Tankar kring böckers utseende

Jag läste mycket när jag var liten. Sedan, när jag blev äldre, så avtog det, och numera läser jag ytterst sällan skönlitteratur.

Det finns förstås många förklaringar till detta. Tidsbrist är en. En annan att jag minskade mitt läsande för att jag själv hade skönlitterära ambitioner och själv märkte av att jag kanske blev för influerad (eller egentligen ännu mer att jag redan höll på att skriva saker och sedan läste böcker som jag tyckte påminde om min egen historia och därför var rädd att bli anklagad för att plagiera fastän det ju inte skett i den ordningen).

Men samtidigt har jag konstaterat att i den mån jag läser skönlitteratur nu som vuxen så är det inte alls ovanligt att det är böcker som klassas som barn- och ungdomsböcker.

Jag har funderat på det där. Innebär det att jag är omogen? Att jag aldrig avancerat till vuxennivå?

Men så slog det mig häromdagen, när jag gick och ganska planlöst strosade genom en bokhandel: bokomslagen ser helt olika ut på de böcker som definieras som barn- och ungdomsböcker och de som klassas som vuxenböcker.

På den förra kategorin finns ofta fantasieggande omslag. Vackra, eller coola, eller i alla fall på något vis lockande. Omslag som på något vis signalerar nåt om innehållet, och som säger ”Ta upp mig, och ta reda på mer om mig!”.

På den senare kategorin verkar det istället vara någon sorts tävling i att säga så lite som möjligt. Det ska vara neutralt och tråkigt. Ofta bara enfärgat och med titel och författare med stora bokstäver. Ofta författarnamnet störst. Och är det en bild så är det ofta en bild på författaren. Lyfter jag mot förmodan upp boken för att läsa på bokens baksida så är baksidestexten dessutom oftast betydligt kortare och mer intetsägande än på barn- och ungdomsböcker.

När jag tänker på det känns det som att ingen egentligen vill locka mig att läsa vuxenböckerna. Som att när man blir vuxen så ska man inte längre lockas av att någon drar igång ens fantasi. Utan man ska lockas av – ja, vaddå egentligen? Är det tänkt att all vuxenboksförsäljning ska utgå från att man hör av andra vad som är spännande och bra? Eller att det ska räcka med en känd författare? (I så fall är det kanske inte så konstigt om vissa författare säljer skitbra – om det liksom är säljstrategin?)

Jag kom att tänka på det där idag igen, när jag traskade igenom en bokrea på väg till tåget.

Och jag kanske har alldeles fel. Jag har inte gjort någon statistisk analys eller någon närmre undersökning. Kanske har jag helt fel?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *