Category Archives: Jag

Fem år

Sent ikväll är det fem år sedan du dog.

Om du hade levt så hade så väldigt mycket varit annorlunda. Inte allt, inte de yttre parametrarna, men allting om man kommer ens en millimeter under ytan.

Om du hade levt hade vi renoverat vardagsrummet sommaren 2016. Både verandan och vardagsrummet hade väl förmodligen varit klart innan vintern det året. Sen antar jag att vi hade tagit en renoveringspaus ett tag och fixat med lite mer småsaker, som den dåliga dörren på brädgaraget, innan vi gett oss på nya saker. Byggt nåt nytt och bättre istället för det plåtruckel vi kallar pelletsgaraget, med utrymme för cyklar och annat. För du muttrade över det där rucklet, och hade du funnits kvar hade det förmodligen inte dröjt länge till innan du rivit det, gjutit större platta och byggt nåt nytt. Och vid det här laget skulle vi förmodligen ha snyggat till fasaden och bytt eternittaket till plåt och satt upp solceller.

Fast det där är de mindre, irrelevanta sakerna i sammanhanget. Betydligt viktigare är att tid äntligen skulle ha funnits. Det där när barnen börjar bli större. Friheten av att du och jag skulle ha kunnat göra saker tillsammans, utan att ta hänsyn till små barn i allting. Större möjligheter att åka iväg och dansa tillsammans. Eller för den delen sitta och dricka te på ljugarbänken på kvällen, utan att behöva hantera evighetsnattningar av barn.

Och det skulle ha funnits en du att sitta och prata med vid matbordet. Det skulle göra det enklare att få barnen att sitta med där också. Det hade funnits en naturligare mötespunkt där. De var det där jag drömde om när vi skaffade barn. Att vara en familj. Människor runt ett bord som pratar och umgås. Diskussioner mellan dig och mig som skulle locka barnen att också delta i samtalet liksom.

Som det är nu finns det ingen naturlig punkt för sånt. En utbränd mamma som knappt orkar laga maten är inte alls lika lockande att umgås med som det där som fanns mellan oss, det där magiska mervärdet som uppstod av oss två tillsammans.

I den mån jag och barnen äter tillsammans så gör vi det nästan alltid framför tv:n. Och det är aldrig någon som sitter kvar och pratar. Vi har inte den sortens gemenskap som centrerar kring något på det sättet. Nej, jag har inte ork att bygga det på konstlat vis.

Om du hade funnits kvar hade vi varit två vuxna som tillsammans kunnat slåss mot skolan när de inte såg vårt yngsta barns behov, när de inte anpassade efter hans svagheter och hans styrkor. Vi hade kunnat vara ett team, samarbetat med att hitta lösningar, med att framföra argument, växlat och hjälpts åt. Istället blev jag den ensamma jobbiga bråkiga mamman som man kunde sätta sig på, alldeles ensam mot alla skolans representanter. Ja, de skulle lyssnat bättre på dig. Jag vet inte vad det var med dig, men även om vi sa samma saker så var det något med dig som gjorde att folk lyssnade. Men ensam blev jag den där mamman som inte samarbetade (för att jag inte ville köra över mitt barn). Ensam blev jag så utsatt att såren hos både mig och barnet går så djupt att jag aldrig tror de läker. Och eftersom det var jag som alltid behövde (fortfarande behöver) stå på standby och kunna lösa skolsituationer ALLA arbetsdagar, så kunde jag inte befinna mig på mitt fysiska jobb särskilt ofta, och sällan slappna av när jag var där.

Jag blev utbränd.

Jag skulle inte ha bränt mig så totalt om du funnits här. Det skulle inte ha gått så illa, gått så långt, om vi varit två. Jag hade haft ett val, en möjlighet, att stoppa i tid om vi var två. Och behovet att stoppa hade varit mindre. Det hade aldrig blivit så illa om vi varit två att dela på ansvaret. Jag skulle inte ha behövt bränna min hjärna på en nivå den kanske aldrig hämtar sig från.

Då hade jag haft en hjärna som orkade hjälpa vår gymnasieungdom med både fysik och matte utan problem. Inte för att jag skulle ha behövt det, för du skulle sannolikt ha huggit in med det med liv och lust <3

Men ja. Vi lever. Det gör inte du. Att leva är bättre än att vara död, även med en bränd hjärna.

Och ja, visst, det händer bra saker.

Vi har en ny katt, sedan snart tre år tillbaka. Artemis. Du skulle ha gillat henne.

Och verandan blev klar. Mer eller mindre i alla fall. Det tog tid, men den blev fin och används flitigt. Förmodligen kommer stolparna att ruttna lite för fort, och det regnar in. Vi skulle ha löst det bättre tillsammans, du och jag. Vi var bra på sånt. Vi lärde oss tillsammans, efterhand. Vi var ett fantastiskt team.

Och jag har gett ut min första bok! Du vet, den där jag egentligen hade skrivit redan innan vi träffades. Skulle jag ha gett ut den om du varit kvar i livet? Kanske. Förmodligen inte än. Det var din död som fick mig att plocka fram den och börja bearbeta. För att jag behövde hålla fast vid egna mål, ha saker jag kunde göra även om jag var ensam – och saker jag kunde göra fastän jag var låst hemmavid i väldigt stor utsträckning.

Förmodligen skulle jag plockat fram det där manuset någon gång ändå. Men det hade nog dröjt lite längre. Tills barnen var större. Tills vi hunnit hitta på lite fler roliga saker tillsammans.

Och bok 2, som kommer ut ganska snart … ja, den skulle också blivit skriven tids nog. Den fanns ju som en grundtanke redan innan vi träffades. Men den skulle ha sett helt annorlunda ut om inte du dött. Som det är nu är vissa bitar av den starkt färgade av sorg. På gott och ont. Det var bra att kunna få utlopp för sorgen. Förmodligen gjorde sorgen mig bitvis till en bättre författare. Men jag hade hellre varit utan det och haft dig kvar. Förstås.

Jag går barfota idag. Jag och många andra. Det är så vi gemensamt håller ditt minne levande. Vi har inte glömt dig.

Men det är inte i det barfota jag saknar dig. Jag saknar det vi var tillsammans. Jag saknar den självklar med vilken du fick mig att känna att jag dög, att jag var bra, att jag fick vara jag. Och jag saknar det där som fanns nånstans mellan oss, i meningarna vi avslutade åt varandra, i det där självklara som gjorde att det var omöjligt att tänka sig tillvaron utan dig.

Och jag längtar fortfarande efter en möjlighet att riktigt kunna få känna hela vidden av förlusten av dig. men det kräver att jag kan lita på att någon finns här och kan fånga upp mig, sopa upp resterna av mig. Och det är ingen annan som har den effekten på mig än just du.

Ensamheten

Ensamheten är så rysligt stor.

Det är ju inte bara för mig den är det. I dessa pandemitider är det många som är ensamma.

Fast min stora ensamhet började långt innan dess. Min stora ensamhet, den ensamhet som nu nästan kväver mig, började när min man dog, för snart fem år sedan. Och den förstärkes under lång tid innan pandemin av att mitt ena barns behov gjorde det nästan omöjligt för mig att hitta på saker utanför hemmet – och därmed att träffa folk.

Fast pandemin gör det värre. Pandemin gör det mer eller mindre omöjligt för folk att komma hit och träffa mig och hjälpa mig med konkret och praktisk avlastning. Inte för att jag hade jättemycket av det innan pandemin, men lite, ibland. Pandemin har gjort det i princip omöjligt.

Och pandemin kom på sätt och vis lite otajmat. För det är under det senaste (knappa) året som barnet med de strre behoven börjat må bättre. Och han blir ju dessutom äldre. Hade det inte varit för pandemin hade kanske mina möjligheter att träffa folk eller göra saker för min egen skull börjat öppnas upp nu. Och det faktum att han mår bättre gör att jag kanske börjar slappna av nånstans inombords och släppa fram mina egna känslor. Det börjar kanske finnas utrymme för min egen sorg och min ensamhet. Alla de stora känslor som inte fått plats när jag hela tiden varit tvungen att fokusera på att lösa det mer akuta.

Men vi har en pandemi. Vi kan inte träffa folk. Inte kramas och hålla om. Ingen som kan trösta och avlasta känslomässigt eller bara finnas med mig. Inte ens den fysiska lättnaden av massage som kan lätta på en del av den spänning som byggs upp i kroppen när den måste stoppa undan känslor det inte finns utlopp för.

I nuläget är ensamheten extra påtaglig. Så där så att den sköljer över mig och jag måste skrika ut lite av den för att omvärlden i alla fall ska se den.

Men ensamhet är stort och komplext. Jag ombeds precisera. Så jag försöker förklara. Att ensamheten bland annat handlar om alla dagar när det är jag själv som måste. Måste orka. Måste besluta saker. Måste ta itu med saker. Måste motivera mig själv att få saker att hända. Att det är jag, jag, jag. Att det inte finns någon annan vuxen. Ingen att dela saker med. Ingen att dela beslut eller arbete med.

Omvärlden reagerar på klassiska sätt: genom att försöka resonera sig fram till lösningar. (Vilket får mig att ganska kvickt ångra att jag alls skrek något, för nu måste jag ju antingen avböja välmenta råd och verka otacksam eller rentav dum, eller ignorera.)

”Har du provat att …?”

Ja. Ja, jag har provat.

”Kan du prova att involvera barnen mer i hushållsarbetet?”

Jag har haft de här barnen i rätt många år nu. 17 respektive 12,5 år. Jag har provat oändligt med olika pedagogiska och opedagogiska sätt att få dem att bidra till hushållsarbetet – och misslyckats ungefär lika många gånger. Fått hjälp med pedagogiska idéer från familj och från professionellt håll.

Hur kan man ens tänka tanken att jag inte skulle ha försökt detta?

Men mina barn är också människor. De har sina styrkor, sina svagheter, sina egna kamper att utkämpa.

Och en stor del av mitt problem är ju att jag har att hantera detta själv. Oavsett om jag försöker hitta konkreta lösningar för att få med barnen eller om jag försöker stå ut med situationen själv.

Alla förslag handlar om att tänka mer, hitta fler konkreta lösningar. Det jag redan gjort till leda. Det jag inte orkar mer. Det som redan överbelastat mitt huvud.

”Du kanske kan fika med folk på distans?”

Ja. Det kan jag. Men det blir ändå ganska mycket som ett jobbmöte. Och jag orkar inte särskilt långa stunder. Utbrändheten. Huvudet blir snabbt överbelastat. Och mer prat? Alltså, det jag behöver är ju snarast någon som kan få min hjärna att hålla tyst. Och det görs genom att någon annan gör saker, genom att någon annan kan få mig att dela tystnaden. Inte genom att prata mer.

”Vi kanske kan träffas över en fika och försöka hitta lösningar?”

Träffas hör ju till sånt man inte ska göra nu. Faktiskt. Och …

… alltså, grejen är att jag inte orkar försöka hitta fler lösningar.

Jag känner mig ensam. Det är en känsla. Det är nog dessutom att betrakta som en ganska konkret sanning. Men det är känslan som är det viktiga. Det är känslan jag behöver uttrycka.

Känslan löses inte av analyser eller nya förslag på lösningar.

Det ensamheten gör med mig är att den utlämnar mig åt mina tankar.

För det finns inget utrymme för mina känslor.

Jag är ledsen. Jag miste min älskade. Min älskling DOG. Det är gigantiskt. Jag skulle behöva få försvinna i den känslan utan att drunkna. Jag skulle behöva få lov att släppa fram alla de där känslorna. Men för att kunna släppa fram känslorna behöver jag att det finns någon annan som kan fånga upp mig. Och någon som kan fixa det som behöver fixas under tiden.

Det gör det inte.

Och då ”löser” jag situationen genom tankeverksamhet. Genom att sysselsätta min hjärna med konkreta saker som behöver lösas. Vad behöver fixas härnäst? Vad behöver bestämmas? Vad behöver fixas? Även nu, när jag är förbi läget där det faktiskt behövs hela tiden. För jag är så van vid det. Krampa fast vid oro och ångest och tankar, tankar, tankar. Fastän mitt huvud är överbelastat och utbränd och behöver vila från tankar.

Men jag kan inte vila från tankar. För det finns inget annat att göra. Jag är ensam. Det finns ingen annan som kan se till att sysselsätta mig på sätt som innebär att mina tankar får vila. Tvärtom, de lösningar folk föreslår går ut på att öka tankeverksamheten, fundera ut fler lösningar, åstadkomma fler saker.

Och känslorna? Ja, dem stänger jag in igen. Spänner axlarna och nacken och handlederna. Gråter en liten skvätt men slutar sedan igen, eftersom de enda som kan hålla om mig är barnen.

Och jag säger inte att ni måste komma med lösningar. Det är en eländig situation, med en jävla skitpandemi.

Snarast är det så att när ni försöker komma med lösningar så blir det värre. Man botar inte det som är dåligt med mer av det som orsakar.

Och jag måste ändå kunna uttrycka ensamheten. Om jag helt slutar med det blir det liksom ännu värre.

Fysiska behov

Det här inlägget har legat halvfärdigt(?) i veckor eller mer. Jag har skrivit lite på det, sedan skrivit lite mer, och sedan har det blivit liggande för att det känts som att det är något mer som skulle med. Men nu trycker jag på publicera.

Ensamheten tär. Även för någon som jag, som trivs ganska bra med ensamhet i rimliga doser. Och för tillfället är det nog mest av allt den fysiska ensamheten som tär.

Hur pratar/skriver man om fysisk ensamhet och fysiska behov? Det blir ju så lätt att det bara associeras till en enda sak.

Jag är nog i grunden en ganska fysisk person.

Fast det låter förstås konstigt. För mest av allt är jag kanske en väldigt tänkande person. En sån som tänker långt mer än jag mår bra av. Overthinking. Ständiga tankar som pågår. Ständiga analyser och utvärderingar och ställningstaganden och idéer, om allt allt allt.

Men kanske hänger det samman med att jag också är en väldigt fysisk person? Jag behöver det fysiska som kontrast. Jag har ett behov av att uttrycka mig fysiskt. Exempelvis genom dans. Både för att liksom manifestera känslor och för att fly tankarna. Eller för att åtminstone kunna ”tänka rent”. Jag märker det för tillfället, när hjärnan så lätt blir överbelastad på grund av att den är utbränd, att när jag tränar så är det som att det lättar i hjärnan och tankarna klarar av att komma fram. Som att något som stoppar tankeflödena lättar lite just medan jag rör mig.

När jag mår dåligt – är stressad eller orolig – så sätter det sig i mig rent fysiskt. Det kan sätta sig på olika ställen. Det är som att oron sätter sig där det finns någon liten känslighet att hugga tag i, någon ömtålighet eller tidigare skada. Under många år satte det sig framför allt i ljumskarna. Och efter att jag hade skadat nacken (2006) satte det sig ofta i huvudet och nacken på sätt som påminde om och förvärrade det jag upplevt i samband med skadan. Och periodvis har det satt sig mycket i handlederna. Där spänningen sätter sig blir jag dessutom extra ömtålig och går ännu lättare sönder, rent fysiskt.

Numera sätter det sig på ganska ”normala” ställen. Nacke och huvud och käke. Så där som på folk i allmänhet antar jag. Fast på sistone har det väl egentligen satt sig överallt. Hela kroppen går omkring och är spänd. Jag får mindre syre till huvudet. Jag mår allmänt sämre av det.

Normalt underhåller jag det där med massage, ungefär en gång i månaden. Men nu är det över ett år sedan jag var och fick massage. Först lät jag bli pga glaskroppstrasslet i ögat nyåret 2019/2020, sedan kom coronan.

För tillfället känns det som att hela nacken och axlarna består av resår som drar ihop sig. Axlarna hamnar för långt upp, huvudet lutas lite lätt bakåt. Syretillförseln till huvudet stryps.

Kanske är det därför jag känner mig korkad och glömsk och tung i huvudet. Eller i alla fall en del i det.

Och kanske gör kroppen det för att stänga inne alla jobbigheter det inte finns utrymme för.

För livet är förbannat jobbigt. Det har det varit i mer än fem år nu. Och även om det är betydligt bättre nu – alltså jobbighetsmässigt – så är det ändå i grunden ganska omuntert. Jag är fortfarande ensam vuxen med allt som behöver tänkas och göras. Det finns inte utrymme för att släppa ansvaret. Det finns inte utrymme för att göra roliga saker istället. Eller ens att skita i allt.

Det som varit jobbigast är ensamheten. Det där att det inte finns någon som delar ansvaret med mig – men också att det inte finns någon annan vuxen här som håller om mig. Rent fysiskt. Någon som håller om mig, någon som jag kan gråta hos. Eller bara någon annan som finns här.

Ensamheten sätter sig fysiskt i mig. I att jag stänger av. De känslor det inte finns utrymme för håller jag inne. För vad ska jag göra med stora känslor när ingen finns här som kan trösta eller ta hand om, och när jag ändå alltid måste lösa varje dag?

Det är möjligt att en stor del av trögheten i mitt huvud, jobbigheten jag knappt orkar hantera, beror på att jag stänger inne känslor. Så där rent fysiskt. Och i så fall ser jag ingen ljusning. För det finns liksom inget som tyder på att det plöstligt ska dyka upp någon här som kan sitta och ta hand om mig. Det fanns ingen möjlighet till det innan. Och det blev knappast bättre av pandemi och isolering när man inte kan träffa någon mer än barnen.

Och dansa … det minns jag knappt när jag gjorde senast. Dansen är både ett fysiskt uttryck och ett fysiskt utlopp. Både för känslor och som rent fysiskt behov. Frigörelse låter så banalt, men det är något ditåt. Befria kroppen från tanken och existera.

Men det kräver ett dansgolv. Musik. Och beroende på dansform någon att dansa med. Finns förutsättningarna för att få ge sig hän så är det himmelrike. Men det var så länge sedan förutsättningarna gavs eller fanns. Och får jag inte det utloppet – som jag egentligen är beroende av för att må väl – så stänger jag in och stänger av ännu mer.

Jag vet, det är ruskigt osammanhängande det här. Värre än på mycket länge. Det skulle ha varit bättre sorterat om jag orkat skriva det för några veckor sedan. Men då orkade jag inte. Och nu försöker jag skriva ner de pusselbitar jag får tag i och minns allteftersom jag hittar dem.

Faran i att ta itu med saker och få det gjort

Jag är en sån som tar itu med saker. Får saker gjorda.

Jag är en sån som biter ihop när livet är jobbigt och kämpar på. När jag är trött, när jag är hängig, när jag har mensvärk. Till och med om jag har ångest, så länge ångesten inte är på nivån att den slår ut mina förmågor och blockerar hela huvudet.

Jag är en sån som kämpar och inte ger upp. Som suckar, gråter, och sen tar itu med.

Som tittar på katten och maskmedlet och inser hur jobbigt det kommer att vara att få medicinen i katten och sedan tar itu med det.

Som tyst suckar över bebisen som inte vill byta blöja och därmed kladdar in hela sig i bajs, och tar itu med hela alltet, trots att hela jag har panik, och ungen med.

Som får upp hela familjen den tidiga novembermorgonen, fastän alla andra bara kryper tillbaka ner i sängen, fastän jag själv också helst av allt vill sova.

Som kämpar med att försöka få iväg det skolvägrande barnet i en timme på morgonen, innan jag ger upp, för att skolan påtalat SKOLPLIKTEN FRAMFÖR ALLT som ett mantra. Dag efter dag efter dag. Trots min egen totala uppgivenhet. Tills vi båda gick sönder av det.

Jag är van vid att man gör saker för att man ska det. Och att det ligger i ens eget ansvar att se till att saker blir gjorda. För så gör man. Även om andra inte gör det så gör man det.

Jag har lärt mig att ignorera mina signaler. För det är ju det man gör, sedan tidig ålder. Ända sedan de tidiga morgnarna när man skulle till dagmamman vid 6 på morgonen och mina föräldrar ibland fick släpa iväg mig inlindad i en filt.

Man lär sig att det rätta är att ignorera signaler om trötthet eller ovilja.

Så det är så jag gjort.

När ångesten över kemin jag inte riktigt begrep på universitetet knäckte mig, ihop med ångesten över kemilabbarna och den konstanta hemlängtan.

När musikalutbildningen jag så länge längtat efter att få gå visade sig arbeta emot mina egna behov och egenskaper och jag fick höra att det var lika bra att sätta sig över det, för förr eller senare måste man.

När ångesten över en nackskada fick min oro att gå bananas, men sjukvården bara fokuserade på att de inte hittade något konkret fel på mig.

Och när min man fick cancer och dog och mitt ena barn strax därefter misshandlades mentalt av skolans inställning till honom.

Fortsätt kämpa, Sanne. Ta itu med det. Det måste göras. Det finns inget annat val än att kämpa på och ta itu med och fortsätta. Det finns ingen annan än du som kan fixa det.

Det är så jag gör. Det är så jag varit tvungen att göra – men det är också så jag lärt mig att man ska göra.

Till och med när jag själv känt behovet av att bromsa har det funnits människor omkring mig som tyckt att det är bättre att jag fortsätter. Som strax efter att min man dog.

Och man kämpar på och kämpar på, för inte ens när man hör signalerna, som krämar på med alla metoder de har, så finns det egentligen några konkreta val.

Hon är så stark! – Ja. För jag har inget val.

Och så till slut kör man rakt in i den berömda väggen. Och ordet utmattning räcker inte till. För hjärnan liksom slutar fungera. Utbränd är ordet. Kortslutning. När jag försöker tänka så är det som att det bränns av trådar på nåt sätt.

Vägen tillbaka är lång. Längre än man kan tro. Fruktansvärt jobbig. För sakerna som behöver tas itu med finns ju fortfarande där. Det är fortfarande ingen annan som gör dem.

Och jag är så van att göra saker. Jag är ”en doer”. Och min hjärna behöver kontant något att sysselsätta sig med. Jag klarar liksom inte riktigt av att göra inget – det är TRÅKIGT.

Men jag kämpar på. Börjar jobba lite smått, ökar på lite i taget. Blir bättre på att ta pauser. Lär mig att stickning är ett sätt att sysselsätta mig utan att överbelasta hjärnan. Blir bättre på att träna – hemifrån, pga pandemin. Sover ibland på dagen. Tittar massor på netflix.

Och så slår jag huvudet i väggen igen. Bakslag. Och jag såg det inte ens komma.

Jag letar orsaker. Det är jag själv som slarvat, tänker jag. För lite stickning, för lite träning. Jag borde ha sett, jag borde ha fattat.

”Det är en del av själva sjukdomsbilden att inte kunna bromsa i tid”, påpekar en twittervän.

Just då stör orden mig lite. Jag tyckte ju jag hade koll! Och ändå trillar jag dit :-(

Men sen inser jag att det ju stämmer. Sjukdomsbilden är ju i grunden det där jag byggt upp sedan jag gick hos dagmamman. (Mamma och pappa, det här är inte ett försök att lägga skulden hos er.) Det där att ständigt lära sig trycka undan, inte lyssna på signalerna. Att hantera trötthet och motvilja med att bita ihop och kämpa på.

Och ja, det är banne mig en sjukdomsbild. Det är tyvärr en sjukdom som är kronisk i vårt samhälle. Och mitt problem är att jag varit så duktig på att följa denna mall att jag gått sönder. Lite för mycket för att kunna hänga kvar liksom.

Jag försöker lära mina barn att leva annorlunda. Att lyssna på både kropp och själ. Det är inte lätt i ett samhälle där grunden är att sträva mot signalerna. Tonåringen får höra av matteläraren på gymnasiet att på gymnasiet så ska man aldrig göra något roligt förrän allt skolarbete är gjort och man ska inte räkna med någon fritid alls. Och min yngste son har ju redan hunnit med att vara utbränd och deprimerad.

Bakslag

Stannat hemma från jobbet onsdag-fredag. Sovit. Tränat. Sovit. Inte mycket mer. Och samma nu i helgen. Skickat mejl till företagshälsovården. Stannar förmodligen hemma imorgon också.

Det är så svårt att veta vad jag borde gjort annorlunda. Det kan inte bara vara att jag missat att träna lite?

Jag gissar att jag själv inte ens alltid ser varningssignalerna längre. För jag vet ju att jag inte har något val. De saker som måste göras är det jag som måste göra. Jag är så van vid att jag måste bita ihop och se till att saker blir gjorda, för det finns ingen annan.

Jag vet att jag ska be om hjälp. Men att be om hjälp innebär ändå att jag måste tänka till. Och det är tänkandet som är det jobbiga för mig, det är det kognitiva som är överansträngt.

Jag orkar egentligen inte laga mat en dag till. Men alla dagar fram tills evigheten finns kvar att laga mat på. Och det måste ju ändå tas hänsyn till vad mina barn går med på att äta. Det är jag som måste förmedla den infon. Om någon annan ska fixa mat så kräver det att mitt huvud är inblandat, och det är nästan mer ansträngande än att fixa själv.

Vem ska stötta barn med att komma igång med läxan? Det är bara jag som duger. För det är jag som finns här. Att någon annan finns tillgänglig per telefon eller discord eller annat hjälper inte, för det är den fysiska närvaron som behövs.

Vem ska ge katten maskmedel om inte jag? Det måste göras. Barnen har varken ork eller lust. Så jag har kämpat i kattskrället majoriteten av tabletten, under protest och stor vånda. Och med min hjärna ytterligare lite tillskrynklad.

Och vem ska ta hand om mig? Jag har ett enormt uppdämt behov av att få vara liten och ledsen. Pysslas om. Gråta på någons axel. Känna tryggheten av att någon på fullt allvar vågar gå i god för att det ordnar sig.

Döden stal min trygghet och mitt skyddsnät. Min livlina. Döden stal den som tröstar mig när jag inte orkar, den som hjälper mig när livet är svårt. Numera är det jag själv som får ta mig i kragen och se till att saker händer, i alla sorters situationer.

Och jag gör ju det. För jag vet att jag måste. Och för att jag är en sån som tar itu med saker. Även när jag inte orkar. Och speciellt när jag vet att det inte finns någon annan som gör det.

Vilket ju i praktiken innebär att jag är otillräcklig på alla ledder. Även när det handlar om att be om hjälp.

Jag vet att ni säger att jag ska be om hjälp. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska be om hjälp med de saker jag behöver hjälp med. För det är tankearbetet som överbelastar mig. Planerandet. Att reda ut. Och att hela tiden bära saker själv. Vara den som måste komma fram till hur jag gör saker rätt och bäst. Beställa skolfoton på det klokaste sättet. Eller bestämma om jag vågar jobba eller om det gör saker värre.

Och det är så ensamt.

Jag vet att jag är en konstig människa. Att jag inte passar in. Att jag inte ens går med på att försöka anpassa mig så att jag ska passa in. Alltså håller jag mig ganska mycket för mig själv, även i vanliga fall. För att inte vara i vägen med min konstighet. Det är ansträngande att gå omkring och vara avvikande.

Det blir ännu ensammare när någon dör.Och när man blir ensam med barnen och därför inte kan ge sig iväg när man vill eller behöver, och man till slut rationaliserar bort alla sådana behov.Och det blir ännu ensammare när en pandemi kommer och stänger av alla möjligheter till och med till spontana kramar med alla utom barnen.

Vi ska hålla ut i pandemin. Och det finns inget jag är så bra på som att hålla ut. Jag är envis som synden när jag bestämt mig för nåt. Jag kan hålla ut långt bortom vett och sans när jag vet att man ska – och jag kan banna mig själv enormt om jag gör avsteg. Dessutom har jag min ångestläggning, med inslag av någon sorts hypokondri. Jag ska fanimej inte ha den jävla coronan. För jag vill inte dö, och framför allt vill jag inte ha långtidscovid. För det har jag inte utrymme för i den här tillvaron.

Så jag håller ut. Jävlar vad jag håller ut.

Och jag vet att jag ska be om hjälp. Jag vet också att jag måste kunna formulera hjälpbehovet. Och det kan jag inte och orkar inte. Vilket sammantaget gör att jag mest känner mig misslyckad på ett område till. Och biter ihop och kämpar på. För jag har ju inga fysiska hinder från att göra sakerna. Och det är mindre ansträngande att göra än att tänka. Och om jag inte ens kan formulera vad jag behöver hjälp med så kan ju inte hjälpbehovet vara så stort, eller hur? Det är bara jag som är fjantig. Och alla andra har ju också sitt att hinna och orka. Vem är jag att tro att jag är nåt?

Jag får väl skylla mig själv. Jag har själv satt mig i sitsen. Och jag klarar inte ens av att ta emot hjälp.

Jag vet, nu börjar jag gå i cirklar. Det gör mitt ångesthuvud. Och jag skulle kunna skriva mycket mer om de är cirklarna. Ni skulle nog inte orka läsa. Ni har väl inte ens orkat hit.

Jag behöver trygghet.

Jag behöver motverka ensamheten.

Jag behöver hjälp att inte behöva orka så mycket.

Jag behöver hjälp att slappna av och ta det lugnt utan att det ska innebära att jag måste orka allt en annan dag.

Jag behöver känna att jag duger. Och att det inte är jag so måste orka allt själv.

Återfallsprevention

En av de saker jag bestämt mig för att göra idag, den första dagen jag jobbar 75% av min ordinarie arbetstid på jättejättelänge, var att återigen plocka fram och titta på det jag skrev ihop i vintras, i mallen från psykologen hos företagshälsovården. Jag klistrar in delar av det nedan. En del plockar jag bort här, för att det av integritetsskäl, för mig och andra, inte ska stå här.


Vidmakthållandeplan och återfallsprevention

Vilka svårigheter sökte jag för?

Utmattning, stress, långvarigt svår livssituation som lett till kognitiva svårigheter m.m.

Vilka var orsakerna till att jag utvecklade dessa besvär?

Stress och otillräcklighet, allra mest i privatlivet, som gjort att jag pressat min flexibilitet gentemot omgivningen och slagit knut på mig själv tills min hjärna gått sönder.

Vad har jag lärt mig, testat, klarat av? Strategier?

  • Att lita på mig själv, på min känsla, lyssna på kroppens signaler, och våga agera på detta
  • Testa nya strategier
  • Våga riskera att det blir fel
  • Sluta undertrycka känslor
  • Bli tillåtande och flexibel inför egna behov
  • Tillbaka till nuet
  • Skriva ner orostankar (+tröstande/lugnande tankar)/börja blogga igen

Vad kan jag utmana mig med i framtiden?

  • Fortsätta öva på att våga ta beslut utan att väga in alla aspekter, våga ta risken att det blir fel
  • Våga vara ”lat”
  • Våga stanna upp när det känns jobbigt i stället för att bita ihop och köra på

Förebygga återfall

Hur märker jag när det blir jobbigt igen? Varningstecken?

Känslan av ”Ekorrhjulet”. Att jag inte räcker till och att det inte finns något annat att göra än att köra på, att jag inte har några utvägar.

Finns det särskilda riskfaktorer/situationer?

  1. När allting hopar sig och jag inte har några lösningar eftersom jag inte är övermänniska
  2. När det uppstår luckor men jag ändå tycker jag ska fortsätta jobba på, för att jag tycker tiden måste utnyttjas.
  3. När jag gör något kul men svårt och kör på utan pauser.

Vad kan jag göra då?

  • SLUTA VARA SÅ JÄVLA DUKTIG!
  • Låta bli att kräva logik och rationalitet av mig själv
  • Kliva åt sidan. Titta på situationen utifrån. Våga följa mina råd till andra.

Min egen lista med saker jag lärt mig och gjort

  • Sticka på möten (vilket gör mig mindre rastlös, inte minst när det drar ut på tiden)
  • Öva mig på att bestämma mig för något och så blir det som det blir
  • Bollplank för texter vid behov -> inte fastna med alltsammans i mitt eget huvud. (Fast hon har slutat. Jag behöver ”skaffa” en ny.)
  • Pratat med diverse personer om diverse besvärliga saker (som lett till förbättringar)
  • Lägga in mejlrensning i kalendern, en halvtimme åt gången, det blir så mycket det blir och vara nöjd med det det blir.
  • Svara ”Jag kan inte nu. Du får mejla”
  • Se till att avsluta arbete 10 min innan det är dags att gå så att inte alla kommer och hugger mig sista stunden och jag blir jättestressad.
  • Avsätta tid. Ta pauser. Skriva upp hur långt jag kommit och vad som ska göras. Inte jobba mer än en viss tid.

Mmm … Väldigt mycket av det handlar ju om att faktiskt få lyssna på mig själv. Mina behov, mina prioriteringar. Och att inte bli skammad på olika sätt för att jag gör det.

Ha lite respekt för att jag faktiskt behöver ostörd tid

Torsdag förmiddag, den förste oktober, i Coronans år 2020. Som många dagar under de gångna åren, och som i princip alla arbetsdagar sedan i mars i år, jobbar jag hemifrån.

Jag har fått iväg barnen till sina skolor och kommit hem och satt mig att jobba. Till skillnad från hur det mestadels varit de senaste åren så har båda barnen på sistone utan problem kommit iväg till skolan i *normal* tid, och utan bekymmer större än de flesta andra familjer. Som grädde på moset känner jag numera inte ens att jag är på konstant standby: jag behöver inte hela tiden vara beredd att rusa iväg för att hämta ett barn pga komplikationer i skolan. Jag börjar lite grann kunna landa i att faktiskt fokusera på jobb under förmiddagarna, när jag är själv hemma. (Bortsett från när någon katt vill in eller ut ur huset.)

Det är väl behövligt. Den där ständiga beredskapen, att ständigt kunna växla fokus och prioritera om, eller vara tvungen att prioritera alla saker samtidigt och stuva om min hjärna för att klara ut allt, den har satt sina spår i form av utbrändhet.

Idag är första dagen jag bara ska vara sjukskriven på 25%, sedan jag bankade huvudet i väggen för ett och ett halvt år sedan. Och under förmiddagen är jag själv hemma och kan fokusera ostört på jobbet. Det räcker ändå gott och väl för mitt huvud att prioritera mellan arbetsuppgifter, strukturera arbetet, och göra lagom mycket. Och på eftermiddagen kommer barnen hem, först den ena, sen den andra. När jag jobbat klart kommer jag att ha skiftande fokus här hemma, eftersom det är så tillvaron som ensamstående förälder ser ut. Hjälpa med läxor, svara på frågor, fixa med hushållssysslor. Ett ständigt prioriterande, ett ständigt hattande mellan olika fokus.

Men på förmiddagen har jag, som saker är nu, lov att bara vara anställd och göra mitt jobb. Ett enda fokus. Inte behöva växla. Inte behöva splitta hjärnan.

Då ringer telefonen. Inte jobbtelefonen, inte min privata mobil, utan den fasta telefonen här hemma. Den där som jag inte ens skulle höra om jag satt på kontoret fem mil bort.

Men jag svarar förstås. För det kan ju trots allt vara habiliteringen, eller någon annan inom vården, eller skolan eller kommunen eller något annat viktigt. Någon som behöver kunna nå mig – och något som sannolikt ändå är snabbt avklarat.

Det är det inte. Det är någon annan. Som bara vill ”snacka lite” eller hur hen uttrycker det.

Jag förklarar att jag jobbar. (Jag har ett kontorsjobb. Jag har haft samma jobb i över femton år. Jag jobbar på vardagar, kontorstid.) Hen svarar att jaha, ja om du är mitt inne i något så kanske det inte passar. (Varför är det ens relevant? Jag jobbar!) Vi avslutar samtalet.

Och jag har irritation kvar i huvud och kropp länge efteråt.

Känslan av att jag liksom inte har rätt att avfärda. Att jag borde ta mig tid, växla fokus, skjuta upp jobbandet till senare.

Fastän det är det som satt mig i skiten liksom.

Detta att ständigt behöva prioritera. Detta att ständigt behöva fundera över vad som är viktigast för stunden. Välja och vända och vrida. Hela tiden behöva fundera över om jag prioriterade rätt, om jag borde välja om, om jag kan klämma in en sak till.

Och de där valen och prioriteringarna hamnar ju alltid i att det jag egentligen skulle hålla på med *inte* är viktigast. Och i att jag får försöka hinna ikapp sen. Pussla. Trassla.

Min tid behöver också kunna respekteras! Alldeles oavsett om jag just nu är inne i något eller inte, så behöver jag faktiskt kunna få lov att respektera min arbetstid. Och andra också. För det tar sönder mig om jag hela tiden ska respektera andras behov men andra inte respekterar mig och mitt arbete.

Så jag sätter mig och försöker jobba igen. Och det går inte. Jag kan inte fokusera, för hjärnan far hela tiden tillbaka och surrar kring varför hen ringde, om jag avfärdade något som var jätteviktigt fast hen inte sa det (för varför ringer man annars vid den tiden?). Fastnar i de livsfarliga cirklarna kring om jag inte kunde klämt in det, och varför är det så viktigt för mig, och så vidare.

För jag klarar ju inte ens av att respektera mig själv. Jag har varit tvungen att prioritera bort mig själv så länge att jag skäms så fort jag försöker prioritera mig själv. För det jag gör är väl inte så viktigt? Jag borde säkert kunna ta mig an någon annan, något mer?

Det är svårt att prioritera sig själv. Men om jag ska hålla så kan jag inte prioritera hur många andra som helst. Det går inte.

Tar paus från de vanliga arbetsuppgifterna och kör lite friskvårdsträning istället. Halvvägs genom passet börjar jag storgråta och gråter sedan rakt igenom alltsammans. Hulkande gråt.

Är det verkligen orimligt att förvänta sig respekt för att få arbeta under arbetstid?

Ensamhet och lathet och hjälp

Det är något väldigt pinsamt med att be om hjälp.

Har man satt sig i skiten får man reda ut det. Har man skaffat hus och trädgård får man reda ut det. Har man skaffat barn så får man reda ut det.

Att be om hjälp är ett nederlag. Be om hjälp kan man göra först när man ägnat alla dygnets timmar åt saker som behöver göras och det ändå rasar samman. Dessutom ska man inte be om hjälp om man inte kan hjälpa tillbaka. Och det kan man inte när tillvaron inte går ihop.

Ber man om hjälp får man dessutom absolut inte sitta och lata sig när andra gör nytta – då måste man jobba minst lika hårt som de som hjälper.

Och du ska fan inte tro att du är berättigad till att få drömma om att sitta ner och ta det lugnt med ordning och reda omkring dig. Och absolut inte känna dig nöjd och avslappnad och fridfull.

Oavsett hur mycket jag kämpar emot så har jag nästan alltid dåligt samvete. Det finns liksom ingen möjlighet att bära både mitt eget mående och barnens och hushållsarbete och allt annat. Oavsett hur jag försöker sänka ambitionsnivån. Jag är inte människa nog att bära oss alla tre. Jag vill bära min minsting, hjälpa honom att må bra, men jag är själv så trasig och försöker lära mig att inte ta sönder mig själv. Och jag går sönder av minsta lilla överbelastning.

Jag ville få undan tvätten. Tvättbergen. Mängder av ovikt tvätt och vikt tvätt som inte sorterats in och strumpor som inte parats ihop.

Sortera strumpor är ansträngande för hjärnan. Jag vet det. Fast jag ville få undan det, bli av med det. Jag gillar att bestämma mig för att nu får jag undan det här och gör klart. Biter ihop lite och kämpar på och så är det gjort sedan.

Men med en bit kvar av bottenskrapet i strumpbyttan insåg jag att jag borde tagit paus för länge sedan. Att jag ansträngt hjärnan för mycket. Överbelastat. Inte så illa som det brukat vara som värst. Men för mycket.

Det är så irriterande det där. Hur ska man nånsin kunna bli klar med något när hjärnan inte orkar?

Och samtidigt vet jag att en del personer som skulle kunna hjälpa i vanliga fall ser mig som lat som inte gör klart. Det är inte bara jag själv som tycker att jag borde, det finns andra som också tycker det är lathet. För det är ju inget fysiskt fel på mig, i alla fall inget som syns utåt. (Rent faktiskt kan det faktiskt vara förändringar i hjärnan pga utmattning. Men det syns ju inte.)

Just nu kan det ju på sätt och vis kvitta. Så här under coronatider och ”social distansering” så kan ändå ingen hjälpa oavsett.

Så jag kämpar på. Jag kämpar med att acceptera att jag inte räcker, jag kämpar med att lära mig ta pauser och göra lagom mycket. Jag kämpar med att försöka vara snäll mot mig själv. Och samtidigt kvarstår alltsammans. Jag kommer aldrig ikapp med saker som behöver göras. Jag drunkar under ogjorda saker, kassar med återvinning och textilinsamling och ett barn som skulle behöva en förälder med ork för att komma på fötter.

Idag bryter tårarna igenom. Ensamheten är så stor. Och det har väldigt lite med coronan att göra.

2020

Det är år 2020. Det är ett jättekonstigt år. Och jag har inte bloggat på evigheter.

Jag har ju egentligen kommit fram till, tillsammans med psykologen, att jag borde blogga igen. Att det är en bra sak att skriva av mig, vädra tankarna, skriva ner dem. Men det är svårt att komma in i en vana när man väl kommit ur den. Och det fanns ju skäl att jag slutade blogga. Eller slutade och slutade… men att det ebbade ut.

Främsta skälet till att jag slutade (jo, men okej, det är väl just slutade jag gjorde) var att det blev för komplext. Bloggen har ju varit min möjlighet att skriva om saker anonymt. Men så fick min man cancer. Och det var här, i bloggen, som folk följde hans slut. Vänner, vagt bekanta, barnens lärare och skolkompisars föräldrar. Plötsligt var det inte så anonymt att skriva här längre. Och det var okej, i alla fall just då. Folk hade i huvudsak respekt för situationen. Och även om folk ofta hade för dålig förståelse för situationen, både under sjukdomstiden och efter döden, i min sorg, så var bloggen min möjlighet att förklara, så att folk fick lite bättre förståelse. Det var väldigt viktigt.

Men ja, min man dog. Jag sörjde. Och sedan gick vi vidare mot något som skulle vara en ny normaltillvaro. Fast där nånstans rämnade saker på nya sätt. Skolan funkade inte för min yngste son.

Och nu blev det istället ett påtagligt problem att skolpersonalen kände till min blogg. Inte för att jag vet om någon av dem fortfarande läste bloggen – det hade ju gått ett halvår sedan min man dog. Men det kändes ändå inte bra att skriva om sonens skolsituation här i bloggen. Allting som hände i mitt liv ar ju mer eller mindre kopplat till att min sons skolsituation var bedrövlig – och även om skolpersonalen ville väl så var det i många fall så att skolans agerande förvärrade istället för att hjälpa och skolans bemötande var hemskt och nedbrytande både för mig och barnet. Och när man inte kan skriva om det där som bryter ner oss båda, som lett till utmattning hos mig, som gjort att vi fått lägga om hela vår tillvaro (jag har inte kunnat arbeta på normala premisser på 3,5 år), då faller liksom huvudpoängen med en blogg av det här slaget.

Och nu då? Funkar saker nu?

Nej. Definitivt inte. Vissa saker är bättre. Och saker har varit på väg uppåt, men nu går det neråt igen.

Så varför skriver jag igen här då?

Tja, nånstans hoppas jag väl att ingen från barnens vid det här laget tidigare skola läser här längre. (Gör ni det så får ni väl hojta till så att jag vet att jag ska sluta skriva igen. För jag har ingen lust att ha er snokande här. Attityden från den skolan får mig fortfarande att skämmas på så många olika plan, trots att jag rimligen inte alls borde skämmas.) Men jag har egentligen ingen aning om på vilken nivå det här bloggandet kommer att landa. Om det blir något mer liksom.

Ja, och så är det ju knepigt eftersom det handlar om mitt barns integritet också. Jag har inte rätt att lämna ut honom hur som helst. Å andra sidan så behöver han mötas av förståelse ute i världen. Och hur ska det gå till om jag är tyst?

Sammantaget är den korta statusen den här:

  • Min yngste son är särbegåvad/särskilt begåvad. Och han har asperger.
  • Jag är deltidssjukskriven för utmattning och ångest.

… och det var ju inte alls det här inlägget skulle handla om. Så jag får väl skriva ett till i alla fall.

Men rörigt blev det i alla fall, Sanne!

Min son använder skärmar till det jag använde böcker till

När jag var barn så läste jag. Jag var ett sånt där barn som läste, läste och läste. Jag hade alltid en bok igång. Jag läste vid matbordet (fast mina föräldrar klagade på det). Jag läste på toa. Om vi fick i uppgift att läsa en bok i skolan så tog jag hem den och läste vidare, och sedan fick jag gå till skolbiblioteket och låna en ny bok nästa gång. Jag plöjde böcker. Vissa böcker läste jag om många gånger, men jag läste också totalt sett många böcker.

De vänner jag umgicks med var ganska likartade. De läste också massor, och till stor del samma saker. Vi utbytte boktips, vi diskuterade handling och personer och annat. Och vi lekte saker som på olika sätt tog sitt avstamp i det vi läst. (Även om det väl när vi blev äldre kanske inte hette ”leka”.)

Det mesta jag läste var skönlitteratur. Men jo, jag läste också en hel del faktaböcker av olika slag. Periodvis djupdök jag i specifika ämnesområden, läste allt som kändes lockande på en viss bibliotekshylla. Biblioteken var mina extrahem. Det lokala biblioteket, med öppet tre timmar om dagen tre dagar i veckan hade mig och mina kompisar som ständiga besökare. Och när jag börjat skolan inne i stan och stadsbiblioteket hamnade inom min comfort zone så utforskade jag även det flitigt. Jag rörde mig fritt mellan de olika avdelningarna, både barn, ungdom och vuxen. Biblioteket var världens samlade faktabank, det mest fantastiska som fanns att tillgå. (Och senare minns jag sensationskänslan när jag första gången gick in på ett universitetsbibliotek, med dess ENORMA mängd kunskap, ner på detaljnivå.)

Med tiden började jag också skriva själv. Eller nej, snarast, väldigt tidigt började jag också skriva själv. Hitta på egna världar, historier, karaktärer. Jag läste, och jag skrev. Jag läste och jag skapade.

Sågs allt detta läsande med blida ögon? Nej. Det sågs som problematiskt. Visst, det var bra att läsa, men det skulle ske i måttliga mängder. Absolut inte i volym. Och då var det ändå inte så att jag läste sånt som betraktades som skräp; det var fult nog att jag läste så mycket, att jag fastnade i böckerna. Man skulle ju vara ute och leka! Umgås med andra barn! Inte slösa bort fina soliga dagar med näsan över en bok!

Okej, nu hoppar vi framåt i tiden. Till nu.

Min yngste son är nu elva år gammal. Han har anpassad studiegång och kortare skoldagar. Resten av tiden sitter han till stora delar framför datorn.

Datorn är hans bibliotek. Han sitter i timmar och följer olika spår av ämnen han tycker är intressanta. Han ser youtubedokumentärer om historia, om avancerad naturvetenskap, och så vidare. I hans bibliotek finns saker på en nivå jag inte kunde drömma om när jag var i hans ålder – sannolikt fanns det inte att tillgå på mitt stadsbibliotek; åtminstone en del av de saker han tittar på är sånt jag vet att jag lärde mig på universitetsnivå inom mitt ämne (biologi). Det allra mesta han ser är på engelska, och han har ett avancerat ordförråd.

Jag läste böcker. För på min tid var det i böckerna informationen fanns att tillgå. Han tittar på videor. För det är det snabbaste effektivaste sättet att få tillgång till kunskapen idag. 

Hans fantasivärld stimuleras också av berättelser. Han ”läser” böcker i form av ”skärm”: han lyssnar på ljudböcker. Och ser filmer med samma saker. Och blir nyfiken och letar info vidare om det som väcker hans nyfikenhet. I form av filmer ja. Och i form av texter han hittar på nätet. Och när han leker så tar hans lekar avstamp i de fantasivärldar han fått tillgång till via böcker och filmer. Precis som på min tid.

Och så bygger han världar. Jag började skriva böcker, men han bygger sina världar i spelen han spelar. Han bygger städer i Cities: Skylines. Han utforskar undervattensvärldar i Subnautica. Han tänker strategiskt i Stellaris. Och så vidare.

Och ibland går han och hämtar ett ritpapper och sitter uppe alldeles för länge och konstruerar ett slag, med infanteri och kavalleri, baserat på det han dels lärt sig i youtubefilmer om historiska slag mellan romarna och andra och dels det han lärt sig från egen erfarenhet i datorspelen. Komplicerade slag.

Och precis som min generation boknördar hela tiden fick höra hur hemskt det var att vi satt med näsan över böckerna hela tiden, så får hans generation höra hur hemskt det är att de sitter framför skärmarna.

Och det är hela tiden fokus på skärmarna. Det fysiska mediet. Inte innehållet utan att det råkar vara en dator/telefon/TV-skärm. (Och nämner man att ja, men han gör det här och det här som är bra vid skärmen, så får man ibland höra ”ja men inte just det, men allt det andra vid skärmarna är dåligt. På något vis är det ganska likt när folk säger ”ja men just den där invandraren är ju bra och vettig, men alla de andra…”.)

 

Så, sammanfattningsvis: Min elvaåring använder skärmar till ungefär samma saker som jag använde böcker till en gång i tiden. Den största skillnaden är egentligen att han med några snabba knapptryck har tillgång till enormt mycket mer än jag hade tillgång till på min tid ens med maximal ansträngning – och att det enorma utbudet kräver större förmåga att sovra.

Men nu är det dags igen: Någon har panik över barns minskade läsning.

Och jag blir så trött på det. Så trött på att fokus hela tiden hamnar på just läsning av böcker. Det där som var så fult när jag var liten och som nu blivit så fint och eftertraktansvärt.

Det pratas om ordförråd. Varför är det så många som tror att man bara kan lära sig ordförråd via böcker? Ur vårt perspektiv är problemet att elvaåringen har större ordförråd på engelska än på svenska.

Och ja, jag läste massor för barnen när de var små. Vi släpade hem kassavis med böcker från bibblan, vi läste och läste. Men sedan kom brytpunkten när läsandet som medium snarast blev för långsamt för mina intensiva barn (och jag som förälder inte pallade högläsa mer av Lord of the rings).

Och jag själv då? Jag sitter framför skärmar. Skrivandet är min bästa kommunikationsform. Bokskrivandet jag ägnar mig åt är fan så mycket smidigare framför en dator än med kollegieblock och penna. Jag är inte intresserad av att gå bakåt i utveckling på det området innan apokalypsen kräver det.