När du låg där på dödsbädden så sa jag till dig att vi klarar oss, vi reder oss, jag tar hand om barnen. Nåt sånt.
Jag undrar vad jag egentligen menade eller vad det egentligen betydde. Eller framför allt undrar jag om det är sant. Gör vi det? Gör jag det?
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Jag tror det känns bra i hjärtat att säga nått sånt för att man känner att den som lämnar ska få lämna i frid. Så var det med min pappa i alla fall. och just där och då så kändes det så, det var värre när det hela kom ikapp, precis som för dig.
Författare
Ja, just där och då så kändes det som att vi fixar det här och du behöver inte oroa dig.
Sanne – du kan, ni kan, barnen och du.
Ja, det gör ni. Men det finns ingen genväg genom smärtan och saknaden. Det är den som är vägen och jobbet, inte det där andra världsliga, fast det också måste göras.
Och jag är fortfarande säker på att han är stolt över dig. Hur stort berget du måste gnaga dig igenom är är inget du kan kontrollera, och också direkt kopplat till hur stor din kärlek var, så det är inget du nånsin kan lastas för – han hade definitivt inte gjort det. Men du gnager fortfarande, det allra bästa du kan, in i smärtan, igenom den, fast det gör ont som fan, fast du inte vet och inte KAN veta, hur mycket av den som finns kvar. Och du hanterar, skriver, skriker, och ber om hjälp.
Det är det som ÄR att fortsätta er kamp, just nu. Samt att hålla näsan över vattnet, men främst att gnaga sorg. Tror jag.
Lång kram! <3