När jag kom hem på förmiddagen idag skulle jag ta mig ett glas vatten. När jag drack insåg jag att det var en bit av kanten som var avslagen – och att jag fick nåt smått fnas i munnen av glas.
Jag fångade upp de där små fnasen med fingret. Och jag skar mig inte vad jag vet – det var inte att det var vasst som fick mig att reagera utan bara att det kändes skumt.
Jag åt ett äpple efteråt, med tanken att om jag svalt nåt glas så är det säkert bra att det finns något mer än vatten som kan mildra färden genom kroppen.
Men ja, självklart har jag ångest. Och eftersom jag nämnde det för åttaåringen så påminner han mig med jämna mellanrum om det…
Och nu känner jag något ”ont i bröstet”. Ont av ett slag som rimligen inte alls är relevant för svalda glasbitar. Ont jag inte alls skulle bry mig om annars, för den delen. Men ångest är… ångest.