet chili-sås
Fräs löken i olja några minuter utan att den får färg. Tillsätt ingefäran mot slutet av stekningen. Tillsätt linser, vatten och buljong och låt koka under lock tills linserna är mjuka, ca 10 minuter. Häll i kokosmjölk och tomater och låt allt koka upp. Mixa soppan slät med mixerstav, smaka av med salt och vin, grädde och vatten. Låt koka några minuter, pressa i en vitlöksklyfta och smaka av med salt, sweet chili och servera med finhackad rödlök och tomat samt ostmacka.

Nu är jag ju inte den som följer recept så noga, och det vart varken vin eller sweet chilisås för våran del, och inget piffande med finhackade saker vid serveringen (men däremot en del rödlök med i fräset från början). Gott blev det i alla fall. Och det tyckte faktiskt även båda barnen!

Det tar tid att lära nytt – om att laga vegetariskt

Sakta men säkert inkluderas fler vegetariska rätter i hushållets normala kosthållning. Och då tänker jag inte på rena grönsaksrätter, utan rätter där det finns något som ersätter köttet som proteinkälla – rätter med bönor, linser, ärtor och kikärter.

Jag har insett att det tar tid. Och att en hel del av den tid det tar inte handlar om att vänja sig, utan om att hitta sina egna varianter.

Det tar tid att lära sig laga god mat – det tar tid att lära sig laga mat som man tycker om. Skillnaden är att med kötträtter har jag i någon mån haft hela livet på mig. Jag vet hur det funkar. Vet vilka smakkombinationer som blir rätt, vet hur råvaran reagerar när man steker och kokar och blandar på olika sätt.

Jag använder sällan recept i min vanliga matlagning. Jag kan titta på recept, och hämta inspiration – ”Jaha, ja, den smakkombinationen kunde ju bli bra”, ”Ja, så skulle man förstås kunna göra” – men det är verkligen extremt sällan jag följer ett recept till punkt och pricka.

Men med ”nya” råvaror måste jag lära mig från början. Måste utgå från recept för att ha någonstans att börja. Och då smakar det ju inte som jag vill. Och jag kan inte genom att titta på recept få en känsla för vilka delar just jag ska följa och vilka jag ska ignorera för att bli nöjd.

Det krävs helt enkelt en hel del misslyckanden – mer eller mindre allvarliga förstås – innan man får ordning på det. Ett antal kliv in i tråkiga återvändsgränder, ett antal händelser av smaklöst eller med trist bismak eller fel konsistens. Det är ingen konstigt. Det är ju så det är att lära sig laga mat.

Nu börjar det långsamt lossna. Jag börjar få känslan för vd som funkar – inte bara för mig, utan även för resten av familjen.

Fast jag kommer förtås att fortsätta misslyckas länge till ;-)

Om mycket och lite kött…

Jag jobbar på det där med att minska köttätandet. Vi äter vegetariskt då och då – exakt hur många måltider per vecka varierar. Och även i övrigt äter vi för det mesta mindre köttmängd än vad jag är van vid. Gör vi köttgrytor drygar jag ut med mer grönsaker och minskar på köttet, eller gör en liten köttgryta och serverar mer grönsaker vid sidan om. Köper vi en köttbit att steka eller grilla, som till exempel karrékotlett och entrecote eller nåt sånt, så delar vi, så att varje skiva räcker till två personer.Och äter vi korv, typ grillad eller så, så räknar jag med en korv per person.

Jag tycker alltså att vi äter ganska lite kött. Jämfört med vad vi brukat göra. Jämfört med vad jag upplever andra göra.

Men det gör vi kanske inte?

Enligt Livsmedelsverket bör man äta max 500 g rött kött samt charkprodukter per vecka. Och:

72 procent av männen och 42 procent av kvinnorna äter mer än 500 gram rött kött och chark, enligt Livsmedelsverkets senaste undersökning av svenskarnas matvanor.

Ja. Jag lär ju höra till de som äter mer än så. 500 gram är inte mycket utslaget per dag – det blir ungefär 70 gram per dag. Totalt på hela dagen, av nöt-, gris- och lammkött samt charkprodukter.

Och, jag är ju inte förvånad över att jag äter mer än den nya rekommendationen, trots ambitionen att minska köttmängden. Men jag är faktiskt förvånad över att mer än hälften av alla kvinnor i Sverige alltså säger sig ligga under den gränsen. Det är inte alls det intrycket jag får av människor omkring mig. De enda jag skulle förvänta mig klara sig under den gränsen är de som är vegetarianer eller helt enkelt inte tål ”rött kött”.

En annan sak man kan fundera på är det här: om folk nu verkligen äter så lite kött, hur kan de då ändå tycka det är för dyrt med ekologiskt?

Biffar på svarta okokta bönor

Dag 1: blötlägg 1,5 dl svarta bönor. Byt vatten på dem vid tillfälle under det närmsta dygnet.

Dag 2:

Häll av vattnet från bönorna och skölj dem. Skala två vitlöksklyftor och skär grovt. Mixa bönor och vitlök i matberedare. Häll i ett ägg och tre msk vetemjöl och fortsätt mixa. Smaksätt med salt, peppar, timjan. Stek biffar i smör.

Servera med potatismos och en sås gjord på creme fraiche och citron (saft och rivet skal).

Detta gjorde jag lite improviserat igår. Fascinerande nog gick det hem hos hela familjen. Tioåringen deklarerade från början att han inte ville ha så mycket, men tog ändå om och åt en rejäl portion. Femåringen åt ganska lite som vanligt men sa inte ett knyst om att det skulle vara fel på maten, och när jag frågade honom gjorde han tummen upp. Heureka!

Resurshushållarvabdag

Igår köpte jag två paket ekofärs i affären. Bäst före idag, nedsatt pris. Det fanns fem paket totalt.

Så idag har jag gjort köttbullar till lunch. Ja, där är ju förstås till en hel middag till för hela familjen av de köttbullar som blev över – nu stoppade i frysen.

Av den andra paketen har jag nu gjort två omgångar kålpudding (två middagar) som nu står i ugnen. Med överblivna slokande kålrester (vit och röd) som låg i kylen och hoppades på att bli använd innan det var för sent. I kålpuddingen har jag haft i den kokta moroten från när kokte kött (revbenen från i julas, om ni minns) i lördags, och buljongresten som var kvar sedan dess hällde jag också på kålpuddingarna.

I eftermiddag har jag också bakat bullar (matbröds- alltså) av det halva jästpaket som låg kvar i kylen sedan jag gjorde hjärtfromade pizzor i fredags).

Och ikväll blir det jordärtsskockssoppa på jordärtsskockor jag grävde upp i trädgårdslandet igår. Med stekta champinjoner som topping. För jag skulle ju försöka köra vego idag när det är måndag. Men ja, det föll ju på lunchen. För vabben var inte planerad. Och det verkade vettigare att laga till köttfärsen när jag var hemma än att lägga den i frysen och sedan behöva tina den innan tillagning.

Jag är inte så bra på det där med köttfri måndag. På måndagar finns det ju ofta rester kvar efter helgen att utgå från när man lagar mat. Smidigare med vego någon annan dag.

Dagens bönmat

  • Svarta bönor från Fagraslätt, blötlagda över dagen och sedan kokta en lagom lång stund
  • En rejäl omgång champinjoner, stekta i smör
  • En liten röd paprika som hängt mogen på verandan sedan sen sommaren och nu plockades in och klipptes i bitar; mestekt med svampen efter en stund
  • Broccoli skuren i buketter och bitar, medslängd i svampen i slutet av stekningen
  • Grädde tillsatt när det fått steka klart
  • Rivet skal av en citron plus saften av densamma, ihällt i det andra
  • De kokta bönorna islängda i det andra, på med lock och putteriputter
  • Salt
  • Serverat med fullkornsspagetti

Att trycka in i en mall funkar sällan bra på mig

Det var måndag igår. Sista måndagen för året, vilket twitterkontot för Köttfri måndag påpekade – och undrade om man tänkte skippa animalierna.

Jag konstaterade att det inte skulle bli vegetariskt, eftersom jag priorietarade att äta upp av julmat som annars riskerade att bli dålig; dock hade jag på söndagen ätit lakto-ovo-vegetariskt (lunch på resande fot blev en vegoburgare, och kvällsmat blev pannkakor eftersom vi hade mjölk som var fyra dagar förbi bäst före-datum).

Och då svarade Köttfri måndag

Om du ska synda, gör det i smyg. Det är nämligen viktigt för miljön,folkhälsan och djuren att vegetariskt är NORM på måndagar

och senare i ordväxlingen

Poängen är att en ny regelbunden VANA som dessutom utövas i grupp är ett oerhört kraftfullt verktyg för beteendeförändring.

Heskt ledsen, men det där funkar verkligen inte på mig – utan får mig verkligen bara mer anti.

Jag strävar sedan ett antal år att minska köttkonsumtionen, och att välja kött med omsorg. Men jag och min familj tillsammans väljer när det passar för oss. Vad vi väljer att äta när beror på så många saker, med vilka aktiviteter vi ägnar oss åt vilka dagar, vilket humör vi är på, vilka saker affären säljer ut för att slippa slänga, vad vi skördat i trädgården beroende på årstid, och en massa andra saker. Och för den delen när vi har dagar då det till exempel funkar att lägga bönor i blöt i förväg eller liknande.

Att hänga upp sitt vegetariska ätande på en enda veckodag är enligt min uppfattning idiotiskt. På just måndagar finns det ofta rester från helgen att äta upp; att behöva slänga dem för att äta vegetariskt en specifik dag är inte miljövett utan bara klassisk fanatism. Att kalla det för att jag syndar ökar bara på fanatismen. Att dessutom anse att jag ska smyga med det går verkligen rakt mot alla mina principer!

I det här fallet så hade vi firat jul hemma, för att därefter resa bort i fyra dagar. Innan vi reste bort åt vi upp en hel del, stoppade det mesta övriga i frysen, men sillen kunde vi inte frysa in. Därför åt vi alltså rester av inlagd sill tillsammans med stekt (rest-)potatis och pannkaksrester igår. Och till kvällen fräste jag upp löksillslöken som var kvar efter att sillen var slut och serverade ihop med pastasås på broccoli och svamp. Detta var alltså att synda?! Herregud.

Apropå idén om att skapa en norm och en vana: tja, jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om vad andra människor har för normer och vanor. För jag har ändå aldrig passat in. Det är en styrka – och en svaghet – men det är JAG. Utan den egenheten, vanan att gå min egen väg och göra som jag vill så hade jag inte heller kämpat för att göra miljökloka val sedan 25 år. För att kämpa för miljön är att ständigt avvika. Att då tycka att jag borde inrätta mig i en norm nu, utifrån de här premisserna – sorry, det funkar bara inte.

Jag antar att idén är att etablera något som motsvarar idéer om att äta tacos på fredagar (vilket jag förstått att många människor gör). Bra, kör då den modellen på människor som faktiskt har den sortens vanor. Men klanka inte ner på oss som funkar på andra sätt. (För övrigt har vi ätit tacos fler gånger senaste året än totalt sett tidigare, eftersom jag insett att det är en smidig vegorätt.)

Men om den styrande djurarten inte vore allätare, då?

Människor är allätare (eller är den korrekta benämningen blandkostare?). Vi äter både djur och växter och en del annat. Vi kan överleva på en strikt vegetarisk kost, men det kräver en hel del kunskap om det ska funka bra i längden.

Människan är en ganska avancerad varelse, både vad gäller tänkande, känslor och färdigheter. Oavsett vad man tycker om saken så får man nog konstatera att vi är den art som i nuläget huvudsakligen kan sägas styra världen/påverka mest.

Som en konsekvens av hur avancerade vi blivit har vi möjlighet att tänka på konsekvenser, ha en moral och kräva ansvar. Vi kan tycka synd om andra – även om andra än vårt eget släkte.

Och som en konsekvens av detta tycker en del numera att det är moraliskt fel att äta djur. Principiellt fel. Inte bara för att vi behandlar djuren fel, utan oavsett hur vi behandlar dem. Att det faktum att vi kan tänka på konsekvenser etc borde få oss att helt sluta äta djur.

Och som sagt var, vi kan överleva ändå.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera ibland. Om en djurart spm var strikt köttätare hade hamnat i vår situation, med samma möjlighet till tänkande, känslor, moral etc, borde den arten då också sluta äta kött? För att den hade insikten? Även om det skulle innebära att arten garanterat skulle dö ut?

Bön stroganoff

Det där med att äta mer vegetariskt och få barnen att äta mer vegetariskt är ett långsamt nötande. Men jag har börjat fundera på om en del i problemet egentligen handlar just om att man liksom lite grann antas byta smak. Eller hur ska jag uttrycka det? Så här: Om vi ser till hela mängden människor i Sverige, så äter ju inte alla människor samma saker. Alla tycker inte om samma saker. Man har olika smakinriktningar som beror på vad man ätit när man vuxit upp, hur ens egna smaklökar fungerar, vad den lokala traditionen bjudit och en massa annat. Förmodligen kan man göra någon sorts grupperingar i folk som tycker mer om ditten och folk som tycker mer om datten – men det får liksom bli ganska många grupper. Ja, även om om vi bara skulle räkna folk från väldigt homogena infödda svenska grupper tror jag det skulle bli många grupper.

Men när man så plötsligt ska försöka äta mer vegetariskt – för miljöns skull, av etiska skäl eller nåt annat – så väntas man plötsligt gilla allt bara det är vegetariskt. Även om det kommer från en helt annan smakinriktning än vad man själv uppskattat tidigare. Kryddning, nivå av sött, surt, salt, konsistens, och så vidare.

Och där är det lätt att det misslyckas. För att man tycker att maten helt enkelt inte smakar mat. Det är alltaså inte vegetarianiteten som är problemet, utan smaksättningen.

Då kan det antingen bli så att man ger upp – eller kämpar på, för att man trots allt är så övertygad. (Eller så går det skitbra direkt, för att den vegetariska mat man stöter på helt enkelt stämmer så bra med ens smak.)

Så. Lång historia för ingenting? Igår bestämde jag mig i alla fall för att laga Bön Stroganoff. Så jag gjorde så här:

Blötlägg bönor från morgon till sen eftermiddag/tidig kväll och koka därefter en halvtimme. (Bruna bönor från Öland blev det.)

Smält smör.

Skala och kvarta några schalottenlökar. (Hackade inte, för stora bitar är lättare att plocka bort – femåringen gillar inte lök.)

Skär en drös champinjoner i bitar.

Fräs lök och champinjoner i smöret en stund. I med rejält med tomatpuré och lite dijonsenap. Fräs lite till. Häll i grädde och rör runt. I med bönorna, salt och peppar. Låt koka en stund så att smaken kommer in.

Servera med ris.

Sedan kan man ju fundera på till exempel hur illa det är med mat som innebär att man vräker i tomatpuré. Trots att den är ekologisk. Men nånstans får man börja.

Om de åt? Tja, nioåringen tyckte ändå det var för mycket bönor. Men han åt.

Måste man älska konstiga ostar för att äta vegetariskt?

Jag är inte vegetarian, men jag försöker att äta vegetariskt allt oftare. Lunchen är ofta ett bra tillfälle – eller över huvud taget när jag inte äter hemma. Dels behöver jag ju då inte ta hänsyn till vad barnen går med på att äta, dels slipper jag då att äta kött med osäkert ursprung. Och så finns det ju en poäng med att äta det jag själv är ovan vid att laga där det finns någon med mer vana av det, inte minst för att jag ska lära mig mer.

Men väldigt ofta väljer man att istället stoppa i ost i maten. Man byter helt enkelt ut köttkomponenten mot ost. Och då inte vilken ost som helst, utan ofta mögelost. Eller smält ost. Och precis som i ”köttmat” så bli ostdelen alltså en väsentlig del i måltiden, och så fyller man på med lite sallad, gurka, tomat eller så – alltså, skulle man ta bort osten blir det inte hemskt mycket kvar.

Främst är det de moderna, hippa ställena som gör så. De där ställena som inte egentligen har något större intresse av vegomat, men som vet att de måste erbjuda nåt sånt för att behålla sin publik. Och de ställen som finns där man passerar, dit man inte går just för maten men där man måste kunna köpa mat. Som centralstationer och liknande.

Problemet för mig är att jag inte gillar vare sig mögelost eller smält ost.

Jag är som sagt var inte vegetarian, och strävar alltså inte alls efter en vegansk kost. Men jag skulle gärna erbjudas fler veganska alternativ. Jag äter gärna goda sallader och röror där bönor, linser och liknande står för protein och smak.