Lämnar barn på skolan. Åker bort till affären och lägger på ett brev. Passar på att gå bort till kyrkogården och vattna krukorna på graven. Det är inte jätteofta det blir, för jag är liksom hela tiden på språng mellan barn som ska hämtas och lämnas och jobb som ska skötas och annat.
Kyrkogården och graven.
Jag har förstått att många tycker att det är ett bra ställe för att prata om och till den döde. Jag har fått förslag från flera håll om att ta med barnen dit och prata om pappa och döden. Men ärligt talat så känns det ganska fjärran för mig. I alla fall i nuläget.
Ja, din kropp ligger där, nedgrävd i en kista i marken. Fast du är ju inte där mer än någon annanstans. I någon mån mindre, eftersom det ju knappast är så att vi brukade umgås på kyrkogården. Så även om jag inte tror på någon odödlig själ, vilket ju i praktiken innebär att eventuella rester av din själ också finns i den där kistan, så är liksom inte kyrkogården egentligen platsen att ”känna” din ”närvaro”.
Märkligt nog uppfattar jag det som att de som tror på gud och att man kommer till himlen efter döden har större tendens att tycka att det är värt att besöka graven – där ju ändå ”bara” kroppen finns?
Och i de där tankarna, kring kropp och själ och vad som egentligen finns kvar, så börjar jag fundera. Bara utifrån nyfikenhet. Vad händer egentligen i hjärnan efter att man dött? Hur är minnena konstruerade och lagrade? Behöver lagringsfunktionerna i hjärnan tillgång till ”ström” för att finnas kvar, eller ligger informationen lagrad i vår egen hårddisk även efter att vi dött (innan nedbrytningen påbörjats) även utan strömförsörjning?
Och så hamnar jag i Doctor Who igen:
When Time Lords die, their minds are uploaded to a thing called the Matrix.
1 kommentar
Kyrkor och kyrkogårdar betraktas väl som lämpliga att besöka när man vill och behöver ha en stund av stillhet och funderingar, med eller utan planer på att prata med närvarande eller icke närvarande personer. Helt enkelt därför att platserna anses som heligare än vardagsplatserna. Helig som i avskild för särskilt ändamål. Går man till en grav för att ge sig själv tillfälle att tänka lite särskilt på någon som är borta från livet på jorden, är själva inramningen av besöket att man promenerar in på en avskild plats där folk i allmänhet har vett att förstå att andra regler gäller än i ICA-affären. Jag tror inte det är en speciellt kristen tanke egentligen, utan ett allmänmänskligt behov av ramar och platser för särskilda syften, som sorg och minne av de döda. Traditionellt fixar man detta genom att anordna begravningsplatser i eller i närheten av kyrkan, kultplatsen eller någon annan respektabel och vördnadsvärd byggnad eller speciellt område på en plats (gård, by, stad) där en grupp människor har slagit ner sina bopålar. (Kristna och andra religiösa grupper har sedan diverse tankar om poängen med begravningar och vad som händer efter döden, men det är en annan fråga än varför man går till kyrkogården.)