Med mindre att göra blir röran omkring mig mer påtaglig, mer påträngande.
Och jag vet inte riktigt vad jag vill göra med den lediga tiden. Allting känns oöverstigligt. Eller – allt jag kan komma på är tråkiga, förnuftiga saker. Städa. Diska. Tvätta. Köra grästrimmer. Öva avslappning (hu!). Skaffa TENS. Skaffa en massa småsaker som fortfarande fattas. Sätta papper i pärmar.
Jag vet inte om jag är hängig för att jag ser allt detta tråkiga omkring mig, eller om det beror på något annat. Det finns ju liksom ändå inget kul jag kan göra.
Eller så kommer hängigheten av att ha haft mer att göra än jag riktigt orkar ganska länge – det blir någon sorts reaktion på att faktiskt ha tid. En reaktion som får mig att känna mig stressad över att jag borde GÖRA saker.
Istället såsar jag runt. Gör inget kul och gör inget vettigt. Mår mest bara smådåligt och har något obegripligt dåligt samvete.