Jag har varit och hälsat på sjuåringen i skolan idag. Lärarna på skolan poängterar ofta att vi föräldrar är välkomna att hälsa på när vi vill, och det är verkligen så, man känner sig väldigt välkommen att sitta med i klassrummet, delta och lyssna och se barnens vardag. Och man får äta skollunch i matsalen och blir bjuden på kaffe på rasten.
Att följa med och se vad de gör i skolan är ju förstås en poäng i sig. Men att sjuåringen ville ha mig med på besök handlar nog även en del om att se en del av det han berättar om. Om hur andra barn är.
För det finns barn som så gott som helt saknar respekt för andra. Visst, vi snackar om sex- och sjuåringar. De kan inte alltid sitta helt still eller vara helt tysta. Det finns för mycket sprattel i kroppen och för mycket glömska i huvudet. Men ändå. Det är skillnad på de som bryr sig och de som inte bryr sig. De som försöker och de som inte försöker. De som helt struntar i hur det de gör påverkar för andra men som själv blir fruktansvärt upprörda om de inte får sin vilja igenom. Och som verkar strunta helt i när fröknarna säger till.
Det är viktigt att se, viktigt att kunna relatera till när mitt barn berättar. Och jag inser att de redogörelser jag får hemma om kvällarna inte är särskilt vinklade utan betydligt mer objektiva än man skulle vänta sig. Det är viktigt.
Och det är inte mitt barn det är mest synd om – han blir visserligen stundtals rejält upprörd men har ändå en förmåga att ta för sig. Till skillnad från en del tysta och ordentliga barn som är de som hamnar i kläm, eftersom de är för snälla för att protestera och säga ifrån – det är deras utrymme som stjäls och de som får lära sig att den som skiter i reglerna ändå alltid får mest av allt och vinner i slutändan.
Precis som det var när jag var liten.
Och jag funderar över det här med vad man behöver säga och förklara och nöta in kontra vad som är självklarheter. Vad som behövs för att något ska gälla i praktiken. För mig har det alltid räckt med att veta vad som är tillåtet och inte tillåtet, att veta vad som är rätt och vd som är fel. Det som är fel GÖR MAN INTE (TM) – så enkelt är det liksom. Och såvitt jag kan se gäller detsamma för mina barn. Vad som är rätt och fel är helt avgörande. Men för en del andra barn (och vuxna förstås) verkar det verkligen vara helt ovidkommande. Och det är på något vis inte heller uppenbart vad det egentligen är som är avgörande. Mer än möjligen personlig vinning och vad som är kul för dem själva i stunden. Och jag undrar vad det är som gör att det blir så.
Och medan jag sitter på en bänk på skolgården, när skoldagen övergått till fritids, och en av pedagogerna sitter på bänken bredvid och sjuåringarna leker i sandlådan några meter ifrån oss, så ser vi några femteklassare på andra sidan fotbollsplanen, fullt synligt från oss (vilket ju innebär att de måste kunna se oss) uppträda väldigt märkligt vid idrottsföreningens kiosk, och slutligen kryper en av dem in där. Och det är helt uppenbart att det här med mitt och ditt och vad man får och inte får och att man inte får ta andras saker är helt ovidkommande för dem. Och med tanke på att det förtörs saker på skolgården nattetid är det ju knappast någon överraskning att det finns personer (barn) i närområdet som saknar de hämningarna – men det känns ändå bisarrt att de ägnar sig åt det dagtid när det finns vuxna inom synhåll.
Lösryckta stycken av Lars Winnerbäcks Eldvakt ringer i öronen på mig där på skolgården, men jag lyckas liksom inte riktigt fånga texten, trots att jag tycker att jag borde minnas den…
när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar…när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig
Och det far tusen tankar i huvudet om vad som gör att det blir som det blir. För en av mina teorier kring stökigheten i klassrummet handlar om allt fokus som är på barnen. Att vi som föräldrar ständigt påminns om hur viktigt det är att prioritera BARNEN, låta BARNEN vara centrum för allting – vi ska se till att de alltid har kul, vi får inte prioritera oss själva eller andra saker utan ska vara närvarande föräldrar med fullt engagemang för våra avkommor och de är vana vid att få komma till tals nästan när som helst – och det sätter förstås spår i form av hur de tycker det är okej att uppträda i klassrummet. Och det är ett elände, och jag kämpar hela tiden en inre kamp med att tycka det är okej att göra saker även om inte mina barn vill, typ. Att de måste lära sig att anpassa sig. Många barn skulle kanske behöva mindre prioriterade av sina föräldrar på något vis. Och samtidigt… samtidigt känns det som att det finns en märkligt glidande skala där de som är bortanför en viss gräns på den där skalan snarast måste ha blivit helt bortprioriterade på något vis och inte stått i centrum alls. Eller i alla fall inte på rätt sätt? Eller handlar det om att deras föräldrar har helt ruttna värderingar? För en del tror jag det kan vara fallet – men för alla?
Och ja, i dessa tider är det lätt hänt att dra till med att det nog är frågan om ”bokstavsdiagnoser” eller nåt sånt – och så avfärda det. Fast jag tror att det är att göra det för lätt för sig och att slippa ta ansvar för saker som behöver tas ansvar för.
när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar om att bli en popidol
vi spelade boll och jagade troll
under ett trygghets parasoll
och var rätt säkra på att nå vårt drömda målmen sen när sommaren tog slut
din farsa hämtades med snut
ni fick en lägenhet på andra sidan stan
du spelade boll på annat håll
under ett annat parasoll
fast vi såg likadana ut när vi var barnnär jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för digvi växte upp på var sitt sätt
med skilda fel och skilda rätt
sen kom en ljuvlig doft från stan av grå betong
där i stan så fanns en låga
och en fråga om att våga
och om vem som vågade trotsa en batongdu vågade sno du vågade slåss
du vågade pröva några bloss
men du vågade aldrig nånsin komma hem
så du vaknade i en säng
hos någon vacker mannekäng
du blev en popidol som alltid kom i klämnär jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dignu doftar hägg och björk slår ut
och våren leker som förut
det är fest jag dricker öl du röker på
jag är arbetslös och meningslös
men lever glad ändå
för jag har valt att för en tid få leva såmen jag undrar om du valt
att leva så banalt
och om du inte hellre vill bli fri
och jag undrar här uti
om dina vänner står dig bi
och om de nånsin i en tvist tar ditt partinär jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för digmen vem är jag att sitta här
och vara bättre än dom där
säg vem är jag att tala om vem som är glad
vi lever våra liv
med våra egna perspektiv
på varsin sida om vårt samhälles fasad