Ja. Jag fortsätter älta. Fortsätter gnälla. Fortsätter min klagosång och mitt existensiella grubbel.
Stundtals känner jag mig verkligen som en änka som sitter och skriker ut sin sorg i långa ylande tirader på torget. Och det tar liksom aldrig slut.
Och jag förstår att ni inte orkar lyssna, inte orkar höra på, att ni snart vill slippa det infernaliska ylandet. Kan hon inte släppa det och gå vidare snart? Kan inte någon ta och spärra in henne?
Ibland undrar jag om det är där det måste landa. I att spärra in mig. Fast jag tror inte det?
Det gör så förbannat ont. Det finns så oändligt mycket sorg och saknad. Det finns ett avgrundsdjup mellan den förnuftsmässiga vetskapen och den bottnade acceptansen för sakernas tillstånd.
Och jag behöver fortsätta plåga er med min klagosång om jag inte ska gå sönder. Jag behöver er längs med vägen, länge länge, behöver att ni orkar läsa och orkar visa att ni läst och ni kommer med någon sorts respons på allt jag skriver.
För även om jag skriver mycket, och även om det ibland kan verka som upprepningar, så är inget jag skriver utfyllnad. Vartenda inlägg jag skriver är skrivet utifrån att jag har ett behov av att säga det jag skriver och ett behov av att någon ska läsa det.
Och jag har ett behov av någon sorts tröstande. Även om jag inte vet hur det ska se ut.
14 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Jag läser. Och jag tänker på er (dig!) trots att vi inte känner varandra.
.
Klart vi lyssnar. Vad är vänner o bekanta för nått om de överger den som har det svårt? Om det blotta faktum att vi läser och kommenterar ger dig styrka så bidrar jag gärna på det sättet. Jag känner också igen mitt sätt att sörja när pappa gick bort, även om det av naturliga (skulle jag uttrycka det som i alla fall) inte var lika starkt som när en äkta hälft går bort så känner jag igen stadierna, känner igen att det på nått sätt blir svårare och svårare att acceptera istället för tvärt om, känner igen att man nästan känner skam för att man inte skärper sig, men samtidigt skam om man sörjer ”för mycket” (i alla fall i mitt fall, jag var ändå 35 år gammal, med egen familj och självförsörjande när pappa dog). Det ger på nått sätt lite tröst i efterhand, och kanske lite bra insikter i att precis som du konstaterar så ÄR inte sorg ngt gulligt som man har i 35 sidor i en bok på 235 sidor, innan man går vidare och blir kär på nytt innan boken är slut. Det funkar nog inte så för de flesta, även om det gärna framställs så…
Författare
Att ni läser och kommenterar får mig i alla fall att överleva och stå ut en liten stund till åt gången. Och det är liksom betydligt bättre än att inte få den hjälpen. Jag ska ju liksom inte påstå att det är någon underdunderkur, men å andra sidan vet jag inte vad som skulle ge den effekten, liksom.
Den finns nog tyvärr inte :-( KRAM
Jag läser så länge du skriver. Så länge du behöver. Den mikroskopiska insatsen gör jag gärna. Kramar!
Jag är här och jag lyssnar ❤️
Jag läser. Allt. Och tänker på hur förbannat obegripligt orättvist att detta skulle drabba er. Och jag orkar lyssna på klagosång. ❤❤❤❤❤❤❤❤❤
Någon sorts tröstande. Jag läser om din sorg och önskar att jag visste hur den skulle se ut. Kram och medkännande.
Jag läser och tassar intill lite försiktigt. Det enda jag kan tillhandahålla är lite bekräftelse. Kram
Jag läser. Och gråter. Önskar jag kunde göra något mer. Kram. ❤️
Jag läser. Frivilligt. Om det hjälper ens en infinitesimal bit så gör jag det gärna.
Följer bloggen och läser inläggen.
Läser, känner och kommenterar uppenbarligen för lite.