Och så plötsligt är ångesten där och äter mig igen

Jag har funderat till och från på om jag borde minska ner på sertralinet. Jag mår ju på det hela taget ganska bra. Och då är det ju onödigt att stoppa i sig mer medicin än nödvändigt. Sertralinet kan ju för övrigt göra att man går upp i vikt, och det är ju inte orimligt att det är en bidragande orsak till att jag gjort just det, även om stillasittande arbete och för lite motion garanterat också är med i ekvationen.

Men än så länge har det inte blivit. Det kräver ju att jag träffar läkare först. Och det känns dumt att minska på medicinen under vinterhalvåret när mörkret och årstiden i sig är krävande. Och det är alltid så mycket annat man ska hinna och orka. Så det har inte blivit av.

Och så plötsligt är ångesten där och äter mig igen.

Det började för ett par veckor sedan, när det var som intensivast på jobbet med att få klart en rapport. Mycket skärmarabete med småpilldetaljer. Tröttande.

Vid ett par tillfällen blev liksom nederkanten på skärmen krökt, böjd i en virvel, under en sekund eller nåt sånt.

Det skrämde mig. Men jag försökte intala mig att det handlade just om att jag var trött i ögonen av det intensiva skärmarbetet.

Men nu är rapporten inlämnad sedan en dryg vecka. Och ändå händer det där igen. Idag har det hänt ett antal gånger. Ja, inte på skärmen bara, utan även på andra saker med raka streck. Nere i synperiferin till vänster på vänster öga. Trappsteg. Kakel. Och så vidare. Det kröker sig för en kort sekund, böjer till och blir fel.

Jag blir livrädd.

Nej, det är inte glasögonen. För det har hätn i duschen också, när jag inte har glasögon på mig.

Är det gula fläcken på nåt vis? Jag läser på på sjukvårdsupplysningen. Ja, problem i gula fläcken kan göra att saker kröker sig på fel sätt. Fast huvudsakligen hos äldre. Ovanligt i min ålder. Men inte omöjligt.

”Tryckpåverkan” säger min man. ”Som när man trycker sig i ögat.” Ja, fast det gör jag ju inte. Men om det handlar om tryckförändringar, kan det då hänga samman med vätskeansamling – och kanske på något vis till att jag har ont i vänster lår och vad och ryggslut? Massören sa sist att man inte kan utesluta nervpåverkan. Och efter att jag hade varit där så fick jag nästan som influensa dagen efter. Kan detta sammantaget spöka så att vätskeansamling även trycker på och påverkar ögat?

Eller s唦 om det ska vara något som trycker på mot ögat – då är det väl en hjärntumör?

Jag vill inte dö.

Ångest och hypokondri slår till. Jag känner efter. Fokuserar extra mycket på ögat, på hur det känns, hur saker ser ut, ser det märkligt ut nu? Nej. Nu? Ibland gör det och ibland inte.

Det känns mer och mer. Får känningar av allmänt konstigt i sidan av ansiktet. Ont i huvudet, ont i ögat.

Jag vågar inte slå bort och tänka att det inte är något, att det är lugnt, går över, är något tillfälligt. Det är på något vis min största skräck och ångest, att inte lyssna på signaler i tid och därmed missa något dödligt eller allvarligt och därmed själv bli skyldig till min död eller kronisk sjuka eller skada.

Ångesten äter mig. Igen. Och kväver normal tankeverksamhet.

4 responses to “Och så plötsligt är ångesten där och äter mig igen

  1. Pingback: Sanne skriver » Och ja, det är sånt som ger mig ångest

  2. Det sjuka är ju att man hinner ju sitta ett tag i ångestkarusellen innan man inser vad man håller på med.. Å det är det inte alls lika lätt att bryta av och stanna, för då har ju ångesttankarna hunnit få ett uns sanning… Å hur ska man då veta vad som är rätt och riktigt?!
    Hälsningar från en annan GADare

  3. Pingback: Sanne skriver » Ångestläget och ögonspekulationer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *