Category Archives: Musik

Alla kungarna i baren

Då finns det ingen som tar en
Man är kung, kung, kung i baren
Det är något som man verkligen vet
Den 25:e smäller det
Då finns det ingen som tar en
Man är kung, kung, kung i baren
Det är värt att leva fattigt ett tag
Om man får vara kung för en dag

Det är radion som spelar Magnus Uggla.

Den där låten har jag alltid haft lite svårt för. Eller, den är så fjärran från min verklighet att jag liksom aldrig kunnat känna något för den mer än en vag irritation – över att så många människor verkar känna igen sig i den och hur bisarrt det är att de gör det, typ.

Jag har haft perioder av att leva på väldigt lite pengar. Och perioder med helt okej med pengar. (Nä, rik har jag aldrig varit. Men heller aldrig riktigt fattig eller pank eller med oplanerade skulder.) Men jag skulle aldrig nånsin drömma om att leva runt och bränna massor med pengar precis när lönen kommit. Det är en sak att det kan gå åt en hel del pengar när räkningar ska betalas, nödvändigheter av olika slag, eller planerade utgifter, och så vidare. Och det kan hända en massa oplanerade saker och så vidare.

Men just den där biten, ”att vara kung för en dag”, den fattar jag inte. Jag förstår liksom inte ens att man vill det. Jag fattar verkligen inte att det kan kännas som en rimlig prioritering att bränna massor med pengar på en kväll på meningslösheter när man dessutom vet att man kommer att behöva leva på ingenting resten av månaden.

Idag när låten spelades på radion insåg jag plötsligt att det är så där det är när det kommer till klimatet också.

För mig är det självklart att man måste hushålla. Tänka framåt. Att man inte kan göra av med allt nu, för man måste ha kvar resurser till sedan också. Det är fullkomligt självklart, så självklart att det liksom inte är något jag behöver TÄNKA, det skulle liksom gå emot min grundläggande själsliga struktur att göra annorlunda.

Men det verkar som att många andra lever just som att de är kungar i baren. Att nu, just nu, så har de resurserna för att kunna svira om ordentligt, och då skiter de i hur det blir sen. Som att de inte kan ta in hur illa det där med att leva ”fattigt” kommer att bli.

Frågan är om de kommer att tycka det är värt att leva i den ”fattigdom” som den här kvällen i baren kommer att leda till.

Tidskapsel

Trettonåringen vill ha rummet ommålat. Han har tröttnat på den gröna färgen han valde när han var 3½ år och på schablonerna jag valde till honom i den åldern i samspråk med honom. Processen med att tömma rummet såpass att det ska vara möjligt att måla om har pågått åtminstone sedan i somras. Nu är vi komna dithän att det faktiskt går att måla. Gröna väggar ska ersättas med svarta. Alla spår efter murgrönskvistar, kaniner, kor, sköldpaddor, myror och annat ska utplånas på golv och väggar.

Det är i dagarna tio år sedan vi flyttade upp till sovrummen på ovanvåningen. Inlägget om att dubbelsängen till mig och älsklingen slutligen levererats och monterats och vi sovit första natten i vårt nya sovrum är från 23 november 2007. Då hade vi jobbat sedan sommaren 2003 med att isolera taket, sätta träpaneler i taket, bygga innerväggar och måla.

Trettonåringens rum – fast så gammal var han ju inte då – var det till stor del jag själv som gjorde. Det var där jag slutligen reste mig efter nackskadan, där jag slutligen kom igång med att försöka våga göra saker igen och komma vidare. Det gick åt båda hållen: Jag vågade börja göra igen för att jag ville att det skulle bli gjort, och det där måste bli gjort så jag var tvungen att våga börja göra. Typ. Så det var jag som satte panelen där: väggar och snedtak. Det var jag som byggde innerväggar. Det var jag som målade. Det var jag som sprang och letade schabloner hela semestern i Frankrike den sommaren. (Och det finns nästintill en miljard blogginlägg från ovanvåningsbyggandet.)

Det är jag som byggt det rummet. Det är min obändiga vilja och envishet som byggt det rummet och lyfte mig tillbaka den gången. Som så många andra gånger, antar jag.

Jag tycker om rummet. Det är fortfarande fint. Och det tar emot lite, men nu målar jag över det. En tretton- snart fjortonåring vill inte längre ha barnsliga schablonbilder på väggar och golv, det förstår jag också. Så nu målar jag över: helsvarta väggar, helgrått golv.

När jag sitter och målar där vill jag ha musik. Så jag slår på spotify. Och eftersom jag inte vet exakt vad jag vill lyssna på, så känns det rimligt att sätta på deras specialdesignade tidskapsel som ändå ligger överst på sidan.

Det passar bra. Det känns ju ändå som att jag sitter i en tidkapsel där jag sitter, fast i tankarna på då och nu. Och jag får höra Crucify och Tom’s Diner, Tainted Love och Staten och kapitalet, och det som fortfarande är en av världens bästa låtar: Att fånga en fjäril med Lasse och Idde.

Den där sista gör det extra tydligt, det där som liksom hela tiden svävar omkring så påtagligt i situationen: älsklingen fattas.

Men tidskapseln missar den musik som vore det självklara i den tidskapsel som består i att jag målar om ett av rummen på ovanvåningen. För det jag lyssnade på när jag byggde som mest var ganska ofta In lust we trust.

Idag är dagen när jag börjat lära mig spela fiol

För det bestämde två vänner i somras, på Korrö. Ungefär så här:

”Vad gör du den 10 september?”

”Öh, inget?”

”Bra, då kommer vi den 10 september och lär dig spela fiol.”

Idag är det den 10 september. Jag har tagit mig utanför bekvämlighetszonen och börjat lära mig något helt nytt, och det känns ungefär lika förvirrande, och jag är lika hopplöst dålig, som när jag började dansa showdans år 1988. Men jag tog mig på det, och jag kanske tar mig på det här.

Nioåringen tycker det låter bra (eller om han bara är spontant snäll). Trettonåringen påpekar att han inte tycker om fiol och att det räcker nu.

Jag kan utan, och det är jag glad för

När jag stod och målade för ett tag sedan så spelade radion Sanna Nielsen – hon sjöng ”Utan dina andetag”. Jag antar att jag hört låten förut, åtminstone med Kent – men jag är inget Kent-fan och har väl inte direkt lyssnat. Men när man står och målar så är man ibland i ett sånt där läge att det som hörs från radion kommer igenom lite mer, för att man liksom inte har tankarna på något särskilt.

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Jag älskade verkligen min man. Men så mycket älskade jag inte honom. Och det är jag väldigt väldigt tacksam för. Att älska någon så mycket att man inte kan leva utan personen skulle vara förödande om personen dör… när personen dör.

(Jag fick skriva ”förödande” tre gånger innan jag fick ordning på det, för mina fingrar ville skriva ”fördödande”.)

Min älskling är död. Jag saknar honom ofantligt, på väldigt många olika sätt. Men jag kan leva utan honom.

Hen för och hen följer

Under Korröfestivalen hann jag med att gå på en hel del danskurser. Balladdanskursen var den enda jag betalade för. Men i övrigt gick jag på Prova på-kurser av slängpolska (som jag provat på förut men känner mig alldeles för osäker för att riktigt våga ge mig på på dansgolvet på eget initiativ), vals (som jag kan sedan lågstadiet), uppställningsdanser (squaredance, kadriljer och annat), samt konsert med dansinstruktion för swingkadrilj. Och säkert nåt mer.

En av de stora fördelarna med att gå på kurser är att man får dansa! (Hela tiden, så där så man blir alldeles genomsvett.) När det ”bara” är dans, inte kurs, så måste man hitta någon att dansa med. Bli uppbjuden eller bjuda upp, liksom. Men när det är kurs så är det egentligen bara att dyka upp på dansgolvet, och så delar man upp så att alla ska få någon att dansa med.

Och i de sammanhangen blir jag påmind om att utvecklingen går framåt – även inom folkdansområdet, till och med när det lärs ut inom traditionella folkdanssammanhang. För det är faktiskt inte längre en självklarhet att använda termer med koppling till kön. Lika ofta, eller oftare pratas det om vem som är förare och vem som är följare. Eller i swingkadriljsammanhangen om äpplen och päron.

Jag har i danssammanhang under många år varit van vid att tjejer dansar med tjejer, för att det är brist på killar. Men här dansar killar med killar – inte för att det är brist på det ena eller andra könet, och inte för att det är en viktig grej, utan helt enkelt för att det blir allmän röra på dansgolvet när det ska bytas partners och den som följer ska flytta fram till nästa. Och det är liksom ingen som bryr sig, det är inte viktigt, för alla kan dansa med alla. Och det är så jävla skönt.

Det är liksom jag som är den konservativa i sammanhanget. För jag drar mig för att föra. Jag är inte van vid att styra över någon annan, det kräver att tro på mig själv, min förmåga och min rätt som jag inte riktigt är van vid. Men jag över också.

Ont och ensamt men mestadels en bra sak trots allt

Förra helgen var jag på Korröfestivalen. Vi har sagt sedan typ tidigt 2000-tal att vi ska dit, jag och älsklingen, men det har liksom alltid varit omständigheter som gjort att det inte blivit av. Små barn, prioriteringar av vad som behövt renoverats, semesterresor som krockat och annat. Men det skulle bli av. Sen. Ifjol våras sa vi att om han levde till sommaren så skulle vi åka, även om det bara skulle bli en dag.

Men han dog, och det blev inte.

I år åkte jag. Lånade ut barnen till farmor och farfar, slog följe med en bekant från närområdet att dela tält och drivmedelskostnader med, och begav mig dit.

Det var väldigt mycket dubbla känslor i det där… Det var på folkmusikfestival vi träffades, han och jag. Och på den tiden var jag van vid att åka iväg på sådana där saker själv. Van vid att i grunden vara ensam med det jag ville, van att gå mina egna vägar för att det var enda sättet att göra de saker jag själv ville.

Tillsammans med honom vande jag mig vid att det alltid fanns någon som ville hänga med på och göra samma saker som jag. Alltid någon att dela längtan, planering och upplevelser med. Alltid någon att dansa med.

Fast det blev ju inte så mycket med honom ändå. För med små barn blev det så meningslöst att åka på sånt där, för nästan all tid och ork fick ändå läggas på att roa uttråkade barn och att fixa mat till barn och byta blöja på barn och så vidare.

När barnen blir större ska vi! När barnen klarar sig själva och vi kan åka utan att behöva ta hänsyn till dem. När vi kan rå oss själva. 

Döden.

På den tiden hade jag ändå vana av att hantera att jag var ensam i mycket jag ville göra. Jag var van vid att göra det jag ville oavsett att omgivningen var ointresserad. Och jag var van vid att inte ha någon att dansa med. Nu tar ensamheten djupare, för jag har hunnit vänja mig av med den, lärt mig att den inte är en naturlag. Och så är den då plötsligt tillbaka. Den där känslan av att vara den som blivit över. Den där som inte har någon att dansa med.

På ett sätt är jag liksom ensammare nu än jag var innan jag träffade honom 1999.

På ett annat sätt är jag det inte. Det finns folk som jag känner i de där sammanhangen. Och i andra sammanhang. Jag har en mycket större vänkrets nu än jag hade då.

Och på det hela taget så är jag liksom ganska nöjd med att vara min egen. Jag är ju inte intresserad av att anpassa mig till andra, av att behöva hänga med andra och göra samma som andra. Jag vill drälla runt på egen hand och lyssna på det jag vill, lyssna på de artister jag själv vill. Den friheten vill jag inte överge.

Och jag behövde aldrig överge den med älsklingen, jag fortsatte att vara min egen med honom, liksom. Med honom hade jag det bästa av båda världarna.

Men nu överväger liksom nackdelarna med ensamheten.

Det är märkligt. Jag skulle nog förvänta mig att känna mig sorgsen. Men känner bara tomhet. Tomhet, ensamhet och icketillhörighet. Det var jag som blev över. 

”Livet går vidare”, säger folk. Mnja, säger jag. Inte för de som dog. Och bara delvis för oss som blev kvar. Det är så väldigt väldigt svårt att få det att gå vidare på en del områden. Blir mest tomgång. På vissa områden måste man starta om helt. Efter att ha fastnat i geggan i diket. Det känns mest olustigt och man vill bara gå därifrån. Det är som att man måste återerövra varje arena. Vissa går förhållandevis lätt. Andra är så djupt gemensamt rotade att det knappt går.

Men ja, jo, det var bra att åka till Korrö. Ändå. Jag väckte liv i en del bra saker i mig. Saker som finns kvar. Det var fint och kul och inspirerande. Även om det gjorde ont. För jag måste ändå vidare.

Poppa Robyn

Bilresa, Skåne-Linköping, eller omvänt. Två vuxna, två barn. I mörkret sent på kvällen längs med Vätterns strand poppar Robyns ”Body Talk”-skivor på stereon.

Den där sortens enkla minnen, av något som egentligen är en väldigt tråkig sak – lång bilresa – men som blir så väldigt trevligt med rätt sällskap och rätt musik.

De gånger vi rest den sträckan, jag och barnen, efter att älsklingen dog, har vi tagit tåget. För jag vill inte köra själv. Dels är de där 45 milen mindre roliga om man inte har någon att byta av med. Dels vill jag inte riskera att bli stående mitt i mörka Småland om bilen går sönder. Ensam är väldigt svag.

Men jag saknar de där bilresorna. De var ganska sällsynta, men de är i märkligt varmt minne.

Vi lyssnade förstås på mycket annat än Robyn. Men just de har satt sig extra tydligt i minnena, eftersom hela familjen uppskattade dem. Inte minst minstingen. Och jag har inte riktigt kunnat med att ens lyssna på de skivorna sedan han dog.

Men idag tog jag med Body Talk Pt 3 ut till bilen när jag och åttaåringen skulle köra till hans träning. För jag kände att vi behövde ha någon musik han gillar.

Det gick hem.

Och det var inte mörker och Vättern, det var istället dimma och regn och blåste och sydkusten. Och vi poppade Robyn.

Alla dessa skivor

Jag hade med mig en del skivor in i vårt gemensamma hem. Han hade löjliga mängder. Sådana mängder att han redan när vi träffades sedan länge hade gått över till att flytta över alla skivor i plastficksfodral för att de skulle ta något mindre plats. Och vi fortsatte förstås hela tiden att fylla på med mer skivor. Mina skivor, hans skivor, och ibland gemensamma skivor. Oändligt med skivor.

De spelades under stora delar av vårt liv tillsammans på en CD-växlare för fem skivor. Men den la av strax innan han dog och ersattes av en bättre begagnad som bara kan ha en skiva i taget.

Det gick förstås i perioder hur mycket av skivorna som spelades, beroende på hur livet såg ut i övrigt. Men alldeles oavsett växte det alltid till rejäla högar med skivor som låg kvar framme på stereon. Ja visst, det fanns – finns – ju ställen där skivorna skulle vara: insorterade i bokstavsordning i lådor från Ikea. Men skivor man spelar ofta blir ju ändå liggandes kvar framme. Vi försökte hitta lösningar på det där, både i form av att bli bättre på att sortera in efter oss (funkade förstås inte) och i att ha en speciell platsback och en speciell hylla för de skivor som var igång och spelades.

Inget av det funkade ju förstås. Det innebar bara att det var både skivor i en extra låda OCH skivtravar på stereon.

När han dog var det också skivtravar på stereon. Förstås. På slutet var lyssna på musik – och prata om musik med folk som kom och fikade – en av de saker han klarade av, liksom.

Jag har inte orkat sortera i de där högarna efteråt. Jag har bara byggt på med mer ovanpå när jag velat spela annat. Fast det har länge varit ohanterligt. Och mycket i högarna som ju inte behövt ligga där, för att jag ändå inte ens vet vad det är, och inte heller orkar ta reda på.

Idag har jag gjort ett försök. Kontentan är väl ungefär att jag fyllt den där plastbacken så att den är rågad till dubbel höjd med skivor – för jag VILL inte stoppa undan allt, jag vill ha skivor i omlopp. Jag har sorterat bort alla de Sonically Speaking (medföljande skivor till tidningen Sonic) som låg framme – kanske 20-30 st?) och lagt i hans låda för skivor av det slaget. Och så har jag byggt en hög med de skivor jag tror att jag inte kommer att lyssna på i nuläget. Fast sedan inser jag att jag ändå inte vill sortera in dem i det gigantiska ”arkivet”. för då kommer jag väl aldrig att hitta dem igen – eftersom säkert 90 procent av det han har är sånt jag inte vet om jag vet vad det är. Så de får väl en egen låda.

Och det där i plastbacken… det får nog snart komma ner i högar på stereon igen. Hur skulle det annars se ut? Skivor ska ju spelas.

Stympad älvdans

Igår satte jag mig och gjorde en spotifylista av min gamla Lasses-bästa-lista. Ja, alltså den där jag satte ihop för tio år sedan och brände på två CD – för det blev liksom 42 låtar trots att jag försökte begränsa mig.

Men på spotify blev samma lista tyvärr betydligt kortare. För på spotify saknas ju låtarna från de gamla demobanden med Lasse. Med hjälp av lite tänjningar på vilka versioner som borde vara med så fick jag i alla fall ihop 32 låtar på spotify.

Här finns låtlistan Älvdans:

Jag kan inte räkna till tio

Jag har fått en övning av sjukgymnasten jag ska göra. ”Gör tio stycken, och gör det tre-fyra-fem gånger om dagen.” (Typ en kobra eller vad det heter i yoga, fast med lite tillägg, typ. För han tror att det onda i foten/vaden på något vis kommer från ryggen.)

Jag kan inte räkna till tio.

Sjukgymnaster och personliga tränare och andra sådana vill alltid att man ska göra tio repetitioner av övningar.

JAG KAN INTE RÄKNA TILL TIO.

Jo, självklart kan jag räkna till tio. Men jag kan inte göra tio stycken av en övning. Jag tappar räkningen.

Om jag ska fokusera på att göra en övning rätt – slappna av där, andas ut där, och så vidare – då kan jag inte räkna samtidigt. Inte med huvudet. Då måste jag räkna med kroppen istället. Och det kan jag göra utan problem. Om jag får göra åtta. Eller fyra. Och helst koppla till musik också, så att jag får en rytm att förhålla mig till. Då funkar det alldeles utmärkt. Då räknar jag med kroppen och musiken och rytmen. Två eller fyra eller åtta eller sexton.

Men tio. Varför just tio?

Jag antar att det måste funka för en massa andra människor.