Det är väl bara att inse: tröttheten från förra graviditeten är här igen.
Det är det som händer med mig när jag blir gravid. Det är min krämpa.
Och det vore så mycket enklare om det var något konkret: högt blodtryck, lågt Hb, foglossning eller nåt sånt.
Men nej, jag är trött. Jag är bara trött. Och det kvittar hur trött man är, för det är ändå ”bara”.
Och det är bara att inse, att jag på något vis måste trappa ner. Jag kan inte fortsätta att jobba fullt ut (ens mina 80%) hela graviditeten ut. För då kommer jag att vara lika slutkörd den här gången. (Eller värre?) Jag måste ha ork kvar till sedan. Till förlossningen, men framför allt till det som kommer efter: bebistiden. Det är tufft nog ändå. Men det blir liksom inte bättre av att ha helt slut på all ork redan från början.
Jaha. Insikt. Men vafan göra nu då?
Sjukskrivning? Försöka bli sjukskriven för ”bara” graviditetströtthet? Ja, just det, det godkänner frikostiga försäkringskassan säkert! *ironi*
Och pengar måste man ju ha.
Dessutom är jag alldeles för trött för att orka dra i sånt där, att försöka klura ut ett sätt eller ens kolla vilken läkare jag bör vända mig till. Jag orkar inte. Det är liksom enklare att låta det rulla på en dag till och en dag till. Vissa dagar är det ju bättre – då går det att intala sig att det löser sig.
Jovisst. På nåt sätt löser det sig alltid. Förr eller senare. Eller mycket senare.
Jag vill ju vara rädd om mig själv. Men hur?