Category Archives: Hus och renovering

Nu har du varit död en diskmaskinslivslängd

Torsdagen den 28 april 2016 installerade vi en ny diskmaskin. Eller vi och vi. Det var nån från den lokala vitvaruaffären som levererade och installerade den. Jag bistod och pratade. Du satt i fåtöljen i vardagsrummet, för det var vad du orkade. Knappt.

Diskmaskinen var hett efterlängtad. Den förra vi hade – vår första här i huset – var aldrig särskilt bra. Nu hade vi köpt en som skulle vara riktigt bra. En Miele. Vi hade till och med haft med oss dricksglas och annat till butiken för att testa så att den var bra att sätta in disk i (en del diskmaskiner verkar vara gjorda för vissa specifika modeller av glas och porslin och passar urkast annars).

Den 28 april var också den allra sista kvällen du var hemma. På fredag förmiddag deltog jag i någon jätteobligatorisk jobbutbildning hemifrån (inget av den utbildningen fastnade i mitt huvud) medan du genomled tiden. Sen körde jag in dig till ASIH/palliativa, för du skulle få dropp där några dagar och pigga på dig, för att du inte längre lyckades äta tillräckligt för att få energi. Du lovade att du skulle komma hem igen.

Natten till lördagen la din tarm av. Helt perforerad. Sen överlevde du fram till sent måndag kväll, så att folk som hunnit fatta att det var sista chansen att träffa dig hann komma och säga hejdå. Och sen var det slut.

I måndags, den 30 oktober 2023, gav diskmaskinen en felkod (F70) som innebär att tekniker måste tillkallas. Den har faktiskt haft den felkoden en gång tidigare, precis före jul eller nyår 2022. Men den gången hjälpte det att jag stängde av och på (eller nåt sånt, jag minns inte exakt) och sen var diskmaskinen snäll igen. Men inte den här gången.

Redan samma kväll loggade jag in på Mieles webbplats och bokade in tekniker. Första lediga tid var på torsdagen, men eftersom det inte gick att boka tid, bara dag (preciserat till nån gång mellan kl 8 och 16), och jag skulle iväg på en sak på torsdagen, så fick det bli fredag.

Fast på tisdagskvällen hörde teknikern av sig. Han hade fått en lucka på onsdagen och undrade om han alltså kunde dyka upp nästa morgon. O ja, det fick han gärna.

Det var en trevlig servicetekniker. Engagerad, svarade gärna på mina tusen frågor, gick bra att resonera med och så där.

Först hittade han inget fel. Så han kopplade den moderna mätutrustningen till diskmaskinen och kunde tanka ut en massa info till sin dator, på samma sätt som man gör med moderna bilar. Och då fick vi svaret: det var cirkulationspumpen som var trasig.

En cirkulationspump gör visst mer än att cirkulationspumpa, den har visst tre olika typer av uppgifter (fråga mig inte vad, för det minns jag inte). En cirkulationspump kostar också rätt mycket pengar. ”Fem-sex tusen, i alla fall. Och så tillkommer arbetskostnaden för att byta den.” När han räknade på det i datorn konstaterade han att det skulle landa på drygt 8000 kronor.

Mm. Men vi hade ju köpt en maskin av ett bra märke och bra kvalitet för att den skulle hålla länge, och kört rengöringstabletter hyfsat regelbundet, och allt sånt där. Saker *ska* ju i första hand repareras, inte slängas och ersättas med nytt.

”Våra direktiv är att inte rekommendera reparation om kostnaden överstiger halva nypriset för motsvarande maskin”, sa han.

Jag frågade honom vad han ansåg om skicket på maskinen i övrigt. Jo, han höll väl med om att den var i ganska gott skick i övrigt, men att sju och ett halvt år ändå inte är så jättekort. ”Vi kan kolla hur många timmar den har gått”, påpekade han. Det gick tydligen också att läsa av med ”diskmaskinsstetoskopet”.

Det visade sig att den tid den gått, alltså antalet timmar den varit i drift, motsvarade 15 år. ”Vi brukar räkna med max 20 års livslängd”, la han till.

Jaha. Ja, då var väl det rimliga trots allt att köpa en nya. Även om det känns jättedumt och principiellt fel och så där.

Resten av min ledig onsdag ägnade jag åt att googla och jämföra diskmaskiner, och för att inte göra den här historien alltför lång (vilket den väl redan är) så beställde jag slutligen en ny diskmaskin senare den dagen. (Nej, inget åka och titta på och prova, för inga av de modeller jag var intresserad fanns att titta på i någon butik inom rimligt avstånd.) Idag har den nya, en Husqvarna, installerats, och den gamla forslats iväg. Jag har ruskigt dåligt samvete över detta.

Och den nya? Den nya har vissa fördelar jämfört med den gamla. Och helt klart vissa nackdelar också, när det handlar om att pussla in disken optimalt. Ja ja, jag vänjer mig väl.

Fem år

Sent ikväll är det fem år sedan du dog.

Om du hade levt så hade så väldigt mycket varit annorlunda. Inte allt, inte de yttre parametrarna, men allting om man kommer ens en millimeter under ytan.

Om du hade levt hade vi renoverat vardagsrummet sommaren 2016. Både verandan och vardagsrummet hade väl förmodligen varit klart innan vintern det året. Sen antar jag att vi hade tagit en renoveringspaus ett tag och fixat med lite mer småsaker, som den dåliga dörren på brädgaraget, innan vi gett oss på nya saker. Byggt nåt nytt och bättre istället för det plåtruckel vi kallar pelletsgaraget, med utrymme för cyklar och annat. För du muttrade över det där rucklet, och hade du funnits kvar hade det förmodligen inte dröjt länge till innan du rivit det, gjutit större platta och byggt nåt nytt. Och vid det här laget skulle vi förmodligen ha snyggat till fasaden och bytt eternittaket till plåt och satt upp solceller.

Fast det där är de mindre, irrelevanta sakerna i sammanhanget. Betydligt viktigare är att tid äntligen skulle ha funnits. Det där när barnen börjar bli större. Friheten av att du och jag skulle ha kunnat göra saker tillsammans, utan att ta hänsyn till små barn i allting. Större möjligheter att åka iväg och dansa tillsammans. Eller för den delen sitta och dricka te på ljugarbänken på kvällen, utan att behöva hantera evighetsnattningar av barn.

Och det skulle ha funnits en du att sitta och prata med vid matbordet. Det skulle göra det enklare att få barnen att sitta med där också. Det hade funnits en naturligare mötespunkt där. De var det där jag drömde om när vi skaffade barn. Att vara en familj. Människor runt ett bord som pratar och umgås. Diskussioner mellan dig och mig som skulle locka barnen att också delta i samtalet liksom.

Som det är nu finns det ingen naturlig punkt för sånt. En utbränd mamma som knappt orkar laga maten är inte alls lika lockande att umgås med som det där som fanns mellan oss, det där magiska mervärdet som uppstod av oss två tillsammans.

I den mån jag och barnen äter tillsammans så gör vi det nästan alltid framför tv:n. Och det är aldrig någon som sitter kvar och pratar. Vi har inte den sortens gemenskap som centrerar kring något på det sättet. Nej, jag har inte ork att bygga det på konstlat vis.

Om du hade funnits kvar hade vi varit två vuxna som tillsammans kunnat slåss mot skolan när de inte såg vårt yngsta barns behov, när de inte anpassade efter hans svagheter och hans styrkor. Vi hade kunnat vara ett team, samarbetat med att hitta lösningar, med att framföra argument, växlat och hjälpts åt. Istället blev jag den ensamma jobbiga bråkiga mamman som man kunde sätta sig på, alldeles ensam mot alla skolans representanter. Ja, de skulle lyssnat bättre på dig. Jag vet inte vad det var med dig, men även om vi sa samma saker så var det något med dig som gjorde att folk lyssnade. Men ensam blev jag den där mamman som inte samarbetade (för att jag inte ville köra över mitt barn). Ensam blev jag så utsatt att såren hos både mig och barnet går så djupt att jag aldrig tror de läker. Och eftersom det var jag som alltid behövde (fortfarande behöver) stå på standby och kunna lösa skolsituationer ALLA arbetsdagar, så kunde jag inte befinna mig på mitt fysiska jobb särskilt ofta, och sällan slappna av när jag var där.

Jag blev utbränd.

Jag skulle inte ha bränt mig så totalt om du funnits här. Det skulle inte ha gått så illa, gått så långt, om vi varit två. Jag hade haft ett val, en möjlighet, att stoppa i tid om vi var två. Och behovet att stoppa hade varit mindre. Det hade aldrig blivit så illa om vi varit två att dela på ansvaret. Jag skulle inte ha behövt bränna min hjärna på en nivå den kanske aldrig hämtar sig från.

Då hade jag haft en hjärna som orkade hjälpa vår gymnasieungdom med både fysik och matte utan problem. Inte för att jag skulle ha behövt det, för du skulle sannolikt ha huggit in med det med liv och lust <3

Men ja. Vi lever. Det gör inte du. Att leva är bättre än att vara död, även med en bränd hjärna.

Och ja, visst, det händer bra saker.

Vi har en ny katt, sedan snart tre år tillbaka. Artemis. Du skulle ha gillat henne.

Och verandan blev klar. Mer eller mindre i alla fall. Det tog tid, men den blev fin och används flitigt. Förmodligen kommer stolparna att ruttna lite för fort, och det regnar in. Vi skulle ha löst det bättre tillsammans, du och jag. Vi var bra på sånt. Vi lärde oss tillsammans, efterhand. Vi var ett fantastiskt team.

Och jag har gett ut min första bok! Du vet, den där jag egentligen hade skrivit redan innan vi träffades. Skulle jag ha gett ut den om du varit kvar i livet? Kanske. Förmodligen inte än. Det var din död som fick mig att plocka fram den och börja bearbeta. För att jag behövde hålla fast vid egna mål, ha saker jag kunde göra även om jag var ensam – och saker jag kunde göra fastän jag var låst hemmavid i väldigt stor utsträckning.

Förmodligen skulle jag plockat fram det där manuset någon gång ändå. Men det hade nog dröjt lite längre. Tills barnen var större. Tills vi hunnit hitta på lite fler roliga saker tillsammans.

Och bok 2, som kommer ut ganska snart … ja, den skulle också blivit skriven tids nog. Den fanns ju som en grundtanke redan innan vi träffades. Men den skulle ha sett helt annorlunda ut om inte du dött. Som det är nu är vissa bitar av den starkt färgade av sorg. På gott och ont. Det var bra att kunna få utlopp för sorgen. Förmodligen gjorde sorgen mig bitvis till en bättre författare. Men jag hade hellre varit utan det och haft dig kvar. Förstås.

Jag går barfota idag. Jag och många andra. Det är så vi gemensamt håller ditt minne levande. Vi har inte glömt dig.

Men det är inte i det barfota jag saknar dig. Jag saknar det vi var tillsammans. Jag saknar den självklar med vilken du fick mig att känna att jag dög, att jag var bra, att jag fick vara jag. Och jag saknar det där som fanns nånstans mellan oss, i meningarna vi avslutade åt varandra, i det där självklara som gjorde att det var omöjligt att tänka sig tillvaron utan dig.

Och jag längtar fortfarande efter en möjlighet att riktigt kunna få känna hela vidden av förlusten av dig. men det kräver att jag kan lita på att någon finns här och kan fånga upp mig, sopa upp resterna av mig. Och det är ingen annan som har den effekten på mig än just du.

Sisyfosrenovering av veranda

Jag har, med hjälp av andra (vänner, föräldrar, hantverkare), hållit på med glasveranda 2 i princip sedan älsklingen dog för drygt tre år sedan. Vänner har hjälpt till med gjutning, hantverkare har murat nederdel samt byggt ny dörr och monterat, och mamma och pappa har hjälpt till med fönster och konstruktion m.m.

Själv har jag skrapat och målat och målat och målat. Bland annat. Och tänkt, tänkt och tänkt.

Det tar evigheter. Det tar aldrig slut. Det blir aldrig klart.

Under innevarande semester har jag putsat vägg. Utsidan av det som är yttervägg på huset men som blir innervägg i verandan. Den nedre delen, som tidigare var täckt av en låg träpanel som inte var i skick att ha kvar. Jag har putsat med hydrauliskt kalkputs. Många lager. Många omgångar brukblandning. Och många pauser. För mitt huvud är sjukskrivet och klarar inte av längre stunder av ansträngning, inte ens när det handlar om att putsa små väggbitar.

Idag har jag förberett för målning av invändiga ”trä”-detaljer i fönsterpartiet. Alltså reglarna mellan fönstren samt plåtfönsterbrädan eller vad man ska kalla det. Partier som målats gröna i de första varven innan de kom på plats men som nu ska bli vita. Och fönsterbågarnas insida ska nog också får ett varv färg. Så jag har torkat med trasa med vatten och såpa, jag har skrubbat med en gammal tandborste, och jag har torkat igen. På fönsterbräda, i skrymslen och vrår, på fönsterspröjs och på fönster. För det har regnat in, och det har dammat, och det har varit insekter, och så vidare. Ingrodd smuts runt de olika metallbleck som fäster saker etc. Det har blivit lite renare om än inte rent.

Nästa steg är alltså en massa målning med vit linoljefärg. Sannolikt behövs det två strykningar på det mesta.

Därefter följer, eventuellt i den här ordningen:

  • Lägga trägolv (tillsammans med pappa)
  • Lägga på skydd på golvet
  • Förbereda alla de putsade innerväggarna i verandan för målning (tre olika underlag, varav de övre delarna av husets yttervägg. ovanför det jag putsat nu, förmodligen är målat med plastfärg)
  • Måla ovanstående (lutar åt att det blir linusfärg, efter mycket funderande)
  • Skrapa och måla innertak och gammal dörrkarm samt tröskel (det är ett mycket större jobb än det låter)

  • Dreva m.m. på ena sidan av ytterdörren.

  • Sannolikt komplettera med en massa olika sorters lister invändigt för att minska smutsansamling m.m. – och sedan måla en massa igen…

  • Behandla golvet (måla/olja/nåt annat)
  • Ja, och så behöver dörren mellan vardagsrummet och verandan handpåläggning av kompetent hantverkare som *kanske* kan få den i bättre skick.

Samt dessutom, utvändigt, ev parallellt med ovanstående:

  • Kompletteringsmåla på lister dörrhantverkaren satte upp där linoljefärgen flagat redan!!

  • Ytterligare tätning med silikonfog/liknande så att det slutar regna in
  • Skrapa och måla alternativt byta täckbrädor och måla på den lilla trägaveln

  • Fixa ordning på de ”tillfälligt” (haha) bortplockade stuprören etc.

  • Måla den putsade utsidan – kalkfärg?

Det tar aldrig slut. Det blir aldrig klart. Det är tröstlöst.

Verandauppdatering

Jag har visst inte skrivit om arbetet med verandan (veranda 2) på… över ett år? Ja, jag har kommit ur bloggandet, jag vet. Prioriterat annat. Och tappat tråden.

Fast det är ju inte så att det hänt jättemycket och jättesnabbt om man säger så. Men i sammanfattning så har väl ungefär det här hänt senaste året: Jag har anlitat en snickare till att tillverka en dörr med ”sidoljus”. Det tog tid innan han hade byggt den. Och sedan tog det tid innan han levererade den. Och tid innan jag hann måla klart den. Och innan hann sedan kunde montera den.

Men nu. Nu är dörren monterad på plats, med lås och allt. Och han har monterat täckskivor och lister runt fönstren (för att hantera att fönstren och stolparna inte är optimalt anpassade till måtten för verandan – så som det blir när man bygger på befintlig plats OCH med begagnade fönster). Och jag har målat så att allt det nya nu har en strykning grönt på utsidan.

Sammanfattningsvis har verandan alltså gått från

via

till

.

Oändligt med arbete återstår:

  • Justera fönstren i djupled
  • Putsa på själva husväggen
  • Täta igen diverse hål av olika slag på kreativa sätt
  • Måla fönsterpartiets insida
  • Måla taket invändigt
  • Lägga golv
  • Täta täta täta
  • Måla diverse annat invändigt
  • Måla diverse annat utvändigt
  • Fler strykningar grönt utvändigt

… för att bara rada upp det mest konkreta liksom.

Högsommar i maj

Det är den 1 juni. Klockan är snart nio på kvällen. Jag har varit ute och vattnat en stund, och svetten rinner av mig.

Jag minns inte när det regnade senast, men jag tror nog det är ungefär en månad sedan. Vi har haft vecka på vecka med värme, högtryck. Alltså inte majvärme, utan högsommarvärme. Som om det vore juli eller augusti – och då inte ens ett vanligt år när folk klagar över att det är kallt, utan riktigt varmt. Dag på dag på dag.

Jag skriver förstås inte det här för att folk omkring mig behöver veta det. Alla vet det. Det har varit så här i stora delar av landet. På vissa håll har det visserligen kommit regn, men hettan är ändå utbredd. Nä, jag skriver det för mitt eget minne. För att komma ihåg att det var så här det var, det som skulle vara våren och försommaren år 2018.

Jag önskar att jag hade gjort bättre noteringar så att jag hade vetat hur länge det varit torrt och så där. Men nä, det här är inte våren när jag bloggar som jag brukat. Det har inte blivit så.

Vi hade hård vinter. Sen men hård: den slog till i februari och varade in i april. Och sedan hann liksom inte snöhögarna smälta undan förrän det var ordentligt varmt. Ja, här i Skåne. Och sedan gick det på ytterligare ett kick innan det plötsligt var högsommar.

Jag har varit ute och vattnat. Det är torrt, riktigt för jävla torrt. Fast vi har faktiskt inte bevattningsförbud ännu. Så jag har haft på vattenspridaren en stund på ärtor och bönor och majs som jag stoppade i jorden för en vecka sedan. Och så har jag kannvattnat i krukor och på några extra utsatta saker i övrigt.

Det är bra att vi har en fungerande rickepump i vår egen brunn numera. Jag har ställt en murarbalja att pumpa upp i vatten i så att jag kan fylla kanna i baljan. Inte så att det är något fantastiskt vatten i brunnen, och jag har ingen aning om hur det står sig om det blir riktig vattenkris. Men ändå.

Nej, jag vill inte flytta

Då och då kommer frågan. Från folk på jobbet. Från mamma. Från andra.

– Du har inte funderat på att flytta?

Det de menar är väl att det skulle vara smidigare för mig att bo någon annanstans, till exempel närmre jobbet, givet omständigheterna.

Det är en hemsk fråga. En fråga som liksom på något vis handlar om att få mig att ge upp det sista jag har kvar.

Dels skulle det förstås innebära en jävla massa jobb att flytta. Jag hinner och orkar inte ens med den kontinuerliga utrensning som behövs i livet. Flyttrensa är på en nivå långt bortom det möjliga.

Fast det är ändå inte det relevanta argumentet. Det relevanta är att det är här jag BOR. Här jag slagit ner mina rötter.

Jag vet att det är fult att bry sig om materiella ting. Och ett hus är materiellt. Jag vet.

Men alltså, här har jag satt ner mina bopålar. Landat. Efter att aldrig ha känt mig hemma någonstans på riktigt sedan jag flyttade hemifrån, så växte jag fast här på nolltid.

Både älsklingen och jag älskade den här platsen och de här omgivningarna.

Det var här vi la vår tid. Vi har skapat det här tillsammans. Byggt in våra drömmar, våra gemensamma värderingar och synsätt. Vi har kämpat sena kvällar med att isolera vinden. Vi har vänt och vridit på bästa lösningar för kök och badrum. Vi har planterat bärbuskar och sparrisrad.

Här bor min själ. I väggar och tapeter och golvbjälkar här finns spåren av honom. Av vår gemensamma livsgärning. Av majoriteten av de år vi fick tillsammans.

Jag. Du. Vi.

Och det tycker ni att jag borde överge? För att det vore mer praktiskt? Slita ut min själ, överge det lilla jag har kvar? Kasta bort allt det vi kämpat med och låtsas att det inte betyder något?

Jag vet att man kan bli tvungen att ta sådana beslut, på grund av skäl man inte råder över. Men att göra det frivilligt?

Och ja, jag vet att ni bara menar väl, ni som frågar. Jag vet.

Tidskapsel

Trettonåringen vill ha rummet ommålat. Han har tröttnat på den gröna färgen han valde när han var 3½ år och på schablonerna jag valde till honom i den åldern i samspråk med honom. Processen med att tömma rummet såpass att det ska vara möjligt att måla om har pågått åtminstone sedan i somras. Nu är vi komna dithän att det faktiskt går att måla. Gröna väggar ska ersättas med svarta. Alla spår efter murgrönskvistar, kaniner, kor, sköldpaddor, myror och annat ska utplånas på golv och väggar.

Det är i dagarna tio år sedan vi flyttade upp till sovrummen på ovanvåningen. Inlägget om att dubbelsängen till mig och älsklingen slutligen levererats och monterats och vi sovit första natten i vårt nya sovrum är från 23 november 2007. Då hade vi jobbat sedan sommaren 2003 med att isolera taket, sätta träpaneler i taket, bygga innerväggar och måla.

Trettonåringens rum – fast så gammal var han ju inte då – var det till stor del jag själv som gjorde. Det var där jag slutligen reste mig efter nackskadan, där jag slutligen kom igång med att försöka våga göra saker igen och komma vidare. Det gick åt båda hållen: Jag vågade börja göra igen för att jag ville att det skulle bli gjort, och det där måste bli gjort så jag var tvungen att våga börja göra. Typ. Så det var jag som satte panelen där: väggar och snedtak. Det var jag som byggde innerväggar. Det var jag som målade. Det var jag som sprang och letade schabloner hela semestern i Frankrike den sommaren. (Och det finns nästintill en miljard blogginlägg från ovanvåningsbyggandet.)

Det är jag som byggt det rummet. Det är min obändiga vilja och envishet som byggt det rummet och lyfte mig tillbaka den gången. Som så många andra gånger, antar jag.

Jag tycker om rummet. Det är fortfarande fint. Och det tar emot lite, men nu målar jag över det. En tretton- snart fjortonåring vill inte längre ha barnsliga schablonbilder på väggar och golv, det förstår jag också. Så nu målar jag över: helsvarta väggar, helgrått golv.

När jag sitter och målar där vill jag ha musik. Så jag slår på spotify. Och eftersom jag inte vet exakt vad jag vill lyssna på, så känns det rimligt att sätta på deras specialdesignade tidskapsel som ändå ligger överst på sidan.

Det passar bra. Det känns ju ändå som att jag sitter i en tidkapsel där jag sitter, fast i tankarna på då och nu. Och jag får höra Crucify och Tom’s Diner, Tainted Love och Staten och kapitalet, och det som fortfarande är en av världens bästa låtar: Att fånga en fjäril med Lasse och Idde.

Den där sista gör det extra tydligt, det där som liksom hela tiden svävar omkring så påtagligt i situationen: älsklingen fattas.

Men tidskapseln missar den musik som vore det självklara i den tidskapsel som består i att jag målar om ett av rummen på ovanvåningen. För det jag lyssnade på när jag byggde som mest var ganska ofta In lust we trust.

Barnfria dar

Barnfri några dagar. För storbarnet är på Jamboree hela veckan. Och lillbarnet, nioåringen, är hos mormor och morfar ett par dagar. Under stor protest och stor ledsenhet vid hämtningen – fast rapporterna säger att han har det bra – för jag behövde kunna få komma iväg till mitt jobb, vara fysiskt på plats där, för att sortera och rensa och packa inför jobbets flytt.

Så jag har jobbat extra långa dagar igår och idag. Och sedan varit ute och målat på kvällen. För när mamma och pappa var och hämtade barn passade pappa på att hjälpa mig att plocka loss verandafönstren igen, för att jag skulle kunna komma åt att måla på de där besvärliga ställena. Och då måste jag ju passa på att måla innan de kommer tillbaka med ungen imorgon, för då ska vi sätta tillbaka fönstren. Så jag parerrar med regn och målar och hoppas det inte ska regna bort. I tisdags kväll vågade jag bara måla insidan av stolparna som inte hade fått någon färg alls hittills, eftersom det skulle komma regn igår morse (och det gjorde det). Igårkväll målade jag insidan av övriga stolpar (som hade fått färg en gång innan), samt ovansidan av plåten. Och ikväll har jag målat samma ställe som i förrgår.

Sent imorgon kväll/natten mot lördag förväntas regn, eventuellt stora mängder.

Intensiva dagar. Igår var jag så trött så trött på kvällen.

Så jag hinner inte tänka och känna så mycket. Det är väl bra på sitt sätt. För ensamheten och saknaden har en annan karaktär när jag är själv hemma, och dessutom håller på med praktiska hussaker.

De allra flesta år sedan barnen kom, från att äldstingen var 1½ år, har barnen varit hos den äldre generationen en vecka. En vecka när vi varit barnfria. En vecka som varit ett skönt avbrott, en möjlighet att leva normalt, som två vuxna – men också en ständig slitning mellan att vilja hinna göra så mycket som möjligt med hus och annat och att samtidigt hinnas umgås på tu man hand. En vecka var alltid alldeles för kort.

Och ibland blev vi förstås handlingsförlamade av annat. Vi hade barnfri vecka och målade tvättstuga när världen plötsligt rasade av Utöya.

Jag tänker på de där barnfria veckorna nu. Det här är en sådan, fast inte en vecka utan bara ett par dagar, och det är bara jag, inte vi.

Och det är lätt att tänka att vi borde använt de där veckorna annorlunda. Prioriterat annorlunda. men nej, det är inte det jag känner. Jag önskar inte alls att vi skulle ha hunnit mindre av det praktiska och att jag skulle haft mer kvar jag var tvungen att klara själv. Möjligen önskar jag att jag haft mer ro i själen, mindre av att ifrågasätta varje steg. Men det är ju inte jag, liksom.

Härdsmälta

Och så är hjärnan nära härdsmälta igen. Fastnar i den konstanta känslan av att behöva göra, göra, göra, lösa, lösa, lösa.

Och när jag funderar på det så inser jag att droppen, det där som tar kål på mig, återigen är att behöva ta ställning till och väga in allt och bestämma.

Verandadörren. För jag har plockat upp kontakterna och offerterna från förra sommaren. Sitter återigen och brottas med vem jag ska anlita och hur måtten bör mätas och hur jag bör agera. Tillverkaren långt upp i landet som trots allt verkar pålitlig och bra och är ett stabilt företag – men som förstås inte kan komma hit och resonera och mäta? Det ganska lokala företaget som vi anlitat för länge sedan och som vi huvudsakligen varit nöjda med men vars dörr på den andra verandan trots allt inte är riktigt bra? Företaget liiite längre bort som verkar göra bra saker men som kostar mer och som jag inte har någon erfarenhet av? Eller företaget vars ägare var här ifjol och tittade och kändes extremt seriös och bra men som aldrig skickade den utlovade offerten trots påminnelser?

Huvudet mal runt runt runt. Det ska både tas ställning till vem som ska tillverka den och en massa annat. Och dessutom måste jag bestämma om lister och skyddsbrädor till utsidan av verandan.

Och jag är själv med alltsammans. Det är jag som måste bestämma alltsammans. Jag vet ju det. Det finns inget sätt att komma undan, det är jag som måste. Och jobbiga saker som måste göras de hanterar man genom att bita ihop och göra. För det finns inget annat val, finns ingen annan, för han är död, och nu är det jag, själv.

(Och ber jag någon om hjälp, så innebär det ju bara att jag måste förklara allt allt allt och därmed vända och vrida på det hur mycket som helst, och det brukar ändå alltid sluta med att det sitter en person till och hjälper mig att älta sönder mitt huvud med att väga alla sakerna.)

Härdsmälta. Jag vet att det är sånt mitt huvud går sönder av. Jag vet att det är sånt jag ska undvika. Ändå går jag i fällan igen och igen. Och när jag trillat dit och tänker efter så inser jag att jag ju inte ens har något val. Jag kan inte undvika härdsmältan, för det finns ingen annan som kan göra det där som måste göras, och när jag gör det så kommer det att leda just hit.

Verandaångest

Utsidan av stolparna är gröna.
Insidan av stolparna håller jag på att måla vita.
Men eftersom vi satte dit plåten nertill precis innan vi började montera dit fönstren så är inte plåten målad, och på de allra flesta ställen inte heller stolparna på den sidan som vätter mot fönstren (sidorna, liksom). Och det är omöjligt att måla mellan fönstren och stolparna, och mellan fönstren och plåten, och mellan fönstren och bjälken över, utan att ta bort fönstren. Och det behöver ju målas där, både av utseendeskäl och materialskyddsskäl.

Det behöver sättas lister eller skyddsbrädor på utsidan för att täcka glappet mellan fönster och stolpe m.m.

Plåten ska målas. Och det vågar jag inte göra förrän plåten är fastskruvad. Och det skulle vi göra nästa gång pappa kommer. Typ.

Jag behöver ha koll på var övergången mellan utsidans gröna och insidans vita färg ska vara.

När jag ska måla det vita på sidorna av stolparna på den inre delen så behöver jag måla över vinkeljärnen om det ska funka. men det vill jag inte göra förrän alla skruvar som ska skruvas dit är på plats. Och som synes ovan behöver jag sannolikt plocka loss fönstren igen.

Jag behöver beställa dörr. Alltså behöver jag ta ställning till vem av dem jag hörde av mig till ifjol som jag vill anlita. Och det är liksom ingen av dem som känns rätt igenom självklar. Och jag vill att de ska komma hit och mäta och titta…

Och innan det tids nog ska läggas nytt golv invändigt i verandan så behöver det plockas ut oändliga mängder med gammalt halvmurket trä och annan skit ur gruset där, för att det inte ska börja växa dåliga saker.Och sannolikt bör man gräva ur gruset också. Och jag försökte börja räfsa ur skiten där, men det dammar så förfärligt och då får jag så många nivåer av dödsångest att det är inte sant.

Du är inte här. Det finns ingen jag kan gå och grunna på de där sakerna med. Ingen som kan hjälpa mig att komma till skott. Ingen som jag på lediga stunder kan ta ett litet ryck på sakerna med. Inte någon som kan trösta när det känns ensamt och hopplöst. och verandan blir bara en oöverstiglighet, en omöjlighet, ett något fyllt av alla saker jag inte reder ut.