Category Archives: Reflektioner och tankar

Ensamheten

Ensamheten är så rysligt stor.

Det är ju inte bara för mig den är det. I dessa pandemitider är det många som är ensamma.

Fast min stora ensamhet började långt innan dess. Min stora ensamhet, den ensamhet som nu nästan kväver mig, började när min man dog, för snart fem år sedan. Och den förstärkes under lång tid innan pandemin av att mitt ena barns behov gjorde det nästan omöjligt för mig att hitta på saker utanför hemmet – och därmed att träffa folk.

Fast pandemin gör det värre. Pandemin gör det mer eller mindre omöjligt för folk att komma hit och träffa mig och hjälpa mig med konkret och praktisk avlastning. Inte för att jag hade jättemycket av det innan pandemin, men lite, ibland. Pandemin har gjort det i princip omöjligt.

Och pandemin kom på sätt och vis lite otajmat. För det är under det senaste (knappa) året som barnet med de strre behoven börjat må bättre. Och han blir ju dessutom äldre. Hade det inte varit för pandemin hade kanske mina möjligheter att träffa folk eller göra saker för min egen skull börjat öppnas upp nu. Och det faktum att han mår bättre gör att jag kanske börjar slappna av nånstans inombords och släppa fram mina egna känslor. Det börjar kanske finnas utrymme för min egen sorg och min ensamhet. Alla de stora känslor som inte fått plats när jag hela tiden varit tvungen att fokusera på att lösa det mer akuta.

Men vi har en pandemi. Vi kan inte träffa folk. Inte kramas och hålla om. Ingen som kan trösta och avlasta känslomässigt eller bara finnas med mig. Inte ens den fysiska lättnaden av massage som kan lätta på en del av den spänning som byggs upp i kroppen när den måste stoppa undan känslor det inte finns utlopp för.

I nuläget är ensamheten extra påtaglig. Så där så att den sköljer över mig och jag måste skrika ut lite av den för att omvärlden i alla fall ska se den.

Men ensamhet är stort och komplext. Jag ombeds precisera. Så jag försöker förklara. Att ensamheten bland annat handlar om alla dagar när det är jag själv som måste. Måste orka. Måste besluta saker. Måste ta itu med saker. Måste motivera mig själv att få saker att hända. Att det är jag, jag, jag. Att det inte finns någon annan vuxen. Ingen att dela saker med. Ingen att dela beslut eller arbete med.

Omvärlden reagerar på klassiska sätt: genom att försöka resonera sig fram till lösningar. (Vilket får mig att ganska kvickt ångra att jag alls skrek något, för nu måste jag ju antingen avböja välmenta råd och verka otacksam eller rentav dum, eller ignorera.)

“Har du provat att …?”

Ja. Ja, jag har provat.

“Kan du prova att involvera barnen mer i hushållsarbetet?”

Jag har haft de här barnen i rätt många år nu. 17 respektive 12,5 år. Jag har provat oändligt med olika pedagogiska och opedagogiska sätt att få dem att bidra till hushållsarbetet – och misslyckats ungefär lika många gånger. Fått hjälp med pedagogiska idéer från familj och från professionellt håll.

Hur kan man ens tänka tanken att jag inte skulle ha försökt detta?

Men mina barn är också människor. De har sina styrkor, sina svagheter, sina egna kamper att utkämpa.

Och en stor del av mitt problem är ju att jag har att hantera detta själv. Oavsett om jag försöker hitta konkreta lösningar för att få med barnen eller om jag försöker stå ut med situationen själv.

Alla förslag handlar om att tänka mer, hitta fler konkreta lösningar. Det jag redan gjort till leda. Det jag inte orkar mer. Det som redan överbelastat mitt huvud.

“Du kanske kan fika med folk på distans?”

Ja. Det kan jag. Men det blir ändå ganska mycket som ett jobbmöte. Och jag orkar inte särskilt långa stunder. Utbrändheten. Huvudet blir snabbt överbelastat. Och mer prat? Alltså, det jag behöver är ju snarast någon som kan få min hjärna att hålla tyst. Och det görs genom att någon annan gör saker, genom att någon annan kan få mig att dela tystnaden. Inte genom att prata mer.

“Vi kanske kan träffas över en fika och försöka hitta lösningar?”

Träffas hör ju till sånt man inte ska göra nu. Faktiskt. Och …

… alltså, grejen är att jag inte orkar försöka hitta fler lösningar.

Jag känner mig ensam. Det är en känsla. Det är nog dessutom att betrakta som en ganska konkret sanning. Men det är känslan som är det viktiga. Det är känslan jag behöver uttrycka.

Känslan löses inte av analyser eller nya förslag på lösningar.

Det ensamheten gör med mig är att den utlämnar mig åt mina tankar.

För det finns inget utrymme för mina känslor.

Jag är ledsen. Jag miste min älskade. Min älskling DOG. Det är gigantiskt. Jag skulle behöva få försvinna i den känslan utan att drunkna. Jag skulle behöva få lov att släppa fram alla de där känslorna. Men för att kunna släppa fram känslorna behöver jag att det finns någon annan som kan fånga upp mig. Och någon som kan fixa det som behöver fixas under tiden.

Det gör det inte.

Och då “löser” jag situationen genom tankeverksamhet. Genom att sysselsätta min hjärna med konkreta saker som behöver lösas. Vad behöver fixas härnäst? Vad behöver bestämmas? Vad behöver fixas? Även nu, när jag är förbi läget där det faktiskt behövs hela tiden. För jag är så van vid det. Krampa fast vid oro och ångest och tankar, tankar, tankar. Fastän mitt huvud är överbelastat och utbränd och behöver vila från tankar.

Men jag kan inte vila från tankar. För det finns inget annat att göra. Jag är ensam. Det finns ingen annan som kan se till att sysselsätta mig på sätt som innebär att mina tankar får vila. Tvärtom, de lösningar folk föreslår går ut på att öka tankeverksamheten, fundera ut fler lösningar, åstadkomma fler saker.

Och känslorna? Ja, dem stänger jag in igen. Spänner axlarna och nacken och handlederna. Gråter en liten skvätt men slutar sedan igen, eftersom de enda som kan hålla om mig är barnen.

Och jag säger inte att ni måste komma med lösningar. Det är en eländig situation, med en jävla skitpandemi.

Snarast är det så att när ni försöker komma med lösningar så blir det värre. Man botar inte det som är dåligt med mer av det som orsakar.

Och jag måste ändå kunna uttrycka ensamheten. Om jag helt slutar med det blir det liksom ännu värre.

Fysiska behov

Det här inlägget har legat halvfärdigt(?) i veckor eller mer. Jag har skrivit lite på det, sedan skrivit lite mer, och sedan har det blivit liggande för att det känts som att det är något mer som skulle med. Men nu trycker jag på publicera.

Ensamheten tär. Även för någon som jag, som trivs ganska bra med ensamhet i rimliga doser. Och för tillfället är det nog mest av allt den fysiska ensamheten som tär.

Hur pratar/skriver man om fysisk ensamhet och fysiska behov? Det blir ju så lätt att det bara associeras till en enda sak.

Jag är nog i grunden en ganska fysisk person.

Fast det låter förstås konstigt. För mest av allt är jag kanske en väldigt tänkande person. En sån som tänker långt mer än jag mår bra av. Overthinking. Ständiga tankar som pågår. Ständiga analyser och utvärderingar och ställningstaganden och idéer, om allt allt allt.

Men kanske hänger det samman med att jag också är en väldigt fysisk person? Jag behöver det fysiska som kontrast. Jag har ett behov av att uttrycka mig fysiskt. Exempelvis genom dans. Både för att liksom manifestera känslor och för att fly tankarna. Eller för att åtminstone kunna “tänka rent”. Jag märker det för tillfället, när hjärnan så lätt blir överbelastad på grund av att den är utbränd, att när jag tränar så är det som att det lättar i hjärnan och tankarna klarar av att komma fram. Som att något som stoppar tankeflödena lättar lite just medan jag rör mig.

När jag mår dåligt – är stressad eller orolig – så sätter det sig i mig rent fysiskt. Det kan sätta sig på olika ställen. Det är som att oron sätter sig där det finns någon liten känslighet att hugga tag i, någon ömtålighet eller tidigare skada. Under många år satte det sig framför allt i ljumskarna. Och efter att jag hade skadat nacken (2006) satte det sig ofta i huvudet och nacken på sätt som påminde om och förvärrade det jag upplevt i samband med skadan. Och periodvis har det satt sig mycket i handlederna. Där spänningen sätter sig blir jag dessutom extra ömtålig och går ännu lättare sönder, rent fysiskt.

Numera sätter det sig på ganska “normala” ställen. Nacke och huvud och käke. Så där som på folk i allmänhet antar jag. Fast på sistone har det väl egentligen satt sig överallt. Hela kroppen går omkring och är spänd. Jag får mindre syre till huvudet. Jag mår allmänt sämre av det.

Normalt underhåller jag det där med massage, ungefär en gång i månaden. Men nu är det över ett år sedan jag var och fick massage. Först lät jag bli pga glaskroppstrasslet i ögat nyåret 2019/2020, sedan kom coronan.

För tillfället känns det som att hela nacken och axlarna består av resår som drar ihop sig. Axlarna hamnar för långt upp, huvudet lutas lite lätt bakåt. Syretillförseln till huvudet stryps.

Kanske är det därför jag känner mig korkad och glömsk och tung i huvudet. Eller i alla fall en del i det.

Och kanske gör kroppen det för att stänga inne alla jobbigheter det inte finns utrymme för.

För livet är förbannat jobbigt. Det har det varit i mer än fem år nu. Och även om det är betydligt bättre nu – alltså jobbighetsmässigt – så är det ändå i grunden ganska omuntert. Jag är fortfarande ensam vuxen med allt som behöver tänkas och göras. Det finns inte utrymme för att släppa ansvaret. Det finns inte utrymme för att göra roliga saker istället. Eller ens att skita i allt.

Det som varit jobbigast är ensamheten. Det där att det inte finns någon som delar ansvaret med mig – men också att det inte finns någon annan vuxen här som håller om mig. Rent fysiskt. Någon som håller om mig, någon som jag kan gråta hos. Eller bara någon annan som finns här.

Ensamheten sätter sig fysiskt i mig. I att jag stänger av. De känslor det inte finns utrymme för håller jag inne. För vad ska jag göra med stora känslor när ingen finns här som kan trösta eller ta hand om, och när jag ändå alltid måste lösa varje dag?

Det är möjligt att en stor del av trögheten i mitt huvud, jobbigheten jag knappt orkar hantera, beror på att jag stänger inne känslor. Så där rent fysiskt. Och i så fall ser jag ingen ljusning. För det finns liksom inget som tyder på att det plöstligt ska dyka upp någon här som kan sitta och ta hand om mig. Det fanns ingen möjlighet till det innan. Och det blev knappast bättre av pandemi och isolering när man inte kan träffa någon mer än barnen.

Och dansa … det minns jag knappt när jag gjorde senast. Dansen är både ett fysiskt uttryck och ett fysiskt utlopp. Både för känslor och som rent fysiskt behov. Frigörelse låter så banalt, men det är något ditåt. Befria kroppen från tanken och existera.

Men det kräver ett dansgolv. Musik. Och beroende på dansform någon att dansa med. Finns förutsättningarna för att få ge sig hän så är det himmelrike. Men det var så länge sedan förutsättningarna gavs eller fanns. Och får jag inte det utloppet – som jag egentligen är beroende av för att må väl – så stänger jag in och stänger av ännu mer.

Jag vet, det är ruskigt osammanhängande det här. Värre än på mycket länge. Det skulle ha varit bättre sorterat om jag orkat skriva det för några veckor sedan. Men då orkade jag inte. Och nu försöker jag skriva ner de pusselbitar jag får tag i och minns allteftersom jag hittar dem.

Men om vi ska klara förändringar behöver vi kunna vara människor

Coronapandemin har inneburit stora förändringar i människors liv: mycket av det människor brukar göra, både i vardagen och mer sällsynt, går inte att göra, eller bör i alla fall inte göras. Vår tillvaro ser påtagligt annorlunda ut nu än för ett år sedan.

I samband med detta påpekar många i mina flöden och sammanhang att denna förändring är en stillsam bris jämfört med de stora och besvärliga förändringar som väntar på grund av klimatförändringarna. Det har de förstås alldeles rätt i. Klimatförändringarna är här, och människans ansträngningar att begränsa vår klimatpåverkan är alldeles för små för att vi ska undgå katastrof. Vi kommer alltså att behöva hantera betydligt värre saker än coronapandemin framöver.

Ändå är det något som skaver med jämförelsen. För när jag tänker på framtiden, den där framtiden när klimatet förändrats mycket mer och vi behöver anpassa oss till väldigt annorlunda förutsättningar, så är det människor som ger mig hopp. Det vi måste bygga framtiden på är social interaktion. Hjälpsamhet. Vi behöver hjälpas åt för att hantera det, rent konkret och praktiskt hjälpa varandra, med ett handtag här och ett lyft där. Och genom att umgås. Finnas för varandra, rent fysiskt och närhetsmässigt. Kramas. Hålla om varandra. Trösta varandra. Och göra kul saker tillsammans, som att skapa och njuta av kultur. Tillsammans.

Människan ställer till med en massa skada och problem. Men vi har också bra sidor, och det är de sidorna vi behöver för att hjälpa varandra i den annorlunda framtiden.

Men under pandemin är det dessa sidor som fått stå tillbaka. Vi kan inte hjälpas åt, för vi ska inte träffas. Vi kan inte kramas och hålla om varandra för att trösta eller glädjas. Vi kan inte träffas för att dansa eller sjunga eller skapa.

Jag hoppas innerligt att vi i vår klimatförändrade framtid kommer att ha möjlighet att vara människor tillsammans. För det är nödvändigt för att vi ska reda ut det.

Vad är egentligen nödvändigt?

Ja, jag är sen på bollen med det här. Jag har haft för avsikt att skriva den här texten i säkert ett par veckor men har inte haft ork att skriva eller ork att formulera – och jag har fortfarande inte ork att leta källor eller ursprungsformuleringar :P

Det här med att vi ska avstå från allting som inte är nödvändigt i dessa coronatider, är det tydligt eller otydligt? Åsikterna går helt klart isär.

Vid första tanken kan det tyckas att det är väldigt självklart och jättetydligt. Tydligare kan det ju knappast bli? Låt bli allt som inte är nödvändigt.

Men tittar vi omkring oss är det ganska tydligt att folk har olika uppfattning om vad som är nödvändigt. Många människor – förnuftiga människor, inte alls de som struntar i rekommendationerna – gör saker som jag absolut inte skulle drömma om att göra när direktivet är att låta bli allt som inte är nödvändigt.

För mig innebär “nödvändigt” att hålla sig till ett minimum av saker. Ren fysisk överlevnad liksom. Skulle jag gå på den principen skulle jag inte behöva lämna hemmet på många veckor. Vi har mat i frysen och i skafferiet så att vi kan klara oss ett bra tag. Visst, det skulle bli en märklig kosthållning. Barnen skulle vara synnerligen missnöjda. Ingen mjölk. Inget bröd. Efter ett tag skulle det mestadels bli tinade bär från frysen. Men vi skulle till nöds kunna överleva ganska länge, under förutsättning att barnen gick med på denna kosthållning. Vilket de väl väl skulle göra om ingen annan möjlighet fanns.

Men andra möjligheter finns ju i nuläget.

Och det är ju rätt uppenbart att nödvändigt inte avser ovanstående kosthållning. Det anses exempelvis nödvändigt att barnen går i skolan. (Eller, den äldste går på gymnasiet och har distansundervisning från och med måndag.) Det anses också helt uppenbart nödvändigt att handla färsk mat. Och utöver det är det en väldig massa andra saker som anses nödvändiga, att döma av vad folk gör. Exempelvis träffa andra människor.

Jag har inte varit och fått massage på nästan ett år. I vanliga fall går jag ungefär en gång i månaden. Massagen är nödvändig för att jag ska må bra. Men den är inte nödvändig för min överlevnad. Däremot hör jag att att andra människor går och får massage. En del människor tycks rentav göra det som ersättning för andra saker de inte kan göra under rådande omständigheter.

Och för några veckor sedan bokade jag för första gången städhjälp. (För jag ligger efter med så många saker under mina egna omständigheter med utbrändhet, och städning är en konkret sak som man faktiskt kan köpa.) Även i övrigt restriktiva personer, som är noggranna med att följa rekommedationerna pga corona, tycker att detta var mycket rimligt av mig. Men är det nödvändigt? Inte enligt min definition.

Helt klart är det alltså så att en hel massa saker som jag inte skulle betrakta som nödvändiga ändå ses som nödvändiga utifrån den gängse uppfattningen. Så vilken definition av nödvändighet är det jag ska agera utifrån? Min eller någon annans? Ska jag, som har en striktare definition, leva på frysta bär hela vintern, och de andra, som definierar annorlunda, ha mer möjlighet till ett drägligt liv?

Det här är inte frågan om att leta kryphål, som väl statsministern uttryckte det. Inte alls. Det är inte heller frågan om att märka ord, som vuxna skulle sagt till mig när jag var barn. Det är inte alls frågan om att jag försöker vara jobbig och obstinat. Jag vill bara peka på att det här med att lämna tolkningen av “nödvändigt” upp till var och en. För väldigt många är det enkelt och konkret när man säger att man ska avstå från allt som inte är nödvändigt. För väldigt många människor är det självklart att det som är den korrekta definitionen för dem själva också är det för alla andra. De lever i sin väl definierade box och utgår från att alla andra också befinner isg i samma box.

Men för oss som ständigt vänder och vrider på allt, så blir det istället väldigt jobbigt. Vi vet inte vilken box vi ska utgå ifrån.

Jag, som utgår från en definition av nödvändig som är ganska strikt, ser samtidigt att omgivningen inte gör det. Jag känner skuld för att jag gör saker som faktiskt inte är nödvändiga, och samtidigt ser jag att andra gör så väldigt mycket mer och ändå verkar tycka att de begränsar sig mer än jag.

Och som sagt var, jag letar inte kryphål. Jag vill mest bara lyfta att den inbyggda osäkerheten och otydligheten i ett till synes jättetydligt budskap ställer till det för mig och en del andra.

Den där otydliga informationen skapar långdragna tankeloopar i mitt huvud, som sliter på min ganska trötta hjärna. Och för någon med npf, som behöver tydliga svar på en mängd förutsättningar för att inte bli enormt stressad, så blir problemen långt större. Det har jag skrivit mer om i ett tidigare inlägg:

Jag har slutligen insett att mitt gnällande om dålig information faktiskt är viktigt – för fler än mig själv

Ha lite respekt för att jag faktiskt behöver ostörd tid

Torsdag förmiddag, den förste oktober, i Coronans år 2020. Som många dagar under de gångna åren, och som i princip alla arbetsdagar sedan i mars i år, jobbar jag hemifrån.

Jag har fått iväg barnen till sina skolor och kommit hem och satt mig att jobba. Till skillnad från hur det mestadels varit de senaste åren så har båda barnen på sistone utan problem kommit iväg till skolan i *normal* tid, och utan bekymmer större än de flesta andra familjer. Som grädde på moset känner jag numera inte ens att jag är på konstant standby: jag behöver inte hela tiden vara beredd att rusa iväg för att hämta ett barn pga komplikationer i skolan. Jag börjar lite grann kunna landa i att faktiskt fokusera på jobb under förmiddagarna, när jag är själv hemma. (Bortsett från när någon katt vill in eller ut ur huset.)

Det är väl behövligt. Den där ständiga beredskapen, att ständigt kunna växla fokus och prioritera om, eller vara tvungen att prioritera alla saker samtidigt och stuva om min hjärna för att klara ut allt, den har satt sina spår i form av utbrändhet.

Idag är första dagen jag bara ska vara sjukskriven på 25%, sedan jag bankade huvudet i väggen för ett och ett halvt år sedan. Och under förmiddagen är jag själv hemma och kan fokusera ostört på jobbet. Det räcker ändå gott och väl för mitt huvud att prioritera mellan arbetsuppgifter, strukturera arbetet, och göra lagom mycket. Och på eftermiddagen kommer barnen hem, först den ena, sen den andra. När jag jobbat klart kommer jag att ha skiftande fokus här hemma, eftersom det är så tillvaron som ensamstående förälder ser ut. Hjälpa med läxor, svara på frågor, fixa med hushållssysslor. Ett ständigt prioriterande, ett ständigt hattande mellan olika fokus.

Men på förmiddagen har jag, som saker är nu, lov att bara vara anställd och göra mitt jobb. Ett enda fokus. Inte behöva växla. Inte behöva splitta hjärnan.

Då ringer telefonen. Inte jobbtelefonen, inte min privata mobil, utan den fasta telefonen här hemma. Den där som jag inte ens skulle höra om jag satt på kontoret fem mil bort.

Men jag svarar förstås. För det kan ju trots allt vara habiliteringen, eller någon annan inom vården, eller skolan eller kommunen eller något annat viktigt. Någon som behöver kunna nå mig – och något som sannolikt ändå är snabbt avklarat.

Det är det inte. Det är någon annan. Som bara vill “snacka lite” eller hur hen uttrycker det.

Jag förklarar att jag jobbar. (Jag har ett kontorsjobb. Jag har haft samma jobb i över femton år. Jag jobbar på vardagar, kontorstid.) Hen svarar att jaha, ja om du är mitt inne i något så kanske det inte passar. (Varför är det ens relevant? Jag jobbar!) Vi avslutar samtalet.

Och jag har irritation kvar i huvud och kropp länge efteråt.

Känslan av att jag liksom inte har rätt att avfärda. Att jag borde ta mig tid, växla fokus, skjuta upp jobbandet till senare.

Fastän det är det som satt mig i skiten liksom.

Detta att ständigt behöva prioritera. Detta att ständigt behöva fundera över vad som är viktigast för stunden. Välja och vända och vrida. Hela tiden behöva fundera över om jag prioriterade rätt, om jag borde välja om, om jag kan klämma in en sak till.

Och de där valen och prioriteringarna hamnar ju alltid i att det jag egentligen skulle hålla på med *inte* är viktigast. Och i att jag får försöka hinna ikapp sen. Pussla. Trassla.

Min tid behöver också kunna respekteras! Alldeles oavsett om jag just nu är inne i något eller inte, så behöver jag faktiskt kunna få lov att respektera min arbetstid. Och andra också. För det tar sönder mig om jag hela tiden ska respektera andras behov men andra inte respekterar mig och mitt arbete.

Så jag sätter mig och försöker jobba igen. Och det går inte. Jag kan inte fokusera, för hjärnan far hela tiden tillbaka och surrar kring varför hen ringde, om jag avfärdade något som var jätteviktigt fast hen inte sa det (för varför ringer man annars vid den tiden?). Fastnar i de livsfarliga cirklarna kring om jag inte kunde klämt in det, och varför är det så viktigt för mig, och så vidare.

För jag klarar ju inte ens av att respektera mig själv. Jag har varit tvungen att prioritera bort mig själv så länge att jag skäms så fort jag försöker prioritera mig själv. För det jag gör är väl inte så viktigt? Jag borde säkert kunna ta mig an någon annan, något mer?

Det är svårt att prioritera sig själv. Men om jag ska hålla så kan jag inte prioritera hur många andra som helst. Det går inte.

Tar paus från de vanliga arbetsuppgifterna och kör lite friskvårdsträning istället. Halvvägs genom passet börjar jag storgråta och gråter sedan rakt igenom alltsammans. Hulkande gråt.

Är det verkligen orimligt att förvänta sig respekt för att få arbeta under arbetstid?

Saknad, inte längtan

I pandemitider fungerar saker annorlunda. Vi ska hålla avstånd till människor, inte umgås på vanliga villkor, stora evenemang är inte tillåtna, och så vidare. Många av de saker människor normalt sett gör kan eller får inte göras. Andra får göras på väldigt anpassade sätt.

Jag kan förstås känna en saknad efter en del av det där. Efter att kunna träffas utan att det är en stor grej. Ta en fika på stan utan avstånd. Gå på en konsert. Dansa folkdans. Det är trevliga saker, saker jag uppskattar. Och saknar.

Däremot känner jag ingen längtan efter att göra dem nu.

Jag längtar inte efter att träffa folk. Längtar inte efter att gå iväg på en coronaanpassad konsert eller distansdansa folkdans med löfte om att alla som känner symptom stannar hemma.

För jag vet att jag inte skulle kunna slappna av och njuta. Jag vet att jag skulle vara fullt upptagen med att fundera över avstånd och handtvätt och hostningar. Hur nära den där personen var jag? Tvättade jag händerna tillräckligt efter att jag åkt tåget? Petade jag mig i ansiktet? Verkade inte hen lite sjuk?

Dessutom vet jag att även om jag har fokus på avstånd och hänsyn hela tiden, så har inte andra det. Väldigt många andra verkar glömma allt sånt där väldigt snabbt när de väl träffar folk. Som att de kopplar av och kopplar bort. Jag förstår inte riktigt hur det där går till, men plötsligt verkar det bara vara väck. Och det innebär ju att det blir dubbelt ansvar för mig. Det räcker liksom inte att jag själv tar ansvar för vad jag gör, jag måste dessutom hela tiden förutse vad andra ska göra. Dessutom gör det tydligen mig till den märkliga. Och skulle jag påpeka så är det ju jag som ställer till med problem på nåt vis.

Det där blir på det hela taget rätt obekvämt. Nej, det blir faktiskt ruskigt obekvämt. Det finns inget trevligt alls i att försöka göra roliga och trevliga saker när man hel atiden måste vara på sin vakt. Och med tanke på hur länge jag kan gå och oroa mig i efterhand så är det ganska lätt att konstatera att det inte är värt det.

Så jag känner ingen längtan efter att delta i coronaanpassade träffar eller konserter. Saknad efter friheten att kunna göra trevliga saker utan att oroa sig, ja. Men ingen längtan efter att delta under nuvarande omständigheter.

Jag stannar mycket hellre hemma och är tråkig.

Inte var väl alla korkade bara för att det var “förr i tiden”?

Förr i tiden var det spågummor och kloka gubbar som sprättade i abborrar och tittade i kaffesump för att kunna tala om hur vädret skulle bli. Folk ville veta, eftersom så många arbetade utomhus med jordbruk.

När vi idag ser “Vädret” på TV, så bygger det på noggranna mätningar och undersökningar. De som arbetar med att försöka förutsäga vädret kallas meteorologer. Till sin hjälp har de …

Så står det i min sons lärobok i fysik och kemi. (Boken om Fysik och Kemi, av Hans Persson, på Almqvist & Wiksell, tryckt 2012.) Min son går i sjätte klass.

Det är ju förstås helt sant att vi har mer sofistikerade metoder att göra väderprognoser idag än man hade förr. Men jag tycker inte riktigt om tonen eller attityden i beskrivningen av hur det var “förr i tiden”. Visst fanns det folk som förlitade sig på rena “spågummor” och liknande. Men det gör det idag också. Men det fanns med all säkerhet folk som hade någon sorts rimligare sätt att bedöma kommande väder genom att titta på olika konkreta tecken på himlen. Sånt som vi lätt avfärdar, som Bondepraktikan och olika lokala traditioner, har säkert ofta åtminstone någon grund i hur det ofta brukade vara vid den tiden på året i det området.

Jag, som är uppvuxen på västra sidan av Skåne, vid kusten, har fått lära mig att om solen går ner i en säck så blir det regn eller dåligt väder nästa dag. Det är på det hela taget ganska logiskt. För det mesta blåser det från väster. Om solen går ner i en säck, alltså solen går ner i ankommande molnfront, så är det “ett väder” på väg in, och då är regn dagen efter ganska sannolikt. Självklart ingen garanti, men en kvalificerad gissning i alla fall.

Jag har väldigt svårt att tro att alla människor “förr i tiden” var korkade. Hade de varit det skulle det knappast lyckas odla etc. Snarast tror jag att åtminstone en del av dem var ganska vettiga och kunde konsten att observera och notera och lägga ihop erfarenheter.

Men vi “moderna” människor verkar ha en förkärlek för att distansera oss från dummingarna förr i tiden och förklara hur överlägsna vi är. Trots att det alltså finns gott om folk i vår tid som tror på minst lika dumma saker.

Om min man hade levt skulle han nu ha berättat om sin religionslärare som sa ungefär “I Afrika, där tror de på pinnar!” med ett hånfullt kluckande skratt. Det är lite grann samma sak.

Skyddad: Inklämd mellan omständigheter måste man ta andra vägar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Ensamhet och lathet och hjälp

Det är något väldigt pinsamt med att be om hjälp.

Har man satt sig i skiten får man reda ut det. Har man skaffat hus och trädgård får man reda ut det. Har man skaffat barn så får man reda ut det.

Att be om hjälp är ett nederlag. Be om hjälp kan man göra först när man ägnat alla dygnets timmar åt saker som behöver göras och det ändå rasar samman. Dessutom ska man inte be om hjälp om man inte kan hjälpa tillbaka. Och det kan man inte när tillvaron inte går ihop.

Ber man om hjälp får man dessutom absolut inte sitta och lata sig när andra gör nytta – då måste man jobba minst lika hårt som de som hjälper.

Och du ska fan inte tro att du är berättigad till att få drömma om att sitta ner och ta det lugnt med ordning och reda omkring dig. Och absolut inte känna dig nöjd och avslappnad och fridfull.

Oavsett hur mycket jag kämpar emot så har jag nästan alltid dåligt samvete. Det finns liksom ingen möjlighet att bära både mitt eget mående och barnens och hushållsarbete och allt annat. Oavsett hur jag försöker sänka ambitionsnivån. Jag är inte människa nog att bära oss alla tre. Jag vill bära min minsting, hjälpa honom att må bra, men jag är själv så trasig och försöker lära mig att inte ta sönder mig själv. Och jag går sönder av minsta lilla överbelastning.

Jag ville få undan tvätten. Tvättbergen. Mängder av ovikt tvätt och vikt tvätt som inte sorterats in och strumpor som inte parats ihop.

Sortera strumpor är ansträngande för hjärnan. Jag vet det. Fast jag ville få undan det, bli av med det. Jag gillar att bestämma mig för att nu får jag undan det här och gör klart. Biter ihop lite och kämpar på och så är det gjort sedan.

Men med en bit kvar av bottenskrapet i strumpbyttan insåg jag att jag borde tagit paus för länge sedan. Att jag ansträngt hjärnan för mycket. Överbelastat. Inte så illa som det brukat vara som värst. Men för mycket.

Det är så irriterande det där. Hur ska man nånsin kunna bli klar med något när hjärnan inte orkar?

Och samtidigt vet jag att en del personer som skulle kunna hjälpa i vanliga fall ser mig som lat som inte gör klart. Det är inte bara jag själv som tycker att jag borde, det finns andra som också tycker det är lathet. För det är ju inget fysiskt fel på mig, i alla fall inget som syns utåt. (Rent faktiskt kan det faktiskt vara förändringar i hjärnan pga utmattning. Men det syns ju inte.)

Just nu kan det ju på sätt och vis kvitta. Så här under coronatider och “social distansering” så kan ändå ingen hjälpa oavsett.

Så jag kämpar på. Jag kämpar med att acceptera att jag inte räcker, jag kämpar med att lära mig ta pauser och göra lagom mycket. Jag kämpar med att försöka vara snäll mot mig själv. Och samtidigt kvarstår alltsammans. Jag kommer aldrig ikapp med saker som behöver göras. Jag drunkar under ogjorda saker, kassar med återvinning och textilinsamling och ett barn som skulle behöva en förälder med ork för att komma på fötter.

Idag bryter tårarna igenom. Ensamheten är så stor. Och det har väldigt lite med coronan att göra.

Trygghet

Jag gräver trädgårdsland. Sedan några dagar tillbaka jobbar jag på att gräva upp ett av de fyra fälten i trädgårdslandet.

För ett tag sedan erbjöd sig några kompisar, som ville låna jordfräsen, att passa på att fräsa mina land också. Men sedan drabbades de av coronan eller nåt liknande. Och i vilket fall måste det värsta av ogräset bort innan fräsning ändå, så jag började gräva ogräs i ett kvarter och sextonåringen i ett annat.

Det är väl egentligen bara jag som fortsatt efter första dagen. Och efter att jag grävt de värst ogräsiga delarna så har jag fortsatt att gräva rutan klart. För det känns så jobbigt att behöva köra jordfräs, och jag vet inte om jag vågar med mitt konstiga öga.

Jag känner på något vis större motivation att ta mig an trädgårdslandet och odlandet än jag gjort på flera år. Luften gick annars ur mig när jag blev “ensam” – det var som att jag helt tappade förmågan att sträva framåt, tänka framförhållning, bygga beredskap. Men nu… det är något med coronan som får mig att hitta ork till det igen. När stanna hemma är det man ska göra, hålla sig långt borta från alla är det bästa man kan göra, och det dessutom sägs att det kan bli grönsaksbrist pga coronan, då känns det liksom fullt rimligt att ta itu med och göra sitt bästa (eller något rätt okej) med det egna odlandet – och på köpet få lite av den där motionen man ju behöver trots att man bara är hemma.

Så jag går där och gräver i det som var potatisland 2019. Och medan jag går där och gräver så påminns jag om att det var potatisland även 2015. Jag minns hur jag gick och försökte rensa i potatislandet medan tårarna rann, i slutet av maj 2015, när vi nyss fått veta att han hade cancer och han var på sjukhuset och jag var ensam hemma. Då när jag bloggade utan att lägga ut, för att jag inte ville lägga ut saker om honom utan att han fått säga att det var okej.

Jag går där och gräver. Tung jord. Jag är otränad och det känns i mina ryggmuskler. Jag plockar bort grästuvor och rosetter av nävor, rötter av oxalis och spiralsnurrade vinderötter. Nånstans bakom alla tankar finns tårar, fast ändå inte.

Jag funderar på trygghet. På den trygghet som försvann med honom, och på den trygghet som försvann redan med beskedet om den dödliga cancern. Den där tryggheten som fattas hela tiden. Och så tänker jag på en annan sorts trygghet, kopplad till nuet. För tårarna som lite grann skrapar på insidan av mig hänger även samman med coronan, med att det trots allt är skrämmande att läsa om människor man kände till som blivit sjuka och dött och inte finns längre. Det finns en oro och en otrygghet i tillvaron nu, mer än vanligt. Och samtidigt med det, eller på grund av det, så finns det en trygghet i att fler än vanligt är oroliga. Plötsligt tycks vanligt folk, som normalt sett inte har ångest, ha mer ångest än jag. Det finns en trygghet i det.

Och så finns det en trygghet i att det finns något konkret jag kan göra i den här situationen. Att hålla mig hemma, att gå här och gräva i mitt trädgårdsland, det är konkret, och det är något som ökar min trygghet. Är jag här så minskar min risk att bli sjuk. I detta läge är ensamheten i sig en trygghet. Just det, att kunna göra något för att öka tryggheten, skiljer sig från hur läget var då för fem år sedan. För då försvann min trygghet, rann mellan fingrarna, utan att jag kunde göra något åt det.

Men nånstans i alla dessa tankar lurar också oron för att nya blixtar ska slå ner från oväntade håll. Det är snart fem år sedan den där dagen i maj. Och jag är livrädd för att invagga mig själv i minsta lilla trygghet och våga tro att något nånsin ska få vara bra. Jag vågar liksom inte riktigt tillåta mig själv att tro det på riktigt. Jag nöjer mig med att låta mig själv vila i stunden, men inte mer än så.