Saker blir annorlunda. På sätt man kanske aldrig skulle funderat på.
I fredags grillade jag för första gången någonsin. Alltså, hela vägen, mer eller mindre på egen hand: lägga i briketter, tända dem med elmojen, vänta tills det blivit en bra glödbädd, och sköta korvgrillandet. Och på lördagen gjorde jag det igen, nu med kött.
Älsklingen har sedan beskedet lagt sig till med rutinen att gå en rask promenad morgon och en på kvällen – under förutsättning att han inte mår för dåligt eller så. Och har jag inte annat för mig så händer det att jag hänger på. Kvällspromenad med älsklingen är trevligt, inte minst så här i början av juni – promenad genom ett ganska vackert landskap och med lite småprat om ditt och datt. Barnen är ju numera så stora att det funkar att de är hemma en stund själva. Och kvällspromenader är bra även för mig. Synd bara att orsaken och omständigheterna ska vara så usla…
—
I helgen var det Tori Amos-konsert i Danmark. Vi var på konsert med henne i Köpenhamn i maj förra året, men nu skulle det till på köpet vara på ett renässansslott, och jag suktade tidigare under våren lite efter de där biljetterna men var för snål och tyckte att det nog kostade mer än det smakade, både i form av pengar och trassel. Och det var väl kanske lika så bra det, för det hade vi väl knappast orkat åka på under rådande omständigheter :-(
Jag ägnar mig istället åt disk, tvätt och matlagning. Allmän markservice. Och lite trädgård. Och stundtals känner jag mig som att jag blivit förälder åt tre. Men det är så det får vara – nej, jag klagar inte, inte på det sättet.
Och jag funderar över det märkliga i nuvunnen inspiration. Jag antar att det är en kombination av att vara hemma mer – på grund av sjukskrivning – och att bli så påmind om vad det är jag älskar att göra, vad våra drömmar är och vad det är jag riskerar att förlora.