Idag skulle muraren komma och fixa det där på verandan. Och jag inser att jag gått omkring hela helgen och varit nervös för det. Inte bara det där med stolparna. (Jag har för övrigt lyckats flytta ut en; den andra lyckades jag få loss men inte fästa utanför, och den tredje hade jag tänkt banka loss idag på morgonen innan han kom.) Utan för hela grejen.
Nervös för att jag liksom faktiskt inte har stenkoll på det här projektet och alltså inte kan svara säkert på allting. Men ändå måste kunna svara för allt, alternativt göra ställningstaganden och ta snabba beslut. Och nervös för att det finns en massa osäkerheter, och att inget kring det där bygget är perfekt, och…
Fruktansvärt nervös, helt klart. Nästan nånstans i gränslandet av en audition, fast med ännu sämre möjligheter att förbereda mig.
Så en konstant och ökande oro i kroppen och själen. Och därmed också en längtan att få det överstökat. En vetskap om att det enda som kommer att göra det bättre är att det bli överstökat.
Idag regnar det. (Vilket ju väderprognosen sagt åtminstone sedan han var här och tittade i onsdags.) Idag på morgonen ringde muraren och sa att de ville skjuta på det på grund av vädret. Fullt förståeligt, förstås. Men det innebär att jag inte blir av med de förhöjda adrenalinhalterna idag heller.
Så förhoppningsvis kommer han imorgon också. Och då kommer elektrikern också. Och ugnsleverans från Ikea. Och mina adrenalinhalter kommer att fortsätta ligga på otrevliga nivåer.