Om avlastning

Det finns de som inte kan förstå att man tycker det är jobbigt att vara mamma. Som inte kan förstå att man ibland behöver avlastning. Som tycker att så himla ansträngande är det väl knappast med en liten bebis.

En del av dem har säkert inga barn. Andra har säkert barn, och har rätt ändå. Hur otroligt det än kan verka, så finns det tydligen barn som är nöjda och belåtna större delen av tiden, eller som det åtminstone inte är så ansträngande att ta hand om.

Dessa föräldrar har säkert aldrig suttit med en panikskrikande bebis som böjer sig bakåt i en sprättbåge från höfterna och upp till huvudet, slingrar sig så att man knappt kan hålla fast dessa åtta kilo bebis utan får kämpa järnet för att inte tappa honom, och slutligen tar tag med all sin 4-månaders kraft i skinnet i ens armhåla och borrar in sina vassa naglar i skinnet på en – samtidigt som bebisen fortsätter störtskrika.

Ja, ibland går det att hitta en anledning. Ibland är han ruskigt trött men vägrar sova, eller hungrig men vägrar äta. Eller bara frustrerad, arg och uttråkad. Ofta ofta går det inte att hitta någon anledning alls.

Och visst, om det vore frågan om att gå in och göra en punktinsats på några minuter och hantera detta skrik och denna brottningsmatch. Men detta ska ju göras efter timmar och dagar av kånkande. Dagar när man ständigt hanterar en mer eller missnöjd bebis. En bebis som i bästa fall är nöjd några minuter på en filt med ett gosedjur eller på en säng under ett babygym (med ständigt sällskap), men som sedan ska upp i famnen. Inte för att han är nöjd där heller… Inte precis så att han ligger snällt lutad mot en…

En bebis som vägrar ligga ner när han sover – eller som vaknar väldigt snart om han ligger ner och sover (utom på natten). Ska han sova så ska det vara på mammas eller pappas axel, eller på pappas mage, eller vid mammas bröst.

Sele duger inte. Sjal duger inte. Vagn duger inte.
Ja, man är skev i kroppen efter en heldag med bebis på axeln.

Och har man sedan riktig tur *ironi* så kommer det sedan, när man är som allra tröttast, en sådan där riktig bajsladdning, som gör att det läcker både vid benen och i ryggen på blöjan (för inga blöjor räcker för allt det bajset), och man mår krångla av bajsiga kläder från en fäktande bebis som är halvt inkletat i bajs… Då känner jag mig stolt när jag faktiskt lyckas behålla fattningen och reda ut situationen.

Och jo, då behöver jag avlastning. För att vila ryggen. Och för att kunna tänka klart en tanke, och äta mig mätt, och kunna få läsa tidningen. För att hålla ihop, inte gå upp i limningen och inte hamna på psyk. Jag är nämligen ingen undermänniska.
Och mina barn behöver avlastning från mig. För jag är inte så himla kul när jag inte hinner med mig själv.

Men jo, det finns ljuspunkter. För några veckor sedan fanns det något tillfälle när han glatt låg på filten och lekte med något gosedjur så länge att jag hann duka fram frukost OCH få i mig två mackor – och han var NÖJD.

Och det finns ljustecken. Det verkar, peppar peppar, som att vi kanske kanske är på väg ur den värsta klängfasen för den här gången. Han är lite gladare och nöjdare igen. Kan roa sig lite längre, ler och pratar lite mer.
Dessutom har vi kunnat vända honom i selen, och det gillar han bättre. Och han kan sitta korta stunder i barnstolen vid matbordet – det är kul

Så det ljusnar väl

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *