Category Archives: Miljö

Nu har du varit död en diskmaskinslivslängd

Torsdagen den 28 april 2016 installerade vi en ny diskmaskin. Eller vi och vi. Det var nån från den lokala vitvaruaffären som levererade och installerade den. Jag bistod och pratade. Du satt i fåtöljen i vardagsrummet, för det var vad du orkade. Knappt.

Diskmaskinen var hett efterlängtad. Den förra vi hade – vår första här i huset – var aldrig särskilt bra. Nu hade vi köpt en som skulle vara riktigt bra. En Miele. Vi hade till och med haft med oss dricksglas och annat till butiken för att testa så att den var bra att sätta in disk i (en del diskmaskiner verkar vara gjorda för vissa specifika modeller av glas och porslin och passar urkast annars).

Den 28 april var också den allra sista kvällen du var hemma. På fredag förmiddag deltog jag i någon jätteobligatorisk jobbutbildning hemifrån (inget av den utbildningen fastnade i mitt huvud) medan du genomled tiden. Sen körde jag in dig till ASIH/palliativa, för du skulle få dropp där några dagar och pigga på dig, för att du inte längre lyckades äta tillräckligt för att få energi. Du lovade att du skulle komma hem igen.

Natten till lördagen la din tarm av. Helt perforerad. Sen överlevde du fram till sent måndag kväll, så att folk som hunnit fatta att det var sista chansen att träffa dig hann komma och säga hejdå. Och sen var det slut.

I måndags, den 30 oktober 2023, gav diskmaskinen en felkod (F70) som innebär att tekniker måste tillkallas. Den har faktiskt haft den felkoden en gång tidigare, precis före jul eller nyår 2022. Men den gången hjälpte det att jag stängde av och på (eller nåt sånt, jag minns inte exakt) och sen var diskmaskinen snäll igen. Men inte den här gången.

Redan samma kväll loggade jag in på Mieles webbplats och bokade in tekniker. Första lediga tid var på torsdagen, men eftersom det inte gick att boka tid, bara dag (preciserat till nån gång mellan kl 8 och 16), och jag skulle iväg på en sak på torsdagen, så fick det bli fredag.

Fast på tisdagskvällen hörde teknikern av sig. Han hade fått en lucka på onsdagen och undrade om han alltså kunde dyka upp nästa morgon. O ja, det fick han gärna.

Det var en trevlig servicetekniker. Engagerad, svarade gärna på mina tusen frågor, gick bra att resonera med och så där.

Först hittade han inget fel. Så han kopplade den moderna mätutrustningen till diskmaskinen och kunde tanka ut en massa info till sin dator, på samma sätt som man gör med moderna bilar. Och då fick vi svaret: det var cirkulationspumpen som var trasig.

En cirkulationspump gör visst mer än att cirkulationspumpa, den har visst tre olika typer av uppgifter (fråga mig inte vad, för det minns jag inte). En cirkulationspump kostar också rätt mycket pengar. ”Fem-sex tusen, i alla fall. Och så tillkommer arbetskostnaden för att byta den.” När han räknade på det i datorn konstaterade han att det skulle landa på drygt 8000 kronor.

Mm. Men vi hade ju köpt en maskin av ett bra märke och bra kvalitet för att den skulle hålla länge, och kört rengöringstabletter hyfsat regelbundet, och allt sånt där. Saker *ska* ju i första hand repareras, inte slängas och ersättas med nytt.

”Våra direktiv är att inte rekommendera reparation om kostnaden överstiger halva nypriset för motsvarande maskin”, sa han.

Jag frågade honom vad han ansåg om skicket på maskinen i övrigt. Jo, han höll väl med om att den var i ganska gott skick i övrigt, men att sju och ett halvt år ändå inte är så jättekort. ”Vi kan kolla hur många timmar den har gått”, påpekade han. Det gick tydligen också att läsa av med ”diskmaskinsstetoskopet”.

Det visade sig att den tid den gått, alltså antalet timmar den varit i drift, motsvarade 15 år. ”Vi brukar räkna med max 20 års livslängd”, la han till.

Jaha. Ja, då var väl det rimliga trots allt att köpa en nya. Även om det känns jättedumt och principiellt fel och så där.

Resten av min ledig onsdag ägnade jag åt att googla och jämföra diskmaskiner, och för att inte göra den här historien alltför lång (vilket den väl redan är) så beställde jag slutligen en ny diskmaskin senare den dagen. (Nej, inget åka och titta på och prova, för inga av de modeller jag var intresserad fanns att titta på i någon butik inom rimligt avstånd.) Idag har den nya, en Husqvarna, installerats, och den gamla forslats iväg. Jag har ruskigt dåligt samvete över detta.

Och den nya? Den nya har vissa fördelar jämfört med den gamla. Och helt klart vissa nackdelar också, när det handlar om att pussla in disken optimalt. Ja ja, jag vänjer mig väl.

Om kärnkraften

Nedan följer en text som legat och skvalpat i huvudet ett tag, men det har inte funnits tid eller fokus att få den nedskriven förrän idag. Och just idag, och speciellt i slutet av dagen, blir på nåt vis ett ganska märkligt tillfälle att posta den. Å andra sidan skulle det kännas ännu märkligare att inte posta den när jag nu tänker det och dessutom slutligen haft tid att skriva det.

Jag tycker inte om kärnkraft. Jag vill inte ha kärnkraft. Det finns många problematiska bitar med kärnkraften – allt från brytningen av uranet, via säkerhetsrisker vid användning, till den nästan evighetslånga faran med avfallet, som kommer att vara farligt i en tid så fjärran att vi inte kan greppa det.

Men jag tycker inte heller om fossilbränsleanvändning. Med vår nuvarande förbränning av fossilbränslen i världen är vi på väg att ändra alla levande organismers förutsättningar på vår planet i grunden. Ändrade klimatsystem ändrar allt det som är förutsättningen för så gott som alla arter: var det är blött, var det är torrt, var det är varmt och var det är kallt, och så vidare. Även i den jättestora skalan.

Fortsätter vi så här, så blir liksom perspektivet av den långa tid kärnavfallet behöver hanteras säkert nästan irrelevant. Att det kan finnas en massa radioaktivt avfall kvar om hundratusen år riskerar att bli en petitess jämfört med förändringen i övrigt.

Jag vill fortfarande inte ha kärnkraft. Jag tycker att vi borde kunna se till att bygga ut andra energikällor och minska vårt energibehov så att vi inte behöver kärnkraften som ersättning för de fossila energikällorna.

Men som det ser ut nu så använder flera politiska partier och andra organisationer, och en hel del enskilda personer, kärnkraften som sin enda klimatlösning. De tjatar om att bygga ut kärnkraften, och så länge de inte får igenom just det så verkar de inte vilja göra något alls för klimatet.

Det gör att jag alltmer lutar åt att ändra ståndpunkt. Jag tänker att kanske borde vi säga ja till att typ börja titta på det här med att bygga ny kärnkraft. Utreda.

För om vi ska bygga ny kärnkraft så är det något som tar tid. Om vi ska göra det på ett bra sätt så är det en jättelång process redan innan det ens finns något beslut om att det ska byggas och i så fall var. Det är massor med saker som behöver tas ställning till och utredas. Ska det göras så ska det göras ordentligt och få lov att ta den tiden, utan att det plötsligt ska hoppas över eller snabbas på i beslutsprocessen. Vi som jobbar i myndighetssammanhang vet att processer behöver sin tid för att allt ska kunna gås igenom ordentligt, och det tycker jag är jätteviktigt. Och har man börjat processen och kommit en bit på väg så är steget kortare om/när man tids nog landar i att man ska ha kärnkraften.

Och under tiden så finns det möjlighet att ta itu med en väldig massa andra klimatåtgärder. För har man puttat igång kärnkraftsutredandet lite försiktigt så kan inte längre moderaterna med flera stå och skrika “men kärnkraften då!” som svar så fort klimatet kommer på tal. Det lämnar utrymme för en konstruktiv dialog – alternativt gör det övertydligt att vissa partier egentligen inte bryr sig om klimatet alls.

Och som sagt var, jag säger inte ens att jag vill ha kärnkraft. Men jag vill komma ur det dödläge den diskussionen hela tiden landar i. Och jag tänker att det inte skadar att ha utrett hur vi borde göra om vi till slut måste.

Att krossa det materiella är att krossa framtidstro

Det pågår krig därborta i Ukraina. Nyhetsrapporteringen handlar bara om kriget hela tiden. Och det finns massor att säga om kriget – men det allra mesta har väl sagts tusen gånger redan.

Det är en massa människor som flyr undan kriget, och en massa människor som dör. Inklusive barn. Det är hemskt. Hemskt att människor, barn och vuxna, dör. Hemskt att Putin helt klart och tydligt inriktar sig på att döda människor.

Och ändå är det inte människorna jag fastnar på, utan allt det andra som förstörs. Det materiella.

Jag vet. Man ska tycka att liv är viktigare än materiella ting. Men jag tycker att det är att göra det väldigt enkelt för sig själv. Speciellt i sådana här lägen.

Det materiella är skapat av människor. Det materiella är framtid.

Att bygga hus och vägar är sånt som tar tid. Bara den som har en tro på framtiden bygger sånt som tar tid.

Den som vill kan däremot förstöra på bara sekunder det som tagit decennier eller århundraden att bygga upp. För att våga bygga upp det igen behöver man ha en tro på att det inte raseras igen omedelbart.

Att förstöra det någon annan kämpat länge med är ett så effektivt sätt att krossa framtidstro och drömmar. Även i den lilla skalan, när någon avsiktligt förstör ditt bygge i sandlådan, kan effekterna sitta i länge. Och det här är så mycket större.

Dessutom handlar det om enorma kostnader. Att bygga saker kostar mycket pengar. Att det som byggts bara blir värdelöst skräp kostar enormt mycket för miljön.

Vi är i ett läge i tiden när vi inte har tid eller miljö att avvara. Alla resurser som finns behöver användas förnuftigt, så att vi kan bygga en framtid där människor kan fortsätta att leva i en rimlig miljö. (För att inte tala om miljön för andra organismer.)

Istället ägnar sig Putin åt att fysiskt krossa det som finns och mentalt krossa viljan, orken och möjligheten att bygga långsiktig framtid.

De effekterna riskerar att vara längre än ett vanligt människoliv.

Men om vi ska klara förändringar behöver vi kunna vara människor

Coronapandemin har inneburit stora förändringar i människors liv: mycket av det människor brukar göra, både i vardagen och mer sällsynt, går inte att göra, eller bör i alla fall inte göras. Vår tillvaro ser påtagligt annorlunda ut nu än för ett år sedan.

I samband med detta påpekar många i mina flöden och sammanhang att denna förändring är en stillsam bris jämfört med de stora och besvärliga förändringar som väntar på grund av klimatförändringarna. Det har de förstås alldeles rätt i. Klimatförändringarna är här, och människans ansträngningar att begränsa vår klimatpåverkan är alldeles för små för att vi ska undgå katastrof. Vi kommer alltså att behöva hantera betydligt värre saker än coronapandemin framöver.

Ändå är det något som skaver med jämförelsen. För när jag tänker på framtiden, den där framtiden när klimatet förändrats mycket mer och vi behöver anpassa oss till väldigt annorlunda förutsättningar, så är det människor som ger mig hopp. Det vi måste bygga framtiden på är social interaktion. Hjälpsamhet. Vi behöver hjälpas åt för att hantera det, rent konkret och praktiskt hjälpa varandra, med ett handtag här och ett lyft där. Och genom att umgås. Finnas för varandra, rent fysiskt och närhetsmässigt. Kramas. Hålla om varandra. Trösta varandra. Och göra kul saker tillsammans, som att skapa och njuta av kultur. Tillsammans.

Människan ställer till med en massa skada och problem. Men vi har också bra sidor, och det är de sidorna vi behöver för att hjälpa varandra i den annorlunda framtiden.

Men under pandemin är det dessa sidor som fått stå tillbaka. Vi kan inte hjälpas åt, för vi ska inte träffas. Vi kan inte kramas och hålla om varandra för att trösta eller glädjas. Vi kan inte träffas för att dansa eller sjunga eller skapa.

Jag hoppas innerligt att vi i vår klimatförändrade framtid kommer att ha möjlighet att vara människor tillsammans. För det är nödvändigt för att vi ska reda ut det.

Röda och gröna lagningar som syns hur mycket som helst

Det var en gång en älskad ylletunika. En svart ylletunika med trekvartsärm som jag gick i stora delar av vinterhalvåret, långt fler dagar än vad som anses rimligt för ett enda plagg i vår samtid. Vintrarna var kalla, min rygg gjorde ofta ont, och värmen ner om ryggslutet gjorde nytta för att förebygga problem.

I ärlighetens namn var det inte min första ylletunika av samma märke. Jag har en ännu tidigare: en grå ärmlös sak som jag också älskade. Men den svarta hade fickor! Och den svarta hade ärmar, av praktisk längd dessutom.

Tunikorna var av god kvalitet. Men saker som nyttjas så oerhört flitigt slits trots allt. Till slut hamnade jag i läget att den svarta hade fått hål på ena armbågen.

Jag lagade. Lagningen blev en blomma. Det var min första lagning som var menad att vara fin och synlig på det sättet.

Jag fortsatte att använda den numera lagade svarta tunikan. (Och den gråa för den delen, även den med små lagningar – men den svarta användes mycket mer.)

Någon gång i samband med älsklingens död försvann tunikan. Alltså, jag tror det var den helgen. Jag tror jag hade med den på palliativa, och när jag sedan inte kunde hitta den så undrade jag ett tag om den blivit kvar där – även om jag egentligen tyckte det kändes helt orimligt. Men jag letade och letade och letade. Hittade den inte. Köpte slutligen en ”ny” likadan begagnad via nätet (men det har aldrig blivit att jag använt den, den bara hänger på en galge i vardagsrummet sedan ett par år).

Efter låååång tid hittade jag den gamla svarta tunikan. Den hängde tillsammans med ytterkläder och arbetskläder och kassar i den hall vi sällan använder. Och tyvärr var det inte jag som hittade den först, det gjorde nämligen malarna. Massor med hål i hela tunikan! Stora hål och små hål.

Det enda rimliga var väl att slänga den. Ju. Men det tog emot. Man ska inte slänga saker! Man ska laga! Och det var ju min favorittunika. Så den blev liggande i väntan på att jag skulle orka ta beslutet…

Häromsistens började jag trots allt laga den. Återigen med ambitionen att hellre låta lagningarna synas än att dölja dem. Alltså har jag gjort dem i grönt och rött. Så mycket lagningar skulle för övrigt ändå vara svårt att dölja. Men jag har inte riktigt heller haft ambitionen att det ska vara riktigt snygga lagningar, för det skulle kräva alldeles för mycket tid och ork. Tid är alltid en brist, och jag är en rastlös typ. Och tja, egentligen är den tid jag lagt ner på det här säkert fullkomligt orimlig givet vår samtid och hur lågt värderat det är med den här sortens arbete kontra vad billigt det är att köpa nytt istället.

Men ändå. Nu har jag gjort det. (Och förmodligen kommer jag att hitta fler hål i den så fort jag plockat undan lagningsgarnet.)

Framifrån.

Bakifrån.

Kanske kan jag själv få bestämma vilken vattenanvändning jag prioriterar, speciellt när det är brist?

Det råder bevattningsförbud i ett 20-tal svenska kommuner. En av dessa är Båstad, där man förra året var timmar från att få slut på vatten. Branschorganisationen Svenskt vatten efterlyser nu en skärpt lagstiftning för att minska brotten mot bevattningsförbuden.

Det skriver bland annat Sydsvenskan. Och min första reaktion är vagt positiv: om det ska vara någon vits med förbud när vattnet inte räcker så behövs ju en påföljd – annars är det bara de laglydiga som lyder, och de som skiter i vilket kan göra som de vill. Som i så många andra sammanhang här i världen.

När jag funderat en stund till är jag inte lika säker.

Så här:

Vi använder ju vatten till många olika saker: mat och dryck, tvätt, dusch och bad, toalettspolning, och bevattning.

Olika människor prioriterar olika och har olika vanor. Väldigt många människor duschar varje dag. Rätt många människor duschar rentav ett par gånger varje dag. Och det finns förstås människor som har skäl till, beroende på att de arbetar med saker som gör dem skitiga. Men det finns också människor som är så livrädda för minsta lilla svettlukt att de anser att det i sig är skäl för överdrivet duschande. Eller människor som anser att när de varit i havet och bada så måste de duscha av sig havsvattnet när de kommer hem. Och så vidare.

Jag duschar inte alls så ofta. Det finns säkert människor som skulle tycka att jag är ohygienisk som bara duschar ett par gånger i veckan. Nå, det anser inte jag :P Däremot vill jag gärna kunna vattna åtminstone de viktigaste av mina grönsaker och andra växter även under en torkperiod. Gör jag inte det så går ju det arbete jag lagt ner till spillo, och det som kunde blivit mat vissnar bort.

I en riktig krissituation, när vattnet är så gott som slut, så måste vi förstås prioritera bort både bevattning och hygien och nöja oss med att ha vatten att dricka. Självklart. Men det jag funderar över nu är det där mellanläget. För när vattnet riskerar att inte räcka till, då kommer först uppmaningarna att vara sparsam med vattnet, på alla områden. Men när det sedan utfärdas förbud så är det bevattningsförbud. Aldrig förbud mot att duscha 7 dagar i veckan.

Och det där tycker jag faktiskt är lite märkligt. Samhällets budskap är att jag ska låta mina tomater vissna bort, medan grannen gärna får fortsätta sin omöjliga kamp mot att lukta svett. Och jag tycker att om jag hellre vill lukta svett, när jag går hemma och har semester, och få äta mina tomater, så kan det väl få vara mitt val trots allt.

Så… tja, påföljder för felprioriterad vattenanvändning är absolut relevant att fundera över. Men kanske behöver vi också fundera över vad som ska förbjudas eller hur vattenanvändning ska prioriteras vid vattenbrist?

Jag tänker att även i de här sammanhangen kanske ransonering är vägen att gå?

Status sent i april 2019

Det är torrt. Torrt torrt torrt. Inget regn på över en månad (om man bortser från fm minuter av duggregn som gav enskilda prickar på trappen, samt enstaka snöflingor för ett par veckor sedan). Och det blåser. Halv storm igår. Skogsbränder på måga håll i Skåne och resten av landet.

Jag har sedan lång tid tillbaka gått in i läget ”leta efter regn i prognoserna”. Det brukar jag ju visserligen göra, men inte förrän betydligt senare på säsongen. Och regn hägrar i prognoserna, nu hela tiden någr dagar iväg. Jag hyser någon sorts hopp om att de prognoser som visar regn framåt helgen verkar hyfsat stabila, samtidigt som jag inser att det ju inte kommer att komma de mängder som behövs. Men allt regn är välkommet nu.

Själv är jag sjukskriven, sedan två månade tillbaka. Hjärnan slutade funka. Orkade inte tänka. Utmattning, utbrändhet, och sedan blommade mer av ångesten ut ihop med insikten om att jag visst är deprimerad också.

Så jag klipper lite häckar och räfsar lite gräsmattor och planterar lite blommor från mamma. Och väntar på regn.

Jag kan inte ägna mig åt människans kommande undergång när jag själv riskerar att gå under redan i nuet

Det fladdrar förbi ett inlägg i mitt facebookflöde. Från en mamma, en av de mammor jag varit ideellt engagerad tillsammans med gällande klimatet. Ett inlägg om ångest och förtvivlan, över hur bråttom det är och hur stor maktlösheten är, att det inte räcker med de små saker vi var och en kan göra, och att mänskligheten ligger väldigt illa till med nuvarande utveckling – och så en avslutande fråga om vad just DU gör.

Jag stannar till. Funderar på om jag ska skriva något om min situation. Om att jag som det är nu har kört slut på mig själv så till den grad att det är jobbigt för hjärnan att räkna ut vilken buss jag borde ta om jag ska vara framme en viss tid, att jag alltför länge gjort långt mycket mer än vad jag egentligen har kapacitet för, och att en nalkande katastrof tjugo år bort är mer hanterligt än att klara mig och barnen genom nuvarande dagar, givet hur jag mår och givet hur ena barnet mått och givet hur tunga de senaste åren varit.

Men jag skriver inget. För det hjälper ju ingen att jag håller på och ursäktar mig.

En bit senare i flödet kommer ett avgrundsvrål, värre än mina egna från de senaste veckorna, från en annan mamma. En mamma som liksom jag har npf-barn, barn som inte passar i mallen, barn som – tillsammans med sina föräldrar – bollas mellan olika instanser som inte vill hantera problemen, och därmed körs både barn och föräldrar sönder.

Jag läser inte inlägget ordentligt. Behöver hålla distansen, inte släppa in, för att kunna hantera eller begränsa ångesten, inte trilla ner i hålet. Försöker hålla fast vid de bra sakerna, den hjälp vi trots allt får, de saker som trots allt är på väg i rätt riktning – och försöka glömma nederlag och instanser som inte vill hjälpa utan rentav stjälpa. Försöka hålla ångesten och de djupa svarta hålen på avstånd. Klara av att leva lite utan att gå sönder mer. Försöka att inte engagera mig i alla andra som har det jobbigt, för att jag går sönder tillräckligt av min egen börda och har kämpat längre och mer än jag kan med den.

Jag sörjer att mänskligheten kör den här planeten i botten. Jag har ägnat mitt yrkesliv åt att förbättra oddsen, men det känns som att mina och kollegornas insatser möjligen skjuter det lite på framtiden, inte mer än så. Jag har ingen aning om vad som mer borde göras, och de idéer jag möjligen skulle ha handlar om att skrika på barrikaderna på ett sätt som kräver den kapacitet jag redan bränt på annat.

Jag kan inte fokusera på katastroferna tjugo år bort. Jag kan inte. Inte längre. Jag får lägga den kraft jag har på ”de dagliga katastroferna”. Här och nu. Gör jag inte det så finns ändå inte jag om tjugo år.

Tyvärr har vi ett samhälle där alltfler av oss tvingas göra just så: prioritera överlevnad för dagen. För att den dagliga situationen inte är hållbar. Inte socialt hållbar eller inte ekonomiskt hållbar. Det där håller oss fångna. Hindrar oss från att mäkta med att förändra samhället i grunden på det sätt som skulle krävas.

Om varför det är rimligt att ungdomarna klimatstrejkar och varför det är fel att säga åt dem att utbilda sig och lösa problemen sen

Många som har invändningar mot ungdomars klimatstrejker säger saker i stil med:
Gå istället klart skolan, utbilda er, och jobba sedan med att lösa problemen.

Jag är 43 år. Född 1975. Jag lärde mig om klimatförändringar (växthuseffekten) och andra miljöproblem nör jag gick i högstadiet, i slutet av 1980-talet.

Jag, och många i min generation, gjorde just det: utbildade oss inom miljöområdet och jobbade sedan inom området.
Jag, och andra som var unga samtidigt som mig och som också brydde sig om miljöfrågor, har alltså arbetat hela* vårt yrkesverksamma liv med att försöka lösa problemen.

* med reservation för att många inte fått jobb inom området hela eller delar av tiden.

Vi har åstadkommit och åstadkommer en hel del, absolut. Värdefulla steg på väg mot omställning. Hade inte vi gjort det vi gjort så hade läget varit betydligt värre på många områden.

Men:
– Det behöver göras mycket mer. Allt vi gör behöver göras i större mångdubbelt större skala.
– Det behövs mer genomgripande förändringar också. I grunden alltså.
– Det är fortfarande alldeles för stor del av samhället som strävar åt FEL håll.

Vi har hållit på med det här i decennier, och ändå är mycket av det vi gjort bara att vi krafsat på ytan. Inte för att vi som gör jobbet gör ett dåligt jobb, men för att skalan är alldeles för liten.
Det behövs mycket mer resurser. Så att fler kan jobba med det. Så att mer kan göras snabbare.
Och det behövs större förståelse, fler människor som fattar och röstar på partier som satsar på det här.

För ja, det kostar pengar att göra saker. De som jobbar behöver ha lön. De investeringar som behöver göras kostar pengar. Och så vidare.
Resurser i form av pengar och personal är en evigt återkommande bärande punkt i att det går för långsamt. (Det finns fler förstås.)

Att utbilda sig inom miljöområdet för att man vill lösa miljöproblemen och sedan gå arbetslös för att det inte finns några jobb har tyvärr varit vanligt i min generation.

Det som behövs för att tillräckligt mycket ska kunna göras är att det finns en tillräckligt stark opinion för att göra de förändringar som krävs. Det är det ungdomarna som skolstrejkar bidrar med.

När jag var ung så var det fortfarande rimligt att hävda att utbilda sig på området var den rimliga lösningen för att tackla miljöproblemen.
Men med tanke på hur lite som åstadkommits på den tiden, och med vetskap om hur bråttom det är, så är det cyniskt att säga åt dagens tonåringar att göra det.

För det som behöver göras, det behöver göras NU. När den som är femton år idag är färdigutbildad är det försent.
Den som säger åt femtonåringar att de ska utbilda sig för att lösa problemen säger egentligen rakt ut att det är viktigare att ungdomarna gör som de vuxna har bestämt, för att det ska vara så, än att det ska finnas en framtid.

Det är som att säga åt en cancersjuk att du måste gå klart skolan först innan vi startar din behandling.

Jag kommer inte att lova ett flygfritt 2019

Från olika håll uppmanas sedan ett bra tag tillbaka att man ska ansluta sig till ”Flygfritt 2019”. Men nej, jag kommer inte att ansluta mig. Precis som jag tidigare inte gått med i grupper för att sluta flyga, eller ens gått med på att säga att jag ska flyga mindre.

Jag flög senast 2016. Då flög vi till England för att älsklingen skulle hinna träffa gamla vänner igen innan han dog av cancern. Hade det inte varit för älsklingens cancer hade jag inte flugit då.

Dessförinnan flög jag senast år 2000. Och jag var inte en flitig flygresenär innan dess heller.

Med allra största sannolikhet kommer jag inte att flyga under år 2019. Jag känner ingen längtan att flyga, och jag har, som det ser ut nu, ingen anledning att flyga.

Men man vet aldrig vad som händer.

Man vet inte om det plötsligt är någon i familjen som drabbas av sjukdom som kräver behandling långt långt borta för överlevnad. Eller något annat skäl som liksom går utöver det som går att planera för. Jag vill inte utesluta möjligheten att flyga om något extremt händer. Även om jag förstås hoppas att det inte ska ske.

Ja, jag förstår poängen med att visa att man är många som lovar detta tillsammans. Men att lova något sådant… nej, alltså, det funkar inte för mig.

Och alla som känner mig vet rimligen att jag inte flyger. Jag flyger inte på semester (med undantag för de där få tillfällena jag nämnt ovan). Jag flyger inte i jobbet. Reser jag så tar jag tåget, och jag undviker aktivt alla situationer som kräver att jag flyger. Alla som känner mig och vet något om mig vet rimligen om att detta.

Men jag ansluter mig inte till Flygfritt 2019. Det är så mitt ställningstagande ser ut.