Osammanhängande dystersörja

Och så väller tårarna plötsligt över, de där tårarna som krampat innanför skalet. Väller ut i en allmän gröt och sörja. Och mitt inre vill vädjande, ursäktande, tala om för alla andra som också förlorat honom: ”Det var inte jag som dödade honom! Det var inte mitt fel! Det var det väl inte…?

Fast det vet jag ju inte. För ingen vet ju vad det beror på. Och någon anledning måste det ju finnas.

Och så far jag iväg i en av trasighetens djuphålor: Nej, min förlust kan ju inte vara större än någon annans. Och vad jag känner kan ju kvitta. Jag har inget direkt värde.

Ju sämre man mår desto mindre tycker man man är värd och desto mindre tycker man att man är värd omvärldens sympati.

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Annica27 juli, 2016 kl. 15:19
    • Svara

    En vän till mig som jobbar för Spädbarnsfonden sa: alla har rätt till sin egen sorg.
    För mig betydde det mycket. Jag behöver inte ställa det som jag känner mot andras elände. Tycker jag att det är eländigt så är det eländigt för mig och det har jag rätt att känna.

    • Anna R27 juli, 2016 kl. 15:22
    • Svara

    Ja, det är i sanning en märklig funktion kroppen har. Ju ledsnare man är, ju mer värdelös känner man sig. Det skulle snarare vara så att man tänker tankar och vill göra saker som man mår bättre av. Men istället får andra hjälpa till att påminna. Det finns ingen som tycker det är ditt fel, du duger som du är och jag är säker på att vi är flera som tycker du är en riktig hjälte som ordnar med alla möjliga grejer. Allt från födelsedagskalas till renovering av huset.

    • Anna G27 juli, 2016 kl. 21:39
    • Svara

    Nej det VAR inte ditt fel! ❤❤❤❤❤❤❤❤

    • Martin Björnsson28 juli, 2016 kl. 00:05
    • Svara

    Nej, det var det inte. <3 Och du är värd mycket för mig, oss. KRAMAR!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.