“…som vi alla vet…”

Nej, Lady Dahmer, det där har jag inte indoktrinerats med. Jag har definitivt aldrig känt att mitt värde skulle bestå i huruvida jag kan få en karl eller inte. Jag var fruktansvärt länge totalt ointresserad av “killar” på det sättet. Jag har ju förstått insett att kärlek och relationer och känslor etc är viktigt för många under tonåren, men det var det inte för mig. Jag dansade och uppträdde och skrev böcker för skrivlådan och skötte skolan och läste en massa intressant, och på gymnasiet var jag dessutom en del social och umgicks med klasskompisar och så, Men det var extremt platoniskt.

Ja, i femman när jag nyss hade bytt skola på grund av flytt, så var det några som frågade om jag inte hade haft någon kille. Det hade jag inte, och jag tyckte inte det var något konstigt. Det tyckte de nog. Nå, än sen? De tyckte nog jag var konstig på en massa andra sätt också, det var nog det minsta problemet.

Jag har genom skolåren fått skit och problem på olika sätt, periodvis, och en del av det kan absolut relateras till genusgrejer: jag har tagit plats och pratat och tyckt på sätt som inte alltid uppskattas när det gäller tjejer. Men att jag inte haft pojkvän och inte direkt varit intresserad av det har inte varit en “issue”.

Och min pappa har definitivt inte indoktrinerat mig med något sådant. Den tanken känns så totalt fjärran att mitt huvud liksom slår knut på sig själv när jag försöker fatta hur det skulle gå till, hur  en pappa skulle kunna få för sig att förmedla något sådant… Så totalt… märkligt.

Vad gäller ensamhet… så har jag ett dubbelt förhållande till ensamhet, Jag trivs bra med mig själv, med att vara oberoende, med att bara behöva ta ansvar för mig själv. Samtidigt vill jag ha människor omkirng mig, i närheten. Annars tar handlingsförlamningen över. Ensamheten låser mig. Jag hade väldigt svårt för att bo ensam, det var aldrig bra. Just därför funkade kollektiv så himla bra för mig: jag var min egen men det fanns hela tiden folk omkring mig. Men det har liksom inget att göra med att det ska vara människor jag har ett “förhållande” med. Jag vill bo med andra huvudsakligen oberoende, självständiga människor som kan ta hand om sig själva, ta ansvar för sig själva – men som ändå vill bo ihop. (Det är väl en av förklaringarna till att jag har det svårt när jag ska ta hand om väldigt små barn. – Har kattmänniskor förresten generellt svårare med bebisperioden?)

Ingen av mina föräldrar har någonsin sagt något om vad män skulle tycka om. Alltså, Lady Dahmer, fattar du hur bisarr själv idén att de skulle göra det låter i mina öron?!

Det närmsta någon av dem någonsin kommit är nog det här med mamma och sminket. Och det var också mest bara konstigt för mig.

Ja, det här är ett rörigt och förvirrat inlägg. Sorry. Men det är så det känns i mitt huvud. Huvudet slår knut på sig självt :-)

“Men det är ju så som vi alla vet, kvinnors värde och framgång mäts i hennes attraktionsförmåga“, skriver LD. Nej, det visste jag inte :-)

För övrigt: jag har oerhört svårt för generaliseringar. Oavsett om de är av typen “alla tjejer gör/är si/så” och “skåningar ska minsann alltid” eller “så här har vi det minsann alla”.

Det funkar inte så. Alla är inte lika. Alla inom en viss grupp är inte lika. Det finns inga homogena grupper.

Därför stör det mig när någon säger “…som vi alla vet…”.

Och det är där någonstans, i min aversion mot generaliseringar och placering i fack och idén om att någon annan anser sig veta hur det är för mig baserat på en godtycklig gruppuppdelning, som mitt engagemang för genusfrågor utgår.

One response to ““…som vi alla vet…”

  1. Pingback: Sanne skriver » Storstad och småstad och landsbygd – fortsättning

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *