I våras läste jag boken ”Mitt klimatkatastrofala livÍ„” (Climate Diaries 2015). Den utspelar sig i England år 2015. Klimatförändringarna har börjat märkas alltmer konkret, i form av extremvädersituationer av olika slag. Och Storbritanien har infört ransonering av klimatpåverkande utsläpp.
Det var en bra bok, som väckte tankar och gjorde klimathotet verkligare och konkretare.
Sedan upptäckte jag att det fanns en uppföljare, Climate Diaries 2017. Fast den fanns inte utgiven på svenska, och en koll med det svenska förlaget visade att ingen svensk utgåva var planerad. Så för ett tag sedan bestämde jag mig för att köpa hem den på engelska. Jag började läsa den för några dagar sedan. Först var det trögt, som det är när det är länge sedan jag läste något på engelska, men sedan bet den tag ordentligt – på det där sättet som gör att jag sällan ger mig på skönlitteratur numera. Jag vet nämligen att om jag verkligen fastnar för/i en bok, så har jag väldigt svårt att fokusera på något annat tills dess att jag läst klart boken. Och det funkar generellt ganska dåligt när man har barn och jobb och så :P
Ja, det här var alltså en sådan bok som var svår att släppa när man väl fastnat.
Den här boken upplevde jag som mycket mörkare än ettan. (Inte så att ettan var munter läsning.)
För vad händer när klimatet föräbdras drastiskt? När man får långa perioder av torka, stora övervämningar, och så vidare. Ja, det leder ju rimligen till konflikter kring vatten, flyktingströmmar, och så vidare. Frustration, förändring, brist på allt. Främlingsfientlighet. Och en regering som tar till alla möjliga redskap för att driva igenom sin vilja.
Mitt i läsningen igår, i en ganska obehaglig del av boken, mitt i en främlingsfientlig demonstration, tog jag en paus och gick och satte mig vid datorn. Klockan var nånstans efter lunch. Och det som mötte mig på facebook och twitter var rapporter om att nazister hade gett sig på fredligt demonstrerande människor i Stockholm. Då blev boken ännu mer obehagligt verklig.
Och jag ska väl tillägga för tydlighets skull att ja, jag vet att boken är fiktion, det vill säga historien i sig är påhittad. Men det är tyvärr inte ett osannolikt scenario som målas upp, utifrån de farhågor som brukar finnas kring vad som händer som en konsekvens av klimatförändringar. Fast det kryper så mycket närmare när det beskrivs genom ögonen på en tjej i sina sena tonår, som hamnar mitt i händelserna. Det kryper in under huden. Inte minst för att hon mitt i denna tillvaro, som saknar praktiskt taget all normalitet, samtidigt brottas med frågor kring sig själv och livet och kärleken.
Och ja, jag tycker du ska läsa båda böckerna. För att bli påmind om varför det är så viktigt att vi alla hela tiden kämpar för en bättre värld. På alla möjliga plan. För de olika planen hänger samman.