Vi besöker svärföräldrarna i Linköping över nyår. Vartenda steg är en påminnelse om att du inte finns längre. Om vad som saknas och vad som är fel.
Dina föräldrars hus. Promenader i skogen. Domkyrkan. Forumteatern. Torget. Du finns överallt. Du finns ingenstans.
Vartenda steg är ett steg i dina fotspår och du finns inte där att prata med om sakerna. Du finns inte som ett mellanled som kan förklara och berätta och dra anekdoter. Din röst fattas. Ditt skratt fattas.
Vartenda andetag, varje dag, är som ett oavslutat samtal. Något vi pratat om men som vi liksom aldrig pratat färdigt om. För att det ju liksom alltid skulle finnas mer tid. För att barnen och annat kom emellan. Och för att vi väl liksom räknade med att resten av livet skulle fortsätta vara ett pågående samtal, och då är ju poängen lite grann att man aldrig måste bli klar, att man kan fortsätta sedan. För vi har ju alltid varandra. Vi ska alltid vara tillsammans.
Så många samtal jag skulle vilja fortsätta med dig. Så många samtal vi aldrig ens hunnit börja, där du verkligen vore den perfekta – eller enda – samtalspartnern för helt nya samtalsämnen.
Nu är hela livet ett oavslutat samtal. Och det gör ont.