Igår kväll hade jag för första gången svårt att somna. Tja, givet omständigheterna trots allt inte jättesvårt, men det tog en stund att slappna av och komma till ro.
I övrigt fylls huvudet mest av två sorters ångest.
Den ena handlar om förkylningar. Skräcken för att bli förkyld, för att dra hem förkylningar, smitta ner honom med förkylning. Jag har tillräcklig förkylningsångest redan i vanliga fall – och den blir inte bättre av det här.
Den andra handlar om barnen och cancer och ärftlighet. Om det nu verkar finnas en ärftlig cancertendens inom älsklingens släkt – nej, han är inte den enda som fått cancer och inte den enda som fått cancer tidigt – så finns det också en tydligt överhängande risk att mina barn har ärvt den. Det innebär att jag för all framtid har att hålla koll på och oroa mig för att barnen ska få cancer – tidigt – inte bara som en ångestmammas oro utan som något med mer substans i. Och värstascenario är inte att förlora min man utan att även förlora barnen.
Det passar just snyggt ihop med min ångest :-/
Vad vi ger våra barn i genetiskt arv: risk för ångest och cancer. Snygg kombo. Vilka bra föräldrar.