Category Archives: Hemskheter

Att krossa det materiella är att krossa framtidstro

Det pågår krig därborta i Ukraina. Nyhetsrapporteringen handlar bara om kriget hela tiden. Och det finns massor att säga om kriget – men det allra mesta har väl sagts tusen gånger redan.

Det är en massa människor som flyr undan kriget, och en massa människor som dör. Inklusive barn. Det är hemskt. Hemskt att människor, barn och vuxna, dör. Hemskt att Putin helt klart och tydligt inriktar sig på att döda människor.

Och ändå är det inte människorna jag fastnar på, utan allt det andra som förstörs. Det materiella.

Jag vet. Man ska tycka att liv är viktigare än materiella ting. Men jag tycker att det är att göra det väldigt enkelt för sig själv. Speciellt i sådana här lägen.

Det materiella är skapat av människor. Det materiella är framtid.

Att bygga hus och vägar är sånt som tar tid. Bara den som har en tro på framtiden bygger sånt som tar tid.

Den som vill kan däremot förstöra på bara sekunder det som tagit decennier eller århundraden att bygga upp. För att våga bygga upp det igen behöver man ha en tro på att det inte raseras igen omedelbart.

Att förstöra det någon annan kämpat länge med är ett så effektivt sätt att krossa framtidstro och drömmar. Även i den lilla skalan, när någon avsiktligt förstör ditt bygge i sandlådan, kan effekterna sitta i länge. Och det här är så mycket större.

Dessutom handlar det om enorma kostnader. Att bygga saker kostar mycket pengar. Att det som byggts bara blir värdelöst skräp kostar enormt mycket för miljön.

Vi är i ett läge i tiden när vi inte har tid eller miljö att avvara. Alla resurser som finns behöver användas förnuftigt, så att vi kan bygga en framtid där människor kan fortsätta att leva i en rimlig miljö. (För att inte tala om miljön för andra organismer.)

Istället ägnar sig Putin åt att fysiskt krossa det som finns och mentalt krossa viljan, orken och möjligheten att bygga långsiktig framtid.

De effekterna riskerar att vara längre än ett vanligt människoliv.

Vad är det värsta som kan hända?

På ett sätt har det värsta som kan hända hänt. Den jag älskade mest i hela världen, den som betydde allra allra mest, är död. Att förlora honom är det enskilt värsta som kunde hända mig.

Men det skedde under… kontrollerade former, liksom. Jag hade tid att förbereda mig. Vi fick tid att leva ett tag till tillsammans. Nästan ett år till fick vi. Han dog inte hastigt – även om det gick oväntat fort på slutet – och inte direkt plågsamt. Han dog inte på grund av en hemskt och olycklig missbedömning i ett enda ögonblick (som en olycka) och inte heller på att någon önskade livet ur honom.

Det gick lugnt till. Det var inga panikartade omständigheter – inget hus som brann ner, inget krig vi fick fly från. Inget kaosartat.

Och hans död var en enskild händelse. Ja, den påverkar mig och barnen i allt vi är och gör. Men det var ändå en enskild grej: det var bara han som dog. Ingen annan dog, ingen annan skadades, vi förlorade inte hus eller pengar eller älskade ägodelar.

Jag förlorade den enskilt viktigaste människan i mitt liv. Men jag förlorade inte allt och alla av värde i mitt liv. Inte ens i närheten.

Det har funnits stunder när det känns som att all rädsla och ångest tagits ifrån mig, för att det värsta liksom redan har hänt. Men det har det ju inte. Inte på långa när.

 

*peppar peppar* säger en del av min hjärna åt mig att jag måste lägga till. Vilket väl var vad som skulle bevisas, typ – VSB.

De märkliga kommentarerna

Jag förstår att många från den brundaskiga sidan försöker utnyttja det som hände i Stockholm igår och komma med otrevliga kommentarer och antydningar. För det nämns omkring mig att de gör det. Men mina flöden är märkligt tomma på sånt. Jag har väl valt mig en fin filterbubbla…

Däremot dyker det upp andra saker som besvärar mig. Goda snälla bra människor som irriterar sig på andra människors välvilja i detta.

En person delar info om att det inte är brist på blod på sjukhusen men att man gärna får lämna blod ändå för att det kan behövas av andra skäl. Varvid någon annan kommenterar ”Är det ett skämt? Självklart finns det blod så det räcker till 15 skadade.” – Ja. Men driv inte med att folk inte har full koll i ett katastrofläge. Gläds åt att folk vill hjälpa och att man använder detta till att informera!

Människor använder facebooks inbyggda funktion för att lägga till en liten svensk flagga i sina profilbilder. Varvid det kommer kommentarer i stil med att det är oväsentligt att vi är svenskar, att när något sådant här händer så är vi framför allt världsmedborgare och att det är fel att lyfta att det är just Sverige. Eller nåt sånt. – Ja, men alltså… Poängen är att folk har ett behov av att manifestera att man bryr sig, att man är ledsen, och så vidare. Det här är ett sätt. Ett sätt som funkar för många. Ett sätt som många av oss använde när det hände i Paris (och ja, jag vet, vi fick kritik för det också), och ett sätt som många använder nu när det händer i Sverige. Och det är något som funkar inte bara för oss i Sverige men för hela världen. Även om det inte funkar för alla, så är det inget skäl att gnälla över att de det funkar för gör det.

När sånt här händer måste vi låta folk få hantera sorgen och ledsenheten på olika sätt. Det sätt som funkar för dig kanske inte funkar för någon annan.

Och flödena fylls också av konstaterandet att den här händelsen har hanterats väldigt bra av väldigt många inblandade. Dels den stora mänskligheten från allmänheten i stort, med hjälpsamheten i att ta hand om strandsatta människor i Stockholms city och liknande. Dels beröm om att myndigheter – polis, sjukvård, regeringen, och många många andra – hanterat krisläget väldigt bra.

Och då kommer det märkliga gnället där också. Uttalanden om att myndigheter och tjänstemän bara gjort sitt jobb och därmed inte förtjänar beröm, utan bara gjort vad de ska göra, vad vi har rätt att förvänta oss av dem, rätt att kräva.

Och ja, självklart har de ”bara” gjort vad de är anställda för och får betalt för. Det betyder inte på något sätt att de inte är värda beröm. Tvärtom. Faktiskt behöver man få beröm för att man gör ett bra jobb. Speciellt under sådana här omständigheter. Att fortsätta hålla huvudet kallt i skarpt läge, och göra ett gott arbete. Eller för den delen lyckas säga rätt saker för att lugna folket i TV. Det är värt massor av beröm.

Mänsklighetens fina sidor

Terrordåd i Stockholm.

[Jag vet: vi vet fortfarande inte vem eller varför och då ska vi inte kalla det terrordåd. Men någon kapade en lastbil och körde på en plats där bilar inte ska köra, rakt på människor. På ett eller annat sätt är det ondskefullt menat.]

Jag blir som vid alla sådana tillfällen fast i att sitta och följa nyhetsflöden. Via datorn. Egentligen huvudsakligen via twitter, samt lite via sverigesradio.se. Jag låter bli både radio och tv, för jag vill inte ha ljud på och oroa barnen när informationen fortfarande är oklar och ingen egentligen kan svara säkert på något alls.

Så jag sitter vid datorn. Retweetar info från krisinformation.se och polisen och annan officiell info. Officiella rekommendationer om vad man ska och inte. Info om inställda transporter. Seriös nyhetsrapportering. Sånt. Och svarar med stöttande så gott jag kan till de som oroar sig. Det är det jag kan göra härifrån.

Och efterhand innehåller det jag retweetar också allt mer av mänsklighet och värme: människor som behöver hjälp och människor erbjuder hjälp till andra strandsatta. Mänskligheten visar sig från sin bästa sida.

Samtidigt… är jag oerhört självisk i detta.

För jag sitter här och känner tacksamhet över att bo i min lilla avkrok. Terrorister satsar på ställen där det finns många människor.

Och jag sitter här och oroar mig över att jag ska till mitt älskade Malmö imorgon. För att ha kul. Och i ljuset av dagens händelser gör det mig nervös att åka till Malmö. Det är oerhört själviskt, när människor i Stockholm har dött och skadats idag och människor i Stockholm är de som har skäl att känna oro.

Själviskheten är inte vacker. Men den är också en del av mänskligheten. Och måhända är jag trots allt bara en liten lort.

Vildsvinschock på vägen hem

På väg hem. Åttaåringen har varit på fäktning. Vi kör bilen hem. Det är på väg att bli mörkt: på några ställen hänger det kvar färg av solnedgång, men annars är det skumt (och en kort stund senare är det mörkt på riktigt). Mellan byarna med bara några kilometer kvar hem, vi har passerat förbi den punkten där jag brukar se rådjur på höger sida…  men just därför tycker jag ändå jag var lite extra uppmärksam. Åtminstone sekunden innan.

Då dyker en flock med vildsvin upp från vänster, över vägen. Nej, jag hinner inte stanna. Kanske bromsa in en aning? Jag vet inte. Jag brakar i alla fall in i flocken. Vet inte hur många jag skadat. Vet inte om bilen är skadad. Vet inget. Men stannar och slår på varningsblinkers. Och ringer 11414. Nej, jag vågar inte gå ut när jag just kört på vildsvin. Vildsvin är farliga.

Första bilen som kommer efter oss kör om oss, stannar. Föraren kliver ut, kommer bak och frågar. Det är en av trettonåringens kompisars pappa. En sådan där redig vettig människa som är helt rätt i det läget. Han slår på sina varningsblinkers också. Sätter på sig varseljacka. Plockar fram sådana där viltvarningsband. Kollar statusen för det skadade vildsvinet. Ringer 112 eftersom jag fastnat i telefonkö. Och säger när vi suttit där en stund i varsin telefonkö och inget händer, att jag kan köra hem med åttaåringen och han tar över. Samt kommer hem en stund senare med ett händelserapportsnummer på en lapp som jag ska.

Vad jag kan se på bilen är det någon spricka i plasten framtill, men inte mer.

Efteråt är vi i någon sorts chocktillstånd, både jag och åttaåringen. Jag gråter i omgångar och känner mig småskakig. Och min gamla ångest från nackskadan -06 väcks, ihop med ältande om vad som hände och vad jag borde gjort annorlunda och hur satt jag och är jag kanske skadad och borde jag kolla upp och… Ältande. Ältande av det dåliga ångestiga slaget, det där som äter upp mig, slukar mig.

DUMMA DUMMA SANNE! VARFÖR SÅG DU INTE TILL ATT DET HÄR INTE HÄNDE!!

Ikväll har jag tagit en atarax. För att försöka bryta ångestcirklar, försöka förhindra att ångestältandet får sätta sig för mycket. För om det gör det så ger det också fysiska efterverkningar, i form av spänningar som sätter sig och gör ont och får mig att oroa mig för att jag är skadad, och så är spiralen igång.

Jag tycker för övrigt fortfarande att det var oerhört dumt att ingen gav mig något sånt på akuten i september -06. Jag tror det hade kunnat mildra saker på rätt många sätt.

Minnen

22 juli. Vid det här laget skulle du ha varit död, enligt läkarens dystraste prognos, då den 11 april.

Vid ungefär den här tiden för sjutton år sedan var du i Taizé. Och jag var på Österlen med släkten för att fira mormor sjuttioårsdag. Jag tror jag skrev pappersbrev till dig.

Vid ungefär den här tiden för tretton år sedan var du också i Taizé. Och jag var ensam hemma en vecka, gravid med tolvåringen. Jag åt blomkål som visst var lite möglig och fick kli i halsen och ringde sjukvårdsupplysningen för att jag var rädd för om det kunde vara dåligt för barnet. Det tog 45 minuter innan jag kom fram i telefonkön och då hade kliet minskat, och hon på sjukvårdsupplysningen ansåg att det inte var någon fara för barnet, men hon tyckte att jag för min egen skull borde ringa en ambulans och bli körd till sjukhuset. Det gjorde jag inte.

Idag för fem år sedan hade vi barnfri vecka, med barnen hos dina föräldrar, och höll på att renovera tvättstugan – när plötsligt allt fokus flyttades till hemska händelser i Norge.

Idag har jag skrapat fönster och varit och vattnat växter vid din grav. Och nu är det tydligen några som skjuter en massa människor i München.

Omvärldens hemskhet når inte in

Hemska masskjutningar i USA.

I vanliga fall när den sortens hemskheter händer, så är det som att tillvaron stannar upp. Istället för det jag, vi, egentligen gör eller skulle göra, så övergår fokus till att följa nyhetsrapportering på ett eller annat sätt. Resten av tillvaron ställs på vänt.

Utöya.
Paris….och så vidare…

Men inte nu. Nu är liksom hela tillvaron redan placerad i vänteläge. Ett vänteläge av ett segt slag som världen utanför, långt därborta, inte lyckas ta sig igenom. Jag läser om det som hänt, är medveten om att det är teoretiskt sett hemskt, men det berör mig inte känslomässigt.

Jag lyckas inte ens använda det för egen räkning. Jag tänker, förnuftsmässigt, att jämfört med det som hänt i Orlando så har jag det bra, för det är trots allt mycket bättre när någon dör av cancer efter ett års sjukdom än när någon dör hastigt i ett hemskt dåd. Men jag lyckas inte nå fram till mig själv med detta, lyckas inte känna tacksamhet.

Omvärldens hemskhet rinner av min bubbla.

Den största fienden

Vi hämtar alla kraft från olika saker. Ibland kan det vara svårt nog att stå för vad man hämtar kraft från, speciellt om man känner att det kanske av vissa betraktas som romantiskt dravel.

Det här är en scen som gjort starkt intryck på mig redan sedan jag återupptäckte Robin of Sherwood i början av förra året. När sedan älsklingens cancerbesked kom för ett knappt år sedan blev känslan i scenen ännu starkare, och jag har återvänt till den inombords många gånger.

Länge har jag velat lägga ut scenen på youtube. Fast jag vet att det är förbjudet – så jag har låtit bli. Men idag känner jag att det inte längre är skäl att låta bli. Så jag har försökt. Men youtube vill inte klippa ner till bara den scenen, för då blir det upphovsrättsbrott. Eller ja, det blir det ju ändå, men så länge jag inte klipper så får jag ändå youtube att visa.

Och jag har inget program jag kan klippa med på datorn. Och ingen här hemma att fråga om hjälp. Och jag är skittrött. Och jag vill verkligen lägga ut den här scenen, för den betyder så mycket.

Jag lyckas inte få inbäddningskoden att få det att hoppa direkt till det ställe ni ska, så ni får själva spola fram till 3:35. Det är uppenbarligen så bra jag lyckas just nu.

EDIT: Nu har jag fått hjälp, så nu finns det ett fungerande klipp!

Den stora tröttheten som står i vägen för det huvudet vill få ordning på på olika plan

Så mycket trötthet. Så lite vila och sömn i kroppen. Så många tankar som inte riktigt orkar formuleras och hanteras innan kroppen och huvudet har fått sova, men sömn är en bristvara. Så många saker som surrar i mitt huvud att jag vill göra och vill ska bli ordnade, och så oerhört lite kraft att göra något och ens mäkta med att vara.

Strax efter halv tolv den 2 maj 2016

Slut.

Döden.

Änka.

 

Jag la mig och försökte sova någon gång vid elva. Hade svårt att somna, för jag låg och lyssnade till hans rofyllda jämna andetag, sådär lagom kraftfulla som någon som sover gott i samma rum när man själv inte kan sova. Vred på mig i omgångar, kom inte till ro.

Sedan är jag osäker på om jag hade slumrat till lätt eller inte, när jag hörde att han rosslade eller hostade till. Bara ytterst lite. Och insåg att det var väldigt tyst i övrigt. Bara ytterst svaga andetag när jag skyndat fram till honom. En liten hostrosling till. Ytterst lätta rörelser kring halsen. Och så tystnad. Och när peronalen som jag genast tillkallat med larmet kom så bekräftade de.

Min älskade har verkligen somnat än. Och är död. Och jag är änka. Och jag känner på något vis ett behov av att omfamna ordet, för jag känner nu att ordet finns för att det behövs.

Och jag försöker hänga fast vid att för hans skull är jag väldigt glad att han fick vara sig själv fullt ut så nära in på slutet.

Och när jag sitter här, i sängen på rummet på palliativa, och han ligger i sin säng en bit bort, så väntar jag mig fortfarande att han ska sätta sig upp yrvaken och undra vad som pågår.