Jag fick en kommentar innan idag:
Och jag började fundera. Har jag alltid varit så pysslig (om nu det är ordet)? Nej. Verkligen inte. När jag var liten hade jag ett litet litet trädgårdsland, och där frodades ogräset. Jag tyckte det var skittråkigt att rensa och greja.
Intresset väcktes när jag gick i trean på gymnasiet, tror jag. Jag bläddrade i en örtabok hos mormor, och blev nyfiken. Jag skaffade lite fröer och plantor och snodde en del av trädgården. Men det började stillsamt och försiktigt, det tog tid innan det tog fart. Och jag kunde inget innan. Det var för att jag ville jag började – inte för att jag kunde. Jag lärde mig för att jag ville göra det här.
Samma sak var det med att sy. Visst, syslöjd hade jag ju som alla andra. Där lärde man sig att sy efter ”regler”, så som det skulle vara. Inte att skapa själv, tänka själv, förstå och kunna.
Men så kom jag till en fas i livet när jag ville ha kläder som inte alls fanns att köpa. Och då fanns inget annat val: jag fick sy själv. Då var jag 12-13 år. Så jag experimenterade, och tog hjälp av mamma. Och lärde mig massor. Lärde mig att konstruera (om än inte alltid noga, perfekt och korrekt) och åstadkomma det jag ville.
Förmågan kommer av en vilja och av modet att försöka. Vill man tillräckligt mycket och vågar försöka, misslyckas, och försöka igen, så har man goda chanser att lyckas. I många sammanhang.