När jag blivit sjuk eller skadad så har det alltid varit så diffusa saker. Eller saker som varit synnerligen konkreta och märkbara men som de ändå inte kunnat hitta någon tydlig orsak till. Liksom nästan aldrig saker som man kan sätta en tydlig diagnos och en tydlig åtgärd. Och då blir det dessutom själv driva processen i alla steg.
När du blev sjuk fick du först instruktionen att ta omeprazol. Och sedan efter några dagar blev du gul av det. Och då var det provtagning rakt av direkt, och du blev injagad till sjukhuset rakt av. Och vi skrattade lite åt det här att du fick en diagnos – gallsten – rakt upp och ner, direkt. Något konkret och behandlingsbart och rätt upp och ner efter boken, till skillnad från hur jag brukar ha det. Sedan var det ju inte så, och det tog bara ytterligare någon dag innan vi fick besked om att det var något mycket mycket värre. En dödsdom. Men ändå. Det var fortfarande något väldigt konkret och tydligt och inget snack om saken. Och i huvudsak så löpte det sedan på, med undersökningar och läkarbesök och sköterskekontakter och erbjudande om andra kontakter och cellgiftsbehandlingar och ordning och reda. Visst, det var en förjävlig sjukdom, och du dog. Men det var liksom inget du själv behövde sköta, mer än att infinna dig på avtalade tider. Ja, och så vara sjuk och må dåligt, liksom.
Och så dog du.
Och nu sitter jag och harvar på i en tillvaro av diffusitet och oklarheter. Igen. För evigt fast i sfären där man själv måste driva allt själv.
Och jag är faktiskt lite avundsjuk på dig.