Det är den andre september. Om en timmer är det fyra månader sedan du rosslade till i sömnen och drog ditt sista andetag.
Fyra månader. Det är både en väldigt kort och en väldigt lång tid.
Och fortfarande fastnar jag med jämna mellanrum i loopen av att tänka att ja men det löser sig, saker blir bra med tiden, och så slappnar jag liksom av lite grann i känslan av ”saker blir bra” – och sedan inser jag att den där känslan liksom till stor del består av tanken eller känslan att du kommer tillbaka. Och det gör du ju inte. Aldrig nånsin.
Och då vet jag liksom inte vad känslan ”saker blir bra” ska innehålla. Allt annat är ju liksom tomhet och substitut och överlevnad och genomlevnad och klara sig och reda ut. Men inte BRA. Bara något som är sämre än BRA.