Vi behöver det vackra, men problemet är polkagrisstången

Jag minns när vi i skolan fick lära oss om någon fågel – en trut av något slag, tror jag? – och hur viktig färgen på näbben var. Ju tydligare röd prick på näbben desto mer hackade ungarna på näbben och desto mer mat fick ungarna i sig. Eller nåt sånt. Och experiment hade i alla fall visat att en polkagrisrandig stång var effektivast av allt i att trigga ungarnas näbbhackningar. (Nåt sånt. Jag har säkert snurrat ihop det och minns fel. Men i alla fall.)

Jag minns hur bisarrt vi tyckte det var. Detta bisarra överdrivna fokus på något som liksom bara är en utseendegrej.

För sedan tidig ålder får vi ju också lära oss att utseende är sånt man inte ska bry sig om. Utseende och materiella ting är liksom på något vis i grunden oviktiga och nästintill onda saker, som vi alla ska kämpa emot allt intresse för. Vi ska bara bry oss om inre egenskaper och andra värden, och helst ska vi alla vilja leva som någon sorts fattiga eremiter utan några ägodelar alls. En god människa ska inte alls bry sig om skönhet.

Detta samtidigt som vårt samhälle i praktiken är extremt fokuserat på både utseende och ägodelar av alla de slag.

Och jag kan känna att det är lite tröttsamt, att det liksom bara finns de där ytterligheterna. I alla fall i teorin.

För i verkligheten så mår vi ju bra av skönhet. Så länge inte vår längtan går över styr – så länge vi inte satsar på polkagrispinnar istället för riktiga fågelnäbbar.

Det vackra får oss ofta att må bra. Strävan efter att göra något vackrare, skönare, snyggare, piffigare, är ofta det som kan driva oss att fortsätta att göra något som är viktigt även på andra sätt. Att odla det som ger oss själva mat – eller mat för bin och fjärilar. Att sköta om och vårda våra hus. Visst blir en massa saker roligare att göra för att vi också får möjlighet att föra in skönheten i de olika sammanhangen?

Skönheten, det vackra, ger oss något att bygga drömmar kring. Något att sträva mot.

Det är i grunden något positivt. Och dessutom är det säkert anledningen till att evolutionen gynnat vårt intresse för att ha det vackert omkring oss: för att det även ökat överlevnaden i övrigt.

Problemet uppstår egentligen främst för att vi gett oss själva möjligheten att låta skönheten gå på anabola. Att vi i den moderna världen gett oss själva möjlighet att driva vår skönhetslängtan, vår längtan efter snyggare och häftigare och MER, helt in absurdum. Vi har tagit det långt mycket längre än till en polkagrisstång.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *