Döden

Det har ju gått så bra så länge… Men nu, i jul och ledighet och mörker, så blir sorgen och döden och saknaden så påtaglig. Och med åtta månaders distans till din närvaro så känns du på något vis så mycket mer levande och verklig än du gjorde när du var nydöd. Då var du ett overkligt hål. Nu känns det mycket sannolikare att du skulle dyka upp – eller mycket obegripligare att du aldrig kommer att göra det.

Hur kan du vara död?! Du var ju så levande!

Det är som att det inte är förrän nu det riktigt börjar landa, börjar komma förbi den allmänna chocken. Chocken av att du drabbats, chocken över att detta händer oss… Att det liksom är först nu det går vidare till någon sorts riktig realitet och insikt: Min man är död. Min man är död av cancer.

Och att det där hemska, som jag med min ångest ju alltid vetat att man måste vara beredd på, hände oss men faktiskt inte händer alla andra. Liksom. Att det faktiskt var oss det hände och inte alla andra. Att det faktiskt är synd om oss. Och att det faktiskt finns ett tomrum, ett fel, i varenda jävla situation, och at livet består av så väldigt många fler situationer än man tror. Och att i många av situationerna så blir det grundläggande felet till många delfel som liksom fortplantar sig.

Och så blev jag en ensam kraftlös orkeslös uppgiven mamma. Så långt från det jag var när jag hade dig.

One response to “Döden

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *