Ibland tänker jag att det hade varit bättre om vi aldrig hade träffats.
Ibland tänker jag att de där som sa att jag aldrig borde skaffat barn nog hade rätt.
Ibland tänker jag att jag nog faktiskt inte reder ut det här. Att jag inte klarar av att vara ens en dräglig mamma till två barn för att jag drunknar i min egen sorg.
Just nu är det ibland. Det blir liksom mer och mer av ibland. Typ mer av hela tiden, tror jag.
Och tårarna rinner och rinner och diskhögarna växer och kaoset ökar och tappar greppet om allt det lilla som borde göras.
2 kommentarer
Nu går jag direkt på det praktiska: vore det inte möjligt att någon eller några kom och hjälpte till med disk och återvinningshögar och badrum, eller vad som behövs? Annat, som verandan, är ju kanske svårare att hjälpa till med för alla, men att diska och forsla bort återvinning kan ju vem som helst göra. Om man bor i närheten vill säga.
Och jag kan inte tro att Johan skulle hålla med dig om att ni inte borde ha träffats… Hoppas att den här dagen känns dräglig.
Man måste ner i det djupaste för att kunna vända, och jag tror att det kommer vända, även om det låter som världens klyscha och inte känns så just nu. Han har inte varit borta särskilt länge, sett till hur länge ni var tillsammans, så det är inte så konstigt om du inte mår toppen redan…
Säger som Anna, försök hantera att någon granne/släkting/godtycklig förbipasserande åtminstone diskar upp och går ut med återvinning, och tar ett tag med dammsugaren, eller köp in formell städhjälp ett tag, som kan röja ett par timmar varannan vecka eller så, så har du en sak mindre att behöva bry dig om…