Idag är tyngre än igår. Men då var igår en ganska bra dag. Tror jag.
Lillskrutt kräktes tre gånger totalt igårkväll. Idag mår han bra och äter; möjligen lite trött.
I världen utanför sker regeringsombildning. Lillskrutt tittar på Hobbit-film. Båda delarna verkar påverka mig negativt. Filmen i sin dysterhet som jag inte riktigt orkar balansera upp för. Regeringsombildningen för att det gör ont med den där sortens viktiga saker när jag inte kan diskutera dem med älsklingen – som ju hörde till de balanserade människorna – utan istället ser ett twitterflöde fyllt av blandningen av lovord och smutskastning. Jag blir trött och ledsen. Orkar inte riktigt.
Orkar inte riktigt glädjas åt bra saker heller. Som det här:
När dagen är slut och det finns mat kvar på restaurangen att sälja – hur gör man då för att inte tvingas slänga maten? Nu lanseras den finska maträddningstjänsten ResQ i Malmö där man kan köpa hem billiga takeawaymåltider av sådan mat som restaurangerna annars hade slängt.
Det är sånt där jag skrivit om och engagerat mig i innan: Vad händer med maten efter lunch? Och som egentligen är precis lika viktigt nu som innan. Men jag har inte riktigt ork att bli glad. Det finns för mycket ledset utanför, runtom, framför. Jag kan ju inte dela glädjen med dig – och då landar den platt. Och de där framstegen känns så futtiga jämfört med ditt liv.
Just ja. Så får man ju inte tycka. Man ska alltid tycka att alla människoliv är lika mycket värda, man får inte tycka att det känns viktigare om någon nära en råkar illa jämfört med någon långt bort. Fast alltså, det gör mer ont i mig att det är min älskling som dött. Och ja, det verkar ju omvärlden tycka är okej. Det är bara om det är folk lite längre bort men ändå nära som man inte får tycka det, va? Jag har i vilket fall aldrig riktigt förstått det där. (Läs här, bland annat.)
Därute är det sommar. Det har det nog varit nästan hela tiden sedan den där helgen du tynade bort framför våra ögon på sjukhuset? Det är varmt, eländigt varmt, och det skulle verkligen behövas regn. Och jag känner ingen njutning av att behöva gå i sommarkläder, det känns mest bara besvärande – det blir en så påtaglig påminnelse om sakernas tillstånd.
Och i kylskåpet finns det för mycket filmjölk och ingen mjölk. För jag har köpt både mjölk och fil, och andra har köpt både mjölk och fil, och jag brukar äta fil till frukost typ varje dag, men för tillfället funkar det inte alls. Så det är bara mjölken som går åt.
Och jag borde sätta mig och försöka göra en skiss av hur jag vill att gravstenen ska se ut. Eller gå ut och putsa murstocken. Eller åtminstone lösa morgondagens logistikproblem.
Och i huvudet mal att din cancerkunniga vän i en kommentar menade att din cancer nog inte var varken vällevnadssjukdom eller ärftlig utan en ”sporadisk händelse”. Vilket ju liksom på något vis blir att jämföra med en bilolycka. Och jag inser hur lockande tanken på att något i alla fall ska ha varit… förutbestämt känns, hur skönt det trots allt är att kunna vila i tanken på att något skulle varit genetiskt förutbestämt och oundvikligt, att det liksom trots allt funnits någon annan utsikt än den här. Det trevliga med ödestanken, liksom – jämfört med att du bara råkade ha otur.