Fyraåringen vill att jag ska komma och leka med honom. Leka med lego.
Fast jag får inte bygga som jag vill. Han talar om att det jag bygger är fel. Eller att de bitar jag tar upp är upptagna av storebror (som inte alls är i rummet utan leker med kusinerna). Eller så tar han sakerna ifrån mig för att han ska bygga dem på ett annat sätt.
I nästa ögonblick är jag ivägen för att han ska köra där jag sitter med bilen han byggt.
Och när jag försöker leka med så leker jag också fel. Så där kan man ju inte göra.
Jag ska bara sitta där och finnas. Göra inget. Stirra i väggen och inte störa.
Men ack nåde mig om jag gör något annat under tiden jag sitter där. Plockar upp en tidning och läser, eller lagar kläder, eller gudförbjude plockar fram min dator och dumsurfar lite slött. För dår har jag ju fokus på något annat. Och då blir han enormt klängig och pratig och viftar med legobitarna framför skärmen och pratar pratar pratar och tjatar om att jag ska komma och leka med honom (fastän jag ju redan sitter så nära jag kan utan att vara i vägen för hans legobil).
Men lägger jag ifrån mig datorn eller tidningen eller vad det nu är så är jag återigen precis lika ointressant.
Men lägg dig inte i. Var inte i vägen. Sitt bara här. Gör inget annat.