Det känns som att det i huvudsak gör mer ont för var dag som går. Som att jag mer och mer ifrågasätter varje litet val och att det blir mer och mer plågsamt att du inte är här längre – och mer obegripligt. Är det för att den sista jobbiga tiden blir mer fjärran och att vem du alltid var dessförinnan blir en större del av minnet? För det var på något vis lättare att släppa taget om den du som egentligen mest hängde kvar på en spindeltråd och inte hade mycket ut av livet. Och det är mycket smärtsammare med insikten att det också innebär att jag släpper taget om alla dina tidigare ”inkarnationer”.
Två veckor sedan du dog imorgon. Två veckor sedan det senaste gick att kommunicera vettigt med dig idag. Men det känns som igår jag senast bad dig hjälpa mig att strukturera upp min dag och prioritera vad som var viktigast att göra och i vilken ordning.
Tid. Tiden flyter ihop och blir en stor röra.
Jag hoppas jag lyckas klara mig ifrån att bli fullkomligt tokig i det här.
2 responses to “Tiden och sorgen”