Category Archives: Inget särskilt

Krig

24 februari. Corona fortfarande i huset, och jag sover länge. Det är trettonåringen som väcker mig, strax före klockan 10. Nu har kriget börjat, Ryssland har gått in i Ukraina. Trettonåringen mer eller mindre beordrar mig att komma med ner och sätta mig med honom och titta på TV om det som pågår.

25 februari. Fredagskväll. Fortfarande sportlov. Trettonåringen stormar ner. Frustrerad över att vara barn. Över att inte kunna göra något, inte något alls, för att hjälpa till för världsläget. Kriget.

– Vad skulle du göra om du var vuxen då? Det är inte mycket jag kan göra heller?

– Nej, men ändå. Något mer kunde jag i alla fall göra.

C o r o n a .

Det är lite drygt två år sedan vi hörde talas om den nya sjukdomen borta i Kina första gången.

I samband med sportlovet 2020 började den bli en påtaglig del av min tillvaro: Kollegor kom hem från sportlovsresa utomlands, direkt tillbaka till jobbet, och jag försökte undvika dem så gott det gick, ifall de hade med sig smitta hem.

Strax därefter sa chefen att du Sanne kan jobba hemifrån helt om du vill. Och en månade senare eller nåt blev det så för alla på jobbet.

Nu är det två år senare. Tre vaccinationer senare för min del (och två vaccinationer för mina ungdomar). Och restriktioner av ständigt skiftande slag har kommit och gott och är numera borta. Jag tror jag hunnit med att testa mig med PCR-test för små förkylningssymptom typ sex gånger under de här åren; alla gånger negativt. Numera behöver/får man inte längre testa sig med sådana annat om man har särskilda skäl.

Onsdag kväll för en vecka sedan, alltså den 16 februari, hade min äldste ont i huvudet. Och fortfarande på torsdag morgon. Han fickstanna hemma från skolan, och på eftermiddagen låg han mest och vilade. När jag hade jobbat klart åkte jag och köpte snabbtest (antigentest) på Ica. (Samt lite proviva och extra alvedon, typ.)

Positivt test på honom. Corona.

Fredag morgon kände jag mig knorvlig i halsen. Förkylning eller sjukdom på gång-känsla. Tog snabbtest fredag kväll. Negativt. Men helt klart sjuk på något vis. Och även yngste sonen tydligt på gång att bli sjuk.

Under lördagen var vi alla tydligt sjuka.

Natten till söndag kräktes yngste, efter först ha klagat på svimningskänsla.

På söndagen klagade yngste över ont i hjärta eller lungor, samt kittlingskänsla i hela kroppen.

Söndag eftermiddag testade både jag och yngste sonen positivt på snabbtest.

Jag ska inte redogöra för hur vi mått alla dagar. Framför allt för att jag inte minns. Men inledningsvis var det mest som en förkylning för min del. Ont i halsen. Snorig. Nästäppa. Ont i kroppen. Ont runt ett öga. Jag har inte haft ”feber” i traditionell mening, dvs jag har inte varit varm så att jag ens brytt mig om att ta temp. Men jag har varit frusen. Och jag har tagit alvedon mot sjukdomskänsla och värk, och då har jag sedan svettats som när man ”bryter” febern med alvedon. Jag har sovit mycket och haft konstiga drömmar = feberdrömmar. Och en allmän trötthet där jag liksom kan lägga mig och dåsa iväg.

Igårkväll orkade jag laga riktig mat för första gången sedan jag blev sjuk. Idag har jag åter mest sovit, och drömt.

Tiden flyter. Jag är trött och känner mig lite glömsk och förvirrad. Jag är inte allvarligt sjuk, mest bara orkeslös, men ändå lite täppt och snorig. Jag har en längtan efter att göra saker och samtidigt inte ork till mer än att titta på Tv och tömma en diskmaskin ibland. (Jag blev väldigt ansträngd av att hänga tvätt i helgen.)

Ångesten funderar på hur det ska bli sen. Blir jag frisk? Hur lång tid tar det? Ska jag drabbas av postcovid?

Samtidigt som jag som sagt var inte är jättesjuk. Det kunde varit mycket värre. Mycket mycket värre.

Det är något konstigt och förvirrande med att få den sjukdom som vi alla duckat för i två års tid. På ett sätt känns det som ett misslyckande. Jag har ju knappt träffat folk på två år. Jag jobbar fortfarande hemifrån, och vistas bara hemifrån när jag ska handla mat (och har använt munskydd nästan varenda gång i mataffären i flera månader).

På ett annat sätt vet jag ju att det här i praktiken inte är samma sjukdom som för två år sedan. Omikron (som det väl sannolikt är) är ju både mildare och smitsammare. Det är jättebra att inte ha blivit sjuk förrän nu, och dessutom med flera omgångar vaccin i kroppen.

Fast känslan av misslyckande är kvar.

Och nu, när huvudvärk och kroppsvärk och rinnande ögon och nästäppa har hunnit dämpas, så har jag ork att oroa mig. Hur blir det sen? Hur länge kommer jag att vara sjuk? Hur är det jag ska göra på måndag om jag fortfarande är sjuk? (Första sjukdag från jobbet var i förrgår.) Är man en ångestmänniska så är man.

”Har du någon att prata med?”

När jag skriver om något som är jobbigt, uttrycker min ångest eller min förtvivlan eller otillräcklighet, så är en av de kommentarer jag verkligen inte vill få denna:

Har du någon att prata med?

Och ja, jag vet att det är oerhört väl menat från dem som skriver så.

Att det är omtänksamt menat från dem som skriver det gör det ännu svårare att påtala att jag inte vill få den frågan. Men jag inser att jag ändå måste.

För det första kan frågan betyda så väldigt olika saker.

NÅGON att prata med?
Vad för sorts någon avses?
Psykolog/samtalskontakt/liknande inom vården?
Nära vän?
Förälder?

Det finns så väldigt många sorters någon man kan prata med.
Beroende på vilken sort som avses så kan svaret vara ja eller nej.

För det andra så är det oklart vilket syftet skulle vara att ”prata med någon”.
För att vräka ur mig känslor?
För att hitta konkreta lösningar?
För att för sjutusende gången uttrycka hur saker är och få tillbaka ett konstaterande att det är synd om mig som behöver bära det här men det är inget någon kan göra något åt?

För det tredje är det ett antagande om att just PRATA är lösningen på saker.
I det ligger också antagandet att PRATA är bättre än andra sätt att kommunicera. Som exempelvis skriva.

Jag uttrycker det jag känner. Genom att SKRIVA. Till exempel på twitter eller facebook.
Men det finns något magiskt antagande om att just PRATA är LÖSNINGEN.

Som det här när det ibland cirkulerar postningar på facebook där folk påtalar att Om du mår dåligt så kan du komma till mig och prata, jag finns alltid där och lyssnar. (Och så någon tagg om att #prataompsykiskohälsa eller liknande.)

Mm, för om det finns någon att prata med så försvinner alla ens problem magiskt.

Allt detta, och mer därtill, är vad som far genom mitt huvud när jag får frågan om jag har någon att prata med.

Vilket är det jag förväntas svara på?
Och vilket resultat är det jag förväntas uppnå med att prata med någon?

Dessutom, när jag mår skit, ska jag verkligen behöva lägga energi på att få folk att försöka tänka efter vad de egentligen frågar?
För ja, jag har fått den sortens kommentarer så fruktansvärt många gånger genom åren.

Har du någon att prata med?
Borde du inte prata med någon?

Ja, jag har någon att prata med.
Jag pratar med mamma.
Jag har möjlighet till samtalskontakt via jobbet, vilket jag använder periodvis.
Jag träffar kuratorn på habiliteringen för föräldrastöd ibland.
Ingen av dem kan lösa grundproblemen åt mig. Ingen kan lyfta av det tunga oket.

Dessutom är det det vanligaste förslaget jag får från andra som vill hjälpa men inte vet hur: att vi kan prata. Ringas vid, eller träffas och fika. Långt fler än vad som skulle vara hanterbart. Och för varje person behöver man ändå börja från början, och man kommer att missa någon väsentlig detalj i det man berättar som gör att de råd man ändå får blir fel eller konstiga.

Plus att jag är utbränd. Samtal är ansträngande för mitt huvud. Jag måste begränsa mängden samtal.

Så: jag vet att ni menar väl. Verkligen. Jag vet det.

Men snälla, tänk efter innan du ställer en där frågan:
Vad menar du egentligen? Kan du kanske ställa en bättre fråga?
Om du nu alls behöver fråga.

Nästa gång någon frågar om jag har någon att prata med ska jag försöka komma ihåg att hänvisa till den här tråden – istället för att försöka formulera sjutton svar i huvudet på en gång.

Sannes skrädmjölskakor

[Mest för minnet]

190 g (franskt) smör
½ dl mörk sirap
1½ dl socker
1½ tsk bakpulver
2 dl skrädmjöl
2 dl vetemjöl

Forma ca 30 kakor (typ rulla boll och platta till).
200 gr, 11-12 min.

Harregusågott!

Hur man hanterar risker och ångest

Jag minns under svininfluensapandemin. Då var min ångest påtaglig. Vi hade två små barn. Och jag var livrädd att jag skulle förlora någon av dem eller min man.

Jag hanterade det ångestmässigt genom att vara beredd på det värsta. För det är bland annat så min ångest funkar: när andra tänker ”det händer inte mig” så tänker jag snarast ”varför skulle det inte hända mig?”. Istället för att tänka att det är så få som drabbas så det borde inte bli vi, så tänker jag ”någon ska drabbas och det kan mycket väl bli vi”. En snedvriden syn på det här med risk, där jag inte på något vis menar att risksiffrorna är fel utan bara att någon kommer ju att vara den där procenten.

Så jag hanterade det bland annat genom att bereda mig på att någon av oss skulle dö. Eller, inte riktigt, och ändå just precis det. Om alla klarade sig så var det en bonus.

Ingen av oss dog av svininfluensan. Vi blev alla vaccinerade. Ingen av oss drabbades heller av narkolepsi. Vi kom igenom svioninfluensan utan förluster.

Några år senare fick min man cancer, och dog sedan ett år senare.

Nånstans i det där, i hans sjukdom och död, så fanns det där fortfarande kvar. Att jag redan i samband med svininfluensan räknat med att någon av oss fyra skulle dö. Att det ändå dröjt ett antal år till innan det hände, innan den där förlusten kom.

Det är svårt att förklara, men på något vis är det där med mig nu, i pågående Coronapandemi. Att jag liksom redan under svininfluensan ställde in mig på förlust. Och att jag ”alltid” levt med dödsångest och haft svårt att ta saker för givet.

Jag har mindre ångest idag. Det är troligen till stor del en effekt av bra medicinering. Och så kanske en liten del en positiv effekt av jobbiga livserfarenheter (som ju samtidigt gjort mig ömtåligare på andra sätt, så det är totalt sett ingen vinst). Och som sagt, jag är privilegierad i den rådande Coronakrisen, inte minst för att jag knappt behöver träffa folk och därmed har förhållandevis liten risk att bli smittad.

Men ja, bara att skriva det här triggar förstås lite ångest. En rädsla för att jinxa skiten liksom.

Ångest will be ångest liksom.

Bunkra, hamstra, eller bara handla lite annorlunda

Nej, hamstrat har jag inte gjort. Men däremot handlar jag lite annorlunda än innan.

  • Jag är noggrannare än vanligt med att se till att saker inte ska ta slut hemma, och ser istället till att det ska finnas god marginal. Det handlar om vanliga saker: mjöl, flingor, smör, matolja, etc. Och även godis och chips. Och alvedon och allergimedicin.
  • Jag har köpt några enstaka hållbara saker jag inte köpt på länge. Konservburkar med musslor är ett exempel.
  • Jag har skaffat hem lite mer nyponsoppepulver och fil/yoghurt, för det är bra mat om man skulle vara sjuk och orkeslös.
  • Jag har fler paket potatismjöl än jag nånsin haft tidigare. Typ tre stycken tror jag. För då kan man laga kräm på bären vi har massor av i frysen.
  • Jag handlar mer sällan än jag brukar. För det känns som att varje besök i mataffären är en risk att bli smittad. Därför försöker jag både handla på tider när det är färre i affären och handla mer sällan. Och det innebär ju i sig att jag behöver handla så att maten räcker längre. Framför allt handlar det om mer mjölk per tillfälle.

För övrigt går det åt mer mat än det brukar när barnen behöver stanna hemma från skolan vid minsta förkylningssymptom (och av andra skäl) och jag själv för tillfället bara distansjobbar.

Toapapper har jag däremot inte köpt just nu. Jag fyllde nog på med en halvbal precis innan bunkrandet började.

Snö

Det är den 30 mars. Och jag vaknar till ymnigt snöfall utanför fönstret och flera cm snö på marken.

Vi har alltså inte haft någon vinter den här säsongen. Nästan inga frostnätter – förrän nu de senaste veckorna när det varit frost eller nästan frost de allra flesta nätter. Och klarblå himmel och solsken flera av dagarna. I lördags hade vi 12-13 grader varmt på dagen. Natten till söndag (igår) fick vi däremot lite snö: det låg någon fläck när jag vaknade på morgonen.

Och så nu detta.

Men nu är det strålande sol igen, och snön håller på att smälta bort.

Jag vet att sidan ser jättekonstig ut

När jag ändå skrev ett par nya inlägg så passade jag på att göra lite andra uppdateringar. Uppdatera till aktuell version av wordpress. Ta bort irrelevanta widgets. Lite sånt där.

Och sen upptäckte jag att saker såg skitskumma ut. Att från och med inlägg två på förstasidan så ligger texten över sidopanelen.

Nu har jag lagt ett par timmar på att försöka göra något åt det. Försökt byta till annat tema (men alltså, jag vill inte byta bort det här temat, för det är svårt att hitta bra teman som låter mig göra det jag vill). Försökt hitta om något är knas med själva inläggen. Provat att flytta runt widgetar. Det landar i följande slutsatser:

  • Jag lyckas inte se att det är något som skiljer i html eller andra inställningar för de inlägg som strular
  • Det är BARA på förstasidan problemen finns
  • Nya inlägg får inte dessa problem
  • När nya inlägg knuffar ner inlägg till sida 2 så slutar de ha problemen

Nu ger jag upp, även om det här stör mig oerhört. Ni får leva med att det är fult. När jag skrivit några inlägg till så har de som strular knuffats ner från förstasidan.

… och ett tillägg till

I rött, längst ner.

Det här med intressen… det verkar anses som en avvikande sak?

Så här:
Min tioåring tittar en hel massa på dokumentärer på youtube. Ämnena varierar och går i perioder, men under en ganska lång tid nu har det varit historia. Både världskrigen och amerikansk historia och asiatisk historia.
Tidigare i livet har han haft andra intressen. Dinosaurier. Sjunkna skepp (Vasa, Kronan, Titanic, etc). Rymden. Och så vidare.
Och beroende på period i livet så har det varit olika medier som fått stå för faktabasen – när han var yngre var det mer böcker (för youtube var inte så stort och han var inte så bra på engelska).
Och så har det genom åren varit en hel del naturprogram på TV.

Men alltså… när jag berättar för folk att han tittar mycket på dokumentärer, t ex historiedokumentärer, på youtube, så kommer det ofta någon menande och mer eller mindre uttalad kommentar som kopplar ihop *specialintressen* med att han har asperger.
Och jag tycker att – det är väl inga specialintressen han har? Det är intressen, ja. men inte på någon extrem nivå. Han är intresserad av saker. Han är intresserad av MÅNGA saker.
När han blivit intresserad av något så fokuserar han lite extra på den saken ett tag, tills han tröttnar och byter till något annat.

För mig är det helt normalt. Såhar jag också gjort genom åren. Och sen har jag vissa intressen som hänger kvar längre eller typ genom hela livet eller som kommer och går och kommer och går.
Och för att man ska kunna bli bra på något alls så krävs väl att man har ett intresse som går på någon sorts djup?

Men tja, det där får mig att fundera. Kring det faktum att jag ju vet att jag också alltid betraktats som lite konstig. Och kring att jag alltid haft så svårt att fatta såna där ”allmänna intressen” som folk verkar ha.
”Vad har du för intressen?”
”Umgås med kompisar, titta på TV, dricka öl, mysiga promenader…”

Va? Men det är väl inga intressen? Det är saker man kan göra och som kan vara trevliga, men det är väl inga intressen?
Men okej, om det är specialintressen att kolla historiedokumentärer på youtube och normla intressen att umgås med kompisar, då är nog jag också onormal. Jag är nog inte alls neurotypisk.

Det som är extra spännande i sammanhanget är att en viss typ av intresse, som jag verkligen tycker är ett specialintresse, verkar ses som det normalaste av allt: sånt där superintresse för någon sorts sportboll. Ja alltså, fotboll eller hockey.
Hur det kommer sig har jag ingen aning om. Är det kanske frågan om att det är tillräckligt många som är intresserade av samma sak och då blir det normalt?