Det slår mig i bilen på vägen hem från affären. Poppar upp som två frågor och två svar som tillsammans bildar en mening:
Jag måste förlåta mig själv för att jag inte kunde hålla dig vid liv.
Ja. Jag måste förlåta mig själv. Och det jag måste förlåta mig själv för att jag inte kunde hålla dig vid liv, inte kunde hindra dig från att dö.
Det är förstås fullkomligt bisarrt. Vansinnigt och idiotiskt. Jag hade förstås ingen möjlighet att hindra dig från att dö. Det tycker jag ju liksom inte.
Men ändå är det där svaret kraftfullt som en blixt in i själen, i alla fall just då. Får mig att gråta våldsamt, på det där sättet man gör när något träffar ”rätt”.
One response to “Jag kunde inte, men ändå”