Prokrastvahettere

Magen. Den jävla magen. Magen som gör ont i perioder. Som förra sommaren. Och i höstas. Och nu.

Movicol. Hjälper i alla fall så att jag inte blir förstoppad. Fast tar inte bort det onda egentligen. Eller, hindrar det onda från att bli värre.

Ja. Jag rör mig för lite. Det är sommar, och jag försöker göra annat här hemma, och jag har den förlamande sorgen som extra tröskel överallt. ”Motion” som fenomen är inte högst prioriterat.

Och sannolikt är det onda i magen bara ett sånt där ställe där kroppen placerar den mentala smärtan, ångesten och stressen. Ingen har nånsin hittat någon orsak. Inte förra året. Inte för sex år sedan eller vad det var.

Men ändå. Älsklingen fick tarmcancer. Älsklingen dog av sprucken tarm. Inte fan är det lätt att avfärda ont i magen och förstoppningstendenser och sånt som ofarligheter. Och då mal det runt i huvudet. Vilket förmodligen, om det nu beror på oro, bara ökar på det onda.

Fast jag vet ju att det är sannolikt att det är ofarligt. Och jag vet att jag borde röra mig mer. Och då blir det så mycket svårare att ringa vårdcentralen och be att få en tid. För det är nog bara jag som är sjåpig. Det är nog bara min ångest som spelar mig spratt. Man ska inte hålla på och springa till sjukvården hela tiden för minsta lilla.

Fast jag borde. Ska inte ta några risker. Ska se till att inte jag också dör ifrån barnen.

Jag borde ringa… en annan dag. Det är nog inte akut? Och jag borde säkert försöka orka ut och cykla lite först?

Inatt kunde jag inte somna på grund av ont i magen. Gick ner och tuggade i mig några morötter och drack extra och tog extra movicol. Slutligen lyckades jag somna.

Idag ringde jag vårdcentralen, när tårtan till eftermiddagens åttaårskalas slutligen stod i ugnen. Kom fram. Kunde få en tid kl 13.50. Vågade inte ta den eftersom jag som ensam vuxen ska hålla kalas sedan…

Men sköterskan gjorde en anteckning och sa åt mig att ringa direkt de öppnar imorgon.