Tag Archives: ransonering

Jag längtar mer och mer efter en ransonering av klimatgasutsläpp

För det känns så märkligt. Själv har jag dåligt samvete över att jag köper en bok. Och andra flyger kors och tvärs över jorden igen och igen och igen.

Jag har dåligt samvete, för boken är ju inte nödvändig för min överlevnad – det handlar om nöje och intresse. Men de som flyger har inte dåligt samvete; de anser att flygresorna är nödvändiga.

Och det är ju inte upp till mig att bedöma. Eller, jag kan inte göra den bedömningen, för  jag har inte all information i varje fall. Och det är svårt att ifrågasätta andras val, från person till person; jag måste ju ändå utgå från att andra människor inte är onda.

Därför skulle jag önska en ransonering. En tilldelad mängd tillåtna utsläpp av klimatgaser per person. Då blir det inte upp till var och en. Då blir det rättvist. För som det är nu så blir ju utrymmet mindre för dem som har ett större samvete och större för dem som skiter i konsekvenserna eller som har en tendens att uppvärdera sina egna åtaganden och önskemål jämfört med alla andras.

Är det därför män generellt sett har större klimatpåverkan än kvinnor? För att de av tradition tillåts ha ett större ”ego”, större tillåtelse att värdera sig själva och sina göranden högre än andras? Helt enkelt en vana av att tillåta sig själv ta plats – i det här fallet klimatutrymme?

Och ja, visst finns det sammanhang och ändamål och annat som helgar medlen. Det finns till exepel definitivt sammanhang där det är motiverat att flyga. Det finns alltså personer som skulle behöva överstiga sin ranoserande klimatgasutsläppskvot. Men det ska ju rimligen inte vara upp till var och en att bedöma. Det räcker ju uppenbarligen inte – det flygs helt uppenbart på tok för mycket. Det behövs någon form av dispensansökan, där någon oberoende bedömer behovet: är det här viktigt nog att personen ifråga ska få överstiga utsläppskvoten?

Ja, det är önsketänkande. Och? Önsketänkande är viktigt, annars kan man ju aldrig komma vidare. Vi behöver ju faktiskt en samhällsomställning, ett samhälle anpassat efter nya förutsättningar, med delvis helt nya spelregler, istället för bara små marginella förändringar.

Poängen är ju att få folk att sluta flyga!

Miljöpartiet föreslår koldioxidskatt på flygbränsle. Från moderaterna kommer invändningen att då

blir flygresor ett nöje för företagsledare i stället för att vanligt folk ska få möjlighet att upptäcka världen.

Visst är det spännande? Plötsligt vill moderaterna att det ska vara lika för alla, att alla oavsett inkomst ska ha råd med flygresor till Långtbortistan. Eller, som debattartikeln avslutas:

Moderaterna värnar rimliga villkor för svenska folkets charterresor.

Och ja, visst har han rätt: En koldioxidskatt på flygbränsle gör flygresorna dyrare. Då har färre råd att flyga. Och då kommer färre flygresor att göras. Och ja, självklart är det det som är poängen med en sådan skatt!

Men om vi tar det från början:

Flyget står för en betydande del av utsläppen av klimatpåverkande gaser. Alltså behöver vi minska flygandet.

Detta vet de allra flesta människor, åtminstone i vår del av världen. De vet att de borde flyga mindre, för miljön och klimatet. De har den kunskap som behövs. Ändå minskar inte flygandet. (Rätta mig om jag har fel, men jag har bestämt för mig att det snarast ökar?)Alltså räcker inte kunskap för att folk ska ändra beteende.

Olika miljöorganisationer och andra informerar och talar om hur det går om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser, och vädjar om att folk ska ändra beteende, bland annat flyga mindre. Det funkar uppenbarligen inte heller.

Alltså är det nödvändigt att testa andra styrmedel. Ett av dessa styrmedel är ekonomi. Genom skatt på flygbränsle blir det så dyrt att flyga att många inte längre har råd att flyga. Då minskar flygandet.

Ja, visst är det orättvist. Jag skulle mycket hellre se att folk kunde minska sitt flygande av solidaritet med människor i delar av världen som kommer att bli obeboeliga när havet stiger, eller av hänsyn till sina barn och barnbarn. Jag kan tycka att det borde räcka. Då skulle vi inte behöva ta till orättvisa ekonomiska lösningar.

Och ja, visst finns det andra lösningar. Det tredje styrmedlet man brukar tala om är lagstiftning. Man skulle helt enkelt kunna förbjuda flyg. Eller, om man inte vill vara så drastisk, så kan man ransonera flygandet. Varje svensk medborgare får rätt till låt säga en flygning tur och retur till Thailand vart tionde år, vilket då kan delas upp i tre returresor till London under samma tid. (Ja, eller vad som nu är hållbart. Jag ska erkänna att jag inte vet hur många flygmil man kan tillåta per invånare om det här ska gå vägen. Det är å andra sidan ganska ointressant just här; här är det intressanta principen.)

Ransonering känns för övrigt som en ganska vettig och gångbar lösning på det hela taget. För det rimliga är ju att hitta en lösning som är rättvis, och som alltså innebär att alla får rätt att använda lika stor del av jordens resurser och förstöra lika mycket. Alla får sin beskärda del av ala resurser.

En annan variant som verkar vara poppis i många sammanhang är lotteri. Alla har lika stor chans att vinna rätten att åka på en jordenruntresa – alla som inte vinner får stanna hemma och fira semestern på den lokala campingplatsen. Så det är ju också på sätt och vis rättvist. Fast jag ska erkänna att jag är inte mycket för lotterier.

Nä, ransoneringen känns vettigast och principiellt mest korrekt. Speciellt om man, som moderaten Henrik von Sydow, oroar sig för att vanligt folk annars ska missgynnas. Kan vi alltså hoppas på ett sådant förslag från moderaterna?