Jag är uppvuxen i hus – ”villa” kallas det väl formellt, men det första huset var en gammal skola; det andra mer vad som normalt kallas villa. Van vid att man kan göra saker med sitt boende.
Det var en smått bedövande sak att flytta till hyreslägenhet när jag flyttade hemifrån. Förlamande. Under de år jag bodde i lägenheter – först inneboende, sedan i hyreslägenhet – kände jag mig verkligen aldrig riktigt hemma. Vågade aldrig göra något. Det var ju liksom bara till låns. Något jag måste kunna lämna tillbaka i oförändrat, oförstört skick. Jag vågade knappt sätta upp affischer på väggarna. Jag bodde oerhört opersonligt. Vågade aldrig boa in mig, göra mig hemmastadd. Det var ett evighetslångt tillfällighetsboende, aldrig på riktigt. Oerhört förödade för psyket, lärde jag mig med tiden 
Så till slut började jag försöka kämpa mot det i alla fall.
Men det funkade aldrig på riktigt förrän vi köpte vårt hus.
VÅRT. Vårt hus.
Ja, det är ansvar.
Ja, det kändes som ett stort och komplicerat steg. Lån och kontrakt och ANSVAR. Massor att sätta sig in i. (Jag är glad att vi gjorde det innan vi skaffade barn. Nu skulle det nte finnas tid att sätta sig in i allt det där…)
Men Gud så underbart!
Det är vårt! Det är vi som bestämmer. Vi gör som vi vill, så länge vi följer regler. Vi behöver inte göra som man brukar göra eller välja sånt som andra gör. Blir det märken så är det vårt problem. Blir det fult så är det vårt problem. Tar det tid så är det vårt problem. Vi gör som vi vill och det är våra val. Vårt liv.
Ja, det tar mycket tid. Det är mycket saker som ska fixas – det är ständigt nåt. Fast det är ju vi som valt att ha det så.
Ibland är det jobbigt. Ibland klagar jag.
Men jag VILL ju ha det så.
Byggandet, renoverandet, målandet, planerandet – det är kreativt. Det är något riktigt att göra. Praktiskt och konkret. Det får mig att känna mig levande. Känna att jag åstadkommer något. Känna mig nöjd, på ett väldigt konkret sätt. ”Fixat-färdigt-glädje” som det heter i Händiga Hanna-böckerna 
Nu när jag låg och var jättesjuk, med jätteont i huvudet och inte kunde ta mig ur sängen, så låg jag och tittade på golvet i vårt sovrum. Nytt trägolv av råspont. Slipat. Oljat. Och längs väggarna schablonmålade blad, i järnoxidrött. Jag kunde ligga och minnas när jag målade bladen. Fortfarande liksom minnas doften av järnoxidpigmenterad linoljefärg, och känna känslan i färgen. (Den järnoxidröda färgen har en helt annan känsla än både zinktitanvitt och ultramarinblått, en helt annan konsistens på något vis.) Och någonstans där, i minnet av färgen, kunde jag hitta någon sorts glädje och någon sorts hopp.