Men det där kan ju jag också!

Igår läste jag en intervju i Metro, med en gammal kursare som skrivit en bok.

Men jag kan ju också! Jag vill ju också!

Den där konstiga känslan…

Jag skulle ju bli författare!

Alltså, egentligen är det inget problem längre. Egentligen har jag nog mer eller mindre lagt skrivandet – det skönlitterära sådana – på hyllan. Kanske för gott, kanske bara för en period i livet. Den där romanen jag skrev förlänge sedan, som jag inte är nöjd med och som ju skulle skrivas om – jag tror egentligen inte alls på att det ska bli av längre, och det känns egentligen inte ens jobbigt. Jag har annat som känns roligare. Jag ska ju inte göra det ”för att” det ska vara så, jag ska ju i så fall göra det för att jag VILL. Och det vill jag inte, inte just nu i alla fall.

Men så dyker det upp såna här saker. Och plötsligt så skriker något inom mig ”Men hallå! Jag kan OCKSÅ det där. Hör ni det?”. Jag vill liksom tala om för hela världen att jag är minsann lika bra. Jag kan också. Om jag bara tog mig samman så skulle jag också kunna göra lika bra. Jag har bara valt att inte göra det. Just nu.

Samma sak med dansen. Egentligen har jag accepterat att det blev som det blev. Jag blev inte proffessionell dansare. Jag är nöjd med det. Det är inte ett liv som hade passat mig, jag skulle inte må bra av det i längden. Det blev mycket bättre så här.

Men när det dyker upp annonser i tidningen om auditions, så drar det lite i mig… Jag kanske skulle, ändå…? ”Hallå, jag kan också!!!” Lite avundsjuk är jag allt. Lite grann känner jag att jag nog skulle försökt lite till, prioriterat annorlunda.

Eller, egentligen vill jag nog mest bli sedd. Jag har så sällan blivit sedd för den sortens saker. Aldrig fått något erkännande.

Och det är nog snarast den saknaden som kommer krypande upp. Inte en längtan efter att skriva eller stå på scen. Utan mer en saknad. Över att det alltid var de andra som syntes, som stal strålkastarna, som fick höra att de var bra på sånt.

Jag fick möjligen höra att jag var bra i skolan. Och det skulle man inte vara. Det var dåligt att vara bra i skolan. Det fick man inga applåder för.

Ibland hade varit roligt att få vara bäst på det man vill vara bäst på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *