Tag Archives: skrivande

Det är väl dags nu, kantänka

Att berätta:

Det blev böcker. Tre stycken böcker har jag gett ut nu.

All info om böckerna finns på www.elsinorien.se. Och där finns också en blogg, med skrivrelaterade saker.

Och ja, det där är en av orsakerna till att det blir ganska lite skrivet i den här bloggen numera. Det är ju trots allt begränsat med tid på ett dygn.

Skyddad: Inklämd mellan omständigheter måste man ta andra vägar

Detta innehåll är lösenordsskyddat. För att se det, ange ditt lösenord nedan:

Min son använder skärmar till det jag använde böcker till

När jag var barn så läste jag. Jag var ett sånt där barn som läste, läste och läste. Jag hade alltid en bok igång. Jag läste vid matbordet (fast mina föräldrar klagade på det). Jag läste på toa. Om vi fick i uppgift att läsa en bok i skolan så tog jag hem den och läste vidare, och sedan fick jag gå till skolbiblioteket och låna en ny bok nästa gång. Jag plöjde böcker. Vissa böcker läste jag om många gånger, men jag läste också totalt sett många böcker.

De vänner jag umgicks med var ganska likartade. De läste också massor, och till stor del samma saker. Vi utbytte boktips, vi diskuterade handling och personer och annat. Och vi lekte saker som på olika sätt tog sitt avstamp i det vi läst. (Även om det väl när vi blev äldre kanske inte hette ”leka”.)

Det mesta jag läste var skönlitteratur. Men jo, jag läste också en hel del faktaböcker av olika slag. Periodvis djupdök jag i specifika ämnesområden, läste allt som kändes lockande på en viss bibliotekshylla. Biblioteken var mina extrahem. Det lokala biblioteket, med öppet tre timmar om dagen tre dagar i veckan hade mig och mina kompisar som ständiga besökare. Och när jag börjat skolan inne i stan och stadsbiblioteket hamnade inom min comfort zone så utforskade jag även det flitigt. Jag rörde mig fritt mellan de olika avdelningarna, både barn, ungdom och vuxen. Biblioteket var världens samlade faktabank, det mest fantastiska som fanns att tillgå. (Och senare minns jag sensationskänslan när jag första gången gick in på ett universitetsbibliotek, med dess ENORMA mängd kunskap, ner på detaljnivå.)

Med tiden började jag också skriva själv. Eller nej, snarast, väldigt tidigt började jag också skriva själv. Hitta på egna världar, historier, karaktärer. Jag läste, och jag skrev. Jag läste och jag skapade.

Sågs allt detta läsande med blida ögon? Nej. Det sågs som problematiskt. Visst, det var bra att läsa, men det skulle ske i måttliga mängder. Absolut inte i volym. Och då var det ändå inte så att jag läste sånt som betraktades som skräp; det var fult nog att jag läste så mycket, att jag fastnade i böckerna. Man skulle ju vara ute och leka! Umgås med andra barn! Inte slösa bort fina soliga dagar med näsan över en bok!

Okej, nu hoppar vi framåt i tiden. Till nu.

Min yngste son är nu elva år gammal. Han har anpassad studiegång och kortare skoldagar. Resten av tiden sitter han till stora delar framför datorn.

Datorn är hans bibliotek. Han sitter i timmar och följer olika spår av ämnen han tycker är intressanta. Han ser youtubedokumentärer om historia, om avancerad naturvetenskap, och så vidare. I hans bibliotek finns saker på en nivå jag inte kunde drömma om när jag var i hans ålder – sannolikt fanns det inte att tillgå på mitt stadsbibliotek; åtminstone en del av de saker han tittar på är sånt jag vet att jag lärde mig på universitetsnivå inom mitt ämne (biologi). Det allra mesta han ser är på engelska, och han har ett avancerat ordförråd.

Jag läste böcker. För på min tid var det i böckerna informationen fanns att tillgå. Han tittar på videor. För det är det snabbaste effektivaste sättet att få tillgång till kunskapen idag. 

Hans fantasivärld stimuleras också av berättelser. Han ”läser” böcker i form av ”skärm”: han lyssnar på ljudböcker. Och ser filmer med samma saker. Och blir nyfiken och letar info vidare om det som väcker hans nyfikenhet. I form av filmer ja. Och i form av texter han hittar på nätet. Och när han leker så tar hans lekar avstamp i de fantasivärldar han fått tillgång till via böcker och filmer. Precis som på min tid.

Och så bygger han världar. Jag började skriva böcker, men han bygger sina världar i spelen han spelar. Han bygger städer i Cities: Skylines. Han utforskar undervattensvärldar i Subnautica. Han tänker strategiskt i Stellaris. Och så vidare.

Och ibland går han och hämtar ett ritpapper och sitter uppe alldeles för länge och konstruerar ett slag, med infanteri och kavalleri, baserat på det han dels lärt sig i youtubefilmer om historiska slag mellan romarna och andra och dels det han lärt sig från egen erfarenhet i datorspelen. Komplicerade slag.

Och precis som min generation boknördar hela tiden fick höra hur hemskt det var att vi satt med näsan över böckerna hela tiden, så får hans generation höra hur hemskt det är att de sitter framför skärmarna.

Och det är hela tiden fokus på skärmarna. Det fysiska mediet. Inte innehållet utan att det råkar vara en dator/telefon/TV-skärm. (Och nämner man att ja, men han gör det här och det här som är bra vid skärmen, så får man ibland höra ”ja men inte just det, men allt det andra vid skärmarna är dåligt. På något vis är det ganska likt när folk säger ”ja men just den där invandraren är ju bra och vettig, men alla de andra…”.)

 

Så, sammanfattningsvis: Min elvaåring använder skärmar till ungefär samma saker som jag använde böcker till en gång i tiden. Den största skillnaden är egentligen att han med några snabba knapptryck har tillgång till enormt mycket mer än jag hade tillgång till på min tid ens med maximal ansträngning – och att det enorma utbudet kräver större förmåga att sovra.

Men nu är det dags igen: Någon har panik över barns minskade läsning.

Och jag blir så trött på det. Så trött på att fokus hela tiden hamnar på just läsning av böcker. Det där som var så fult när jag var liten och som nu blivit så fint och eftertraktansvärt.

Det pratas om ordförråd. Varför är det så många som tror att man bara kan lära sig ordförråd via böcker? Ur vårt perspektiv är problemet att elvaåringen har större ordförråd på engelska än på svenska.

Och ja, jag läste massor för barnen när de var små. Vi släpade hem kassavis med böcker från bibblan, vi läste och läste. Men sedan kom brytpunkten när läsandet som medium snarast blev för långsamt för mina intensiva barn (och jag som förälder inte pallade högläsa mer av Lord of the rings).

Och jag själv då? Jag sitter framför skärmar. Skrivandet är min bästa kommunikationsform. Bokskrivandet jag ägnar mig åt är fan så mycket smidigare framför en dator än med kollegieblock och penna. Jag är inte intresserad av att gå bakåt i utveckling på det området innan apokalypsen kräver det.

”Saknar sjukdomsbeteende”

Det ligger en text och skvalpar i nitt huvud. En text som inte riktigt vill komma loss och ut ”på papper”/ut i bloggen. Mest av allt för att det är en krävande text. En text som består av många delar. Är det något jag inte har nu så är det det fokus som krävs för att fånga ihop många olka bitar och skriva ner dem och strukturera. Och risken är att jag ger upp och postar som enskilda stycken, allteftersom jag lyckas skriva klart något. Det vill jag inte i det här fallet. Jag vill ha det samlat. Men risken är att jag ger upp innan dess. (Dessutom vet jag ju egentligen att längre texter dessutom minskar sannolikheten att någon ska orka läsa.)

Men jag gör ett försök. Vilket innebär att i bästa fall så har jag redan suttit och skivit på den här texten vid ett antal tillfällen när jag slutligen publicerar den och du kan läsa den.

Nå. Vi tar avstamp i rubriken. ”Saknar sjukdomsbeteende.” Det är ett konstaterande och omdöme från den läkare som skrivit mitt senaste sjukintyg – och hans förklaring till att FK inte tycker jag ska ha sjukpenning fastän jag har rejäla kognitiva problem pga utmattning, ångest och depression.

Jag saknar sjukdomsbeteende, säger läkaren. Det betyder att det inte syns och märks på mig hur jag mår. Jag är samlad. Jag står inte och skriker i panik fastän det är panik och kaos inuti mig – det som kommer ut ur mig när jag berättar (framför allt muntligt) är en liten avskalad slutsats som inte visar något kaos, någon ångest, någon depression.

Jag håler med läkaren. jag saknar ”sjukdomsbeteende”. Anledningen är att jag lärt mig att hålla ihop. För att det är det som krävts och krävs av mig i en massa situationer i livet.

Det är det jag tänkte försöka bena i. Eller i alla fall förklara. Rada upp de orsaker jag själv ser till att det blivit så.

Och jag är själv rädd att jag kommer att missa eller tappa bort flera av dem. För jag minns – och sedan glider det under horisonten och jag får inte fatt i det och sedan har jag tappat det. Det är en bit i hur jag mår och funkar för tillfället. Uselt närminne – och om jag försöker anstränga mig och få fatt i det igen så lyckas jag inte men däremot anstränger det hjärnan ofantligt.

Men man kan väl börja med att konstatera att grunden är diskrepansen mellan vem jag EGENTLIGEN är och hur jag vet att man ”ska” vara. Och det låter ju förstås jättedumt – var och en ska väl få vara vem den är? Och alla som känner mig vet att jag inte har några problem (eller i alla fall oftast ganska små problem) med att ha andra åsikter eller annan smak än andra.

Däremot är det inte lika lätt att funka på andra sätt än andra. Det är långt mindre accepterat att till exempel visa känslor spontant i ”fel” situationer än att tycka om en viss sorts musik eller eller ha ett visst ideologiskt engagemang (i alla fall till en viss gräns).

Och jag har ju lärt mig utmed vägen. Jag har lärt mig att när jag agerar si eller så så bemöts jag på sätt som tydliggör att så där ska jag inte göra. Och då slutar jag göra det. I alla fall utåt. Jag visar inte upp det. Jag stänger till om det. Men det som händer, reaktioner i mig, de händer ju ändå. Fast innanför skalet. Och därmed syns de inte för omgivningen, och därmed får jag inte heller någon hjälp eller lättnad.

Så var ska jag börja? Jag tror jag börjar med det här med att visa känslor?

Egentligen är jag en person med mycket känslor, och det naturliga för mig är att visa dessa känslor. Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir glad, och jag blir det med besked. Eller brukade bli. Jag brukade bli arg när jag blev arg – och det brukade synas på mig, höras på mig. Jag brukade bli ledsen och besviken.

Men jag har också i alla tider fått veta att det inte är okej. Jag har fått höra att jag pratar för högt, när jag tycker jag pratar normalt. Jag har fått höra att jag höjer rösten när jag inte alls tycker att jag gör det. Jag har fått höra (och får fortfarande ibland höra) att jag låter arg när jag inte ens är arg. Jag har tydligt ftt höra, igen och igen och igen, att mitt naturliga sätt att yttra mig, till och med i helt odramatiska situationer, är för mycket. Att jag måste lägga band på mig när jag inte ens tycker att det handlar om något alls, när jag inte ens tycker att jag visar några känslor.

Och de gånger jag verkligen visat känslor, spontana känslor i situationer som varit starkt känslopåverkande, så har det varit långt värre. De flesta tillfällena minns jag inte, jag har väl förträngt och jagat undan dem. Men jag minns definitivt fortfarande den där gången på högstadiet på en kemilabb när en kolv med något i gick sönder. Det stora känslosvallet med många sorters känslor – ilska, ledsenhet, besvikelse, och dessutom ogrundade anklagelser mot mig. Och jag minns de hånande skratten riktade mot mig för att jag visade känslor. Hånskratt för att jag visade vad jag kände.

Det man lär sig av sånt är just att inte visa känslorna. Att man till varje pris måste låta bli att visa känslorna – bli arg, bli ledsen, skrika, svara emot – för visar man känslor så används det som ett skäl till att trampa på en.

Som sagt var, det är fler tillfällen, det vet jag, även om det bara är det tillfället som ligger kvar så tydligt att jag kan plocka upp det.

Till detta har vi också alla tillfällen när jag som barn blev stoppad av vuxna från att säga min mening bara för att jag var barn. Oavsett om jag var mer påläst eller hade bättre koll så skulle jag hålla käft ust för att jag var barn/ungdom. Och gjorde jag inte det så sågs det dessutom som att mina föräldrar var dåliga för att jag pratade.

Så, alltså: Visa inte vad du känner Sanne. Visa inte att du är arg, för det är fult. Visa inte att du är ledsen. Och visa för guds skull inte att du är glad! Allt detta kan användas emot dig, till att trycka ner dig och tala om på vilka sätt du är dålig. (Fast känslorna finns ju kvar ändå. Inuti. Instängda. Avstängda. Bakom masken. Eftersom de inte får komma ut så ger de sina effekter inuti istället.) Och om du är glad, är du helt säker på att du är glad för något som är motiverat att vara glad för? Eller något det är okej att vara glad för? Eller att du gillar något man inte får gilla? Fel musik? Fel böcker eller filmer? Eller rentav… fel person?

Ja. Kärlek är definitivt ett sånt där område. Det var uppenbart en väldigt viktig sak – för alla andra – från strax efter att man blivit typ tio år. Både vuxna och jämnåriga var oerhört nyfikna. Det antogs att man skulle vara intresserad av och kär i killar. Det antyddes och frågades jämt och ständigt, och hela tiden med en retsam underton, ett hånfullt retfullt skratt. Det var tydligt att det var fel att inte vara intresserad, men också att det var nästan lika fel om man inte var kär i eller intresserad av rätt personer eller av rätt skäl – samtidigt som man ändå skulle svara. Det fanns inget sätt att göra rätt, du kommer alltid att göra fel. Men risken att trampa i klaveret var större om man var intresserad av fel personer än om man inte alls var intresserad – eller det var i alla fall lättare att hantera att svara i det senare fallet. Och det krävdes liksom ofta att man kunde svara kategoriskt för att folk skulle bli tysta och lämna en ifred. Och trots detta lider jag fortfarande av en incident från när jag nyss hade bytt skola pga flytt, i femman. Tjejer i den nya klassen frågade mig om pojkvänner. Jag svarade att nej, jag hade aldrig haft någon pojkvän – men det var väl ingen brådska, jag var ju inte ens tolv år ännu? Och strax därefter visste alla att hon den där nya hon hade tydligen någon sorts princip om att hon inte skulle ha pojkvän förrän hon fyllt 12 år. Nej, det sa jag inte!

En annan känsla man inte heller får visa är besvikelse. Man får inte bli besviken – på inställda planer, på saker som inte blir av, på människor som lovat att göra saker som de sedan inte gör. För det finns alltid skäl. Man får inte ha förväntningar på andra människor, och absolut inte ställa krav. Den enda man får ha förväntningar eller krav på är sig själv. Så är man besviken så är det sig själv man måste rikta besvikelsen mot. Ännu fler känslor man inte får visa utåt utan bara hantera inåt alltså.

Nå. Så känslor ska man inte visa och helst inte prata om heller. Med andra ord får vi hålla oss till fakta. Och tja, på det området delar jag förmodligen erfarenhet med många tjejer/kvinnor: det ställs oerhört mycket högre krav på tjejer/kvinnor att ha stenkoll och vara ordentligt påläst för att få lov att uttala sig – och till och med när man faktiskt är påläst och har stenkoll så blir man ändå tilltalad med lilla gumman (och inte sällan får man dessutom svar som ändå handlar om att man skulle fört fram känsloargument – oavsett hur saklig man varit).

Men i alla fall. Nu har vi byggt en Sanne som vet att hon ska undvika att visa känslor och som vet at hon måste vara saklig och påläst och framföra faktaargument. Och det gäller att tänka och agera rationellt och göra rationella val!

Fast jag är en ambivalent människa. Inte vad gäller allt – i en del sammanhang vet jag snabbt och enkelt vad jag vill och tycker. Men i andra sammanhang kan jag vara väldigt ambivalent. Och att vara påläst och ha koll på fakta – vilket jag ju dels ofta är för att jag tycker fakta är intressant men också för att jag ju lärt mig att jag måste det – innebär mer ambivalens. För ju mer man vet desto mer finns det att ta hänsyn till. Olika aspekter som ska vägas in. Hänsyn till människor omkring mig, hänsyn till miljö, hänsyn till ekonomi, hänsyn till hälsa, hänsyn till tid, och så vidare – självklart beroende på vad det handlar om.

Ja, den där ambivalensen har ett överlapp med min ångest. Ett påtagligt överlapp.

Man ska göra rationella val där man väger in alla faktorer. Och mitt huvud går varv på varv på varv med att väga samman. Men man ska inte slösa tid och energi på det sånt där! man ska vara snabb och rationell och bara bestämma sig! Inte lägga en massa tid på att vela och ha sig. Det är ju inte vettigt till något. Och ja, det vet jag, för det har jag fått höra på den tiden jag yppade något om mina tankar, mina velanden. Att vara ambivalent är definitivt inget fint. Man ska kunna ta snabba enkla beslut och inte vara så jävla omständlig och krånglig. Bestäm dig nu, Sanne!

Så jag säger inget högt om alla de där varven mitt huvud far runt. Vare sig det handlar om att jag står i affären och funderar över vilken mat jag ska köpa eller om det handlar om att sonens axel gått ur led och jag funderar över olika sätt att kontakta vården, olika sätt att hantera eventuella runtflyttningar i schemat för att jag inte kan vara på vårdcentralen och jobbet på samma gång samt olika scenarion om hur mycket skada som åstadkommits på axeln. Jag ska tillägga att det här är en väldigt förenklad bild av det där kaoset i mitt huvud. Det är ett stort garnnystan av trådar åt alla håll och kanter. Och jag VET att om jag började berätta om alla de där trådarna på riktigt så skulle jag bli avbruten innan jag ens hann halvvägs. Folk orkar inte höra klart. När jag kommer en bit så kommer jag att bli avbruten och få veta att så där kan man ju inte hålla på, så kan man ju inte tänka, nu får du ta och släppa det där. Gör nu bara så här.

Mm. Ja, jo. Fast att du säger åt mig att så där kan man ju inte hålla på och tänka nnebär ju inte att jag slutar tänka och fundera så där. Det innebär bara att jag slutar säga det högt. Hade jag fått säga det högt och fått respons när jag fått chans att prata klart så hade min hjärna spunnit mindre och tanksnurrorna hade haft chans att avbrytas. Men om jag inte får prata klart utan bara fortsätta samtalet med mig själv så fortsätter det varv på varv på varv, tills hela hjärnan håller på att brinna upp.

Det är därför skrivandet är en sådan stor hjälp för mig. För när jag skriver så får jag prata till punkt. Jag får möjlighet att följa alla spåren utan att bli avbruten. Då kan jag uttrycka det jag behöver uttrycka.

Men om jag pratar, muntligt, så kommer jag sannolikt att bli avbruten långt innan jag är klar. Eller så slutar motparten lyssna. Eller rentav börjar prata om något annat för att hen tröttnat.

Så jag har ju lärt mig att inte göra det. Inte berätta vad som verkligen tynger mig, alla de där tankespåren som ger kaos. Istället ger jag den sammanfattade, extremt korta versionen. Istället för axeln och läskigt och sjukvårdsupplysningen och akuten och åka in nu? och ringa direkt imorgon bitti och telefonköer och röntgen och arbetstider och flex och mötet jag skulle på och läskigt och fem minuter till av kaos så sammanfattar jag och säger att axeln gått ur led och att vi måste lösa det. Jag låter oerhört samlad och strukturerad och som at jag har stenkoll på läget. Och ingen fattar att jag har panik, både känslomässigt och belastningsmässigt och organisationsmässigt.

Det är det det innebär: ”Saknar sjukdomsbeteende.” Kaoset syns inte utåt.

Men kaoset pågår ändå inuti. Känslorna. Resonemangen. Ambivalensen. Samtidigt som jag ställer krav på mig själv. Att vara rationell. Att inte slösa tid på beslut. Att inte slösa tid på ältande eller lägga tid på att vela. Att inte slösa med tid och tankar. Bara gör nu Sanne! Bara bestäm nåt! För det är så man ska göra.

Och om jag nu ändå faktiskt sätter mig och berättar, berättar om det som oroar mig, förklarar varför det oroar mig, förklarar hur min oro ser ut, så får jag alldeles för ofta respons som ändå förvärrar läget för mig.

En variant är att folk faktiskt tar min oro på allvar – fast på fel sätt. Jag med min ångest kan ju suga åt mig vilka ”faror” som helst. Många gånger är det verkligen helt irationellt och orimligt. Och då behöver jag få höra det – på ett snällt och vänligt och resonerande sätt. Tålmodigt. Någon som förklarar för mig i lugn och ändå lyssnande ton att sannolikheterna för det jag tänker mig är helt absurt låga. Det är så min ångest behöver hanteras. Men istället får jag väldigt ofta höra ”Ja, du borde verkligen gå och kolla upp det!” (eller vad som nu är den relevanta varianten beroende på ämne). Det vill säga istället för att mota bort ångesten så matar man den. Jag vet vad det gör med mig. Jag vet så väl att det är en dålig idé så jag låter hellre bli att berätta om ångesten om jag inte känner mig alldeles säker på att det inte är de svaren jag kommer att få.

”Du borde verkligen kolla upp det!” kan för övrigt sägas vara en specialvariant på att komma med oönskade råd. Väldigt ofta när jag faktiskt bara skulle vilja berätta om det som rör sig i mig, allt som far runt, allt som är jobbigt, så lyssnar folk inte klart utan börjar istället komma med diverse råd. Ofta råd som de skulle ha fått veta varför de inte är relevanta eller varför jag inte tänkt göra så OM de bara hade lyssnat klart, låtit mig prata till punkt, låtit mig berätta klart, istället för att avbryta. Dessutom kommer olika personer med helt motstridiga råd. Och det innebär att plötsligt så har jag en drös råd jag måste förklara för folk varför de inte funkar, jag har fått ännu fler trådar att rumstera runt i mitt huvud, men jag har fortfarande inte berättat allt det jag behövde berätta för att den jag berättar för ens ska kunna veta vad som pågår i mitt huvud.

Kontentan av detta är förstås att jag väldigt ofta inte säger något. För risken är att om jag säger något så kommer det att landa i att jag mår ännu sämre efteråt. Och därför landar det ofta i att jag möjligen, på sin höjd, berättar att igår var det en väldigt jobbig dag när jag var tvungen att hinna både den här saken och den här saken och dessutom hände den här saken. Och jag låter möjligen trött men som att jag har stenkoll på läget och inte alls är mentalt påverkad av det.

 

Nu har jag skrivit allt det jag kommer på och minns att jag skulle skriva. Förmodligen har jag missat flera aspekter som jag ville ha med. Så nu borde jag dels läsa igenom det jag redan skrivit, dels spara utkastet och sova på saken och låta det gå några dagar innan jag postar ifall jag vill komplettera.

Men läsa igenom orkar jag inte – struktur och genomtänkthet är inte sådant min utbrända hjärna pallar, och det är mycket jobbigare att läsa igenom än att skriva. Och bloggen/det skrivna är trots allt ett område där jag lyckats behålla spontanitet: jag skriver och trycker på knappen och så får det bli som det blir.

Så jag postar väl nu. Och så får jag väl lägga till sen om det behövs.

 

Tillägg 20190626:

Det dröjde förstås inte ens en timme efter publicering innan det började dyka upp aspekter som jag tyckte/tycker borde vara med och som jag förstås borde inväntat innan jag postade :P och ännu fler kom när jag hade gått och lagt mig igårkväll. Och nu när jag kommit på dem så borde jag förstås arbeta in dem i ovanstående. Struktur och logik och läsvänlighet och så där. Nå, jag har inte den kapaciteten i nuläget. Så jag lägger till här. Och risken blir väl att det blir överlapp. Det får vara så nu.

Den första biten jag vill lägga till handlar om att det här med att hålla ihop och vara på det sätt som omgivningen förväntar sig/kräver förstärks av att vara ensamstående mamma. Det finns större krav på att vara den sansade förnuftiga som reder ut och klarar av när man är förälder. De kraven blir skyhögt högre när man är enda förälder. Och de blir ännu högre när man är enda förälder (mamma) till ett barn som inte passar in i mallen (särbegåvad och med asperger). Jag måste på något outtalat sätt hela tiden bevisa att jag är en tillräckligt bra förälder och att det inte är mitt fel att mitt barn inte mår bra eller inte passar in och är ”som folk”. Och jag måste reda ut en massa situationer som det bara finns jag som kan hantera eftersom det inte finns någon annan. Jag har inget annat val än att hålla ihop och hantera och vara rationell. Även om det kokar inuti mig så finns inget utrymme för att göra annat än att agera och lösa. Sjukdomsbeteende förutsätter att jag har utrymme att släppa annat.

Så, nu kommer blandade nedslag och tillägg som jag stör mig på att jag inte orkar stoppa in ovan:

När jag berättar för någon om det som rör sig i mitt huvud så så utvärderar och anpassar jag liksom redan när jag berättar. Friserar på olika sätt så att jag ska lyckas undvika att få de reaktioner jag inte orkar med (goda råd, påspädd ångest av typen ”du borde kolla upp”, etc). Förutom att det friserar och kortar ner det jag berättar så är det förstås ansträngande i sig – och blir ytterligare ett skäl att inte berätta. Likaså krävs det att jag strukturerar min berättelse för att inte bli avbruten för tidigt. Det är också krävande. Därför skriver jag hellre.

Ytterligare en aspekt av det där att bli avbruten eller inte få prata klart eller få reaktioner innan jag hunnit säga tillräckligt eller att samtalsämnet – där JAG höll på att berätta om det som faktiskt ger mig panik – plötsligt glidit över på att någon annan berättar om något som hen kom att tänka på och som knappt ens kan sägas vara vagt relaterat, är knepigheten när man redan har svårt att själv tycka man själv är viktig nog att lyssna på. Ibland skulle jag vilja skrika ”Men hallå, låt mig prata färdigt här, jag hade något viktigt att säga!”. Men dels GÖR man inte så – folk blir upprörda om jag gör så. Och dels: om jag kräver att få prata färdigt så hävdar jag ju att jag är viktig. Det får man inte. Och jag har fått höra SÅ många gånger i livet att jag tar för mycket plats. Så jag försöker låta bli att ta för mycket plats. och då kan jag ju inte säga ”hallå, men jag behövde prata klart om det här”. (I frustrationen över att inte få prata klart så sitter jag sedan på nålar av allt det outsagda – och sedan undviker jag i ännu större utsträckning att ens försöka prata om något väsentligt.)

Angående det här med att vela kring saker – ska jag göra si eller så, med tusen flervalsalternativ som hänger samman – gäller förstås inte bara akuta saker som sjukvård och sånt. Det gäller allt. Och ofta är det nog svårare för folk att förstå när det gäller små vardagliga saker. Om jag försöker berätta högt om det som rör sig i mitt huvud så tycker folk verkligen att jag är alldeles för omständlig och jobbig. ”Ja men bara bestäm dig!” är den uttalade eller outtalade reaktionen. Folk vill inte höra mitt velande, mina långa harangor om att göra si eller så, träna eller inte, välja den dagen eller en annan. Folk tycker det är jobbigt. Och fel. Man ska inte vara så. Man är jobbig. Var inte jobbig Sanne! Var som man ska vara så att folk står ut med dig. Du är konstig nog ändå. Folk orkar inte. Jag är jobbig. Och jag vill ju inte vara jobbig. Jag är ändå jobbig och konstig och fel på så många sätt jag inte kan göra något åt, så de saker jag kan göra något åt – genom att helt enkelt hålla tyst och inte vara så besvärlig – de gör jag något åt. Förstås.

Och… det här med att välja är ju i någon mån alltid en fråga om att prioritera. Hur jag än prioriterar så har jag dåligt samvete. Skippar jag, som idag, träningen för att det blir stressigt (vilket får mig att må dåligt) och för varmt så har jag dåligt samvete för at jag inte tränar eftersom jag vet att jag mår bra av träningen och dessutom har läkaren påpekat att det är viktigt för min återhämtning att träna.

Och så just ja, det här med kärlek och sånt… Jag vet att jag tyckte fel killar var snygga, att jag tyckte fel saker var attraktiva etc. Jag vet att jag svarade fel saker på de frågor som ställdes om viktiga egenskaper i den så kallade sexualundervisningen på högstadiet, både enligt läraren och jämnåriga. Så jag lärde mig att jag var fel, tyckte fel – och att det var bättre att hålla tyst om allt sånt. Och de allra flesta gånger jag varit kär i livet så har ärligt talat ingen fått veta något alls. Jag har inte berättat. För varför berätta om den sortens sköra och viktiga och känsliga saker när man ändå bara riskerar att få höra att man har fel? Varför blotta sitt innersta, det där man knappt vågar lita på, när man ändå bara riskerar att få höra saker som sårar en?

Tillägg 20190627:

Efter kommentarer jag fick på annat håll igårkväll så inser jag att här behövs ytterligare förtydliganden (och med tanke på hur texten missuppfattats så undrar jag nästan om jag borde ta bort den helt, men nu gör jag så här).

För det första så kan man tydligen tolka texten som att jag blev ledsen över att läkarens formulering att jag saknar sjukdomsbeteende. Så jag vill tydliggöra: jag blev inte alls ledsen av formuleringen. Tvärtom. Det var ett begrepp eller uttryck eller förklaringssätt som vi diskuterade gemensamt, både jag och läkaren och sedan jag, läkaren och min chef och personalenhetsrepresentanten. Uttrycket gjorde mig inte alls ledsen, tvärtom var det i hög grad användbart och konstruktivt att diskutera och gav mig tankar vidare som är värdefulla för att fundera vidare på varför det blivit som det blivit. Efter att ha pratat vidare med chefen, och med andra, så har jag insett att det här inte bara är frågan om läkarbesök, det här är större än så. Chefen har konstaterat att det brukar gå att uppfatta när någon inte mår bra, att hon brukar kunna ana när saker är på väg åt ett dåligt håll, men att med mig gick det inte att se. Hon är själv synnerligen förbluffad över att ha missat det så totalt. Och vi letar sätt att förbygga att det blir så igen. Sätt att kunna upptäcka signalerna som jag så effektivt gömmer för både mig själv och omgivningen.

För det här handlar inte bara om den akuta situationen nu. Det handlar inte bara om hur jag agerar och reagerar i utmattningen, det handlar snarast om hur jag agerar och reagerar i stort. Det är inte ett symptom på nuvarande situation, det är en av många bidragande orsaker till att det blivit så här. Och därför är det viktigt att åtminstone beskriva det och klargöra hur det funkar. För att öka chansen att hitta strategier som motverkar det här. Jag lär ha svårt att rakt av bli någon annan, men kanske kan vetskapen om att det är så här jag funkar, och vad som gjort att det blivit så här, underlätta för folk i min omgivning att se att det som verkar lugnt på ytan kanske inte är lugnt inombords. Och det hjälper mig själv att se att jag måste tillåta mig att visa paniken även utanpå.

Och tydligen behöver jag också betona att det här inte är ett gnällinlägg. Det är inte frågan om att säga att ”alla är dumma mot mig, det är därför det blivit så här!”. Det är inte en inlägg där jag klagar över att inte bli sedd, hörd eller trodd. Inte alls. Det är inte en klagotext, det är en förklaringstext. Poängen med inlägget är att beskriva och förklara hur jag (re)agerar på helt vanliga saker, vilka strategier jag kommit att använda under livet – och vad de lett till. Vilket ju inte bara beror på andra, utan minst lika mycket på mig själv. En viktig bit i det är att jag ofta lär mig mina läxor ”för hårt” och ansträngt/anstränger mig för kraftfullt för att undvika att dåliga saker händer igen. För att känslan av att misslyckas och göra fel är så jobbig och gör att jag blir så arg på mig själv… och därför vill jag undvika att hamna i det igen. Och det jag försökt beskriva här, i den här texten, är hur det i praktiken stänger av och avgränsar i min (muntliga/visuella) kommunikation med omvärlden. Och det leder till att människor omkring mig väldigt ofta inte alls vet hur jag mår, och därmed blir jag både ensammare och folk missar att se hur det ÄR.

Poängen med inlägget är inte heller att säga att det minsann bara är jag som har det så här. För det är säkerligen fler i världen som funkar så här eller som reagerar eller agerar liknande. Det är i så fall inte något skäl som talar emot att beskriva det här – tvärtom: även om jag själv har nytta av att försöka sätta ord på mina tankar så brukar det också finnas en tröst i att det jag skriver kanske kan vara till nytta för någon annan i form av igenkänning. Men ändå: min poäng här är ändå att försöka bena i varför det blivit så här. Hur det kan komma sig att jag ältar sönder inombords men folk ändå ser en person som tycks ha full koll på läget.

Jaha. Återstår att se om det här gör det tydligare – eller om det rentav visar sig att nnu fler egentligen läser något helt annat än det jag försökt skriva ;-)

Bakom alla som gör mer än att överleva dagen står…

Mat. Vatten. En lagom temperatur och skydd från akuta faror.

Det där är våra grundläggande behov.

(Den som läst facklitteratur i ämnet har säkert invändningar och säger att jag missat något, men det kan kvitta. Det är inte poängen här.)

Det vi har att prioritera är, precis som för alla andra arter, att överleva. I första hand överleva dagen. I andra hand överleva som art, genom att även fortplanta oss. Det är grunden. Det viktigaste vi gör från dag till dag är hela tiden överlevnad: att fixa fram tillräckligt med mat och vatten och avstyra akuta faror i vårt liv. Och den tid som blir över hinner vi återhämta oss, så att vi ska orka nästa dag också.

Men människan kan så mycket mer. Människan gör så mycket mer. Vi har byggt civilisation och specialisering, vi bygger fantastiska byggnader, har klurat ut och konstruerat fantastisk teknik, vi gör underbara saker på vår fritid, och så vidare.

Grunden för det är dock i princip alltid att vi utnyttjar någon annan. Människor som anser sig vara mer värda än andra låter de där som anses vara mindre värda göra mer än sin andel av jobbet för överlevnad. Detta oavsett om vi gör uppdelningen mellan hudfärger, kön, eller mellan vilka som råkat födas som barn till vem inom den lokala byn. Grunden är ändå densamma: För att vissa personer ska kunna ägna sig åt det där mer avancerade – utforska världen, fördjupa sig i forskning, bestämma vilka fantastiska byggnadsverk andra stackare ska uppföra, styra ett land som president, eller för den delen skriva böcker – så krävs att någon annan (ofta många andra) tar på sig en större andel av det där grundläggande med mat och vatten.

”Bakom varje framgångsrik man står en kvinna…” eller hur det nu brukar sägas. För det är så det ofta hanterats sett i den lilla skalan: det är kvinnan som tagit hand om hem och barn för att mannen ska kunna förkovra sig. Och ren förkovran har det väl bara varit i familjer där det dessutom funnits en nivå till nedanför så att inte kvinnan på egen hand behövt odla den mat som behövs.

I vårt tidevarv har vi dopat det ett snäpp till. Med hjälp av uppgrävd olja och kol, från urtida växter och djurs växtkraft, har vi sett till att göra det enklare att fixa vårt levebröd. Fast de som får betala i det fallet är de som kommer efter oss – ALLA kommande generationer – men också människor i fattiga och utsatta delar av världen.

Om DU (eller jag) vill ägna dig åt annat än din rena överlevnad i form av mat och vatten och annat akut för stunden så förutsätter det alltid att någon annan fixar maten åt dig. Annars kommer du att dö. Att du vill förverkliga dig och göra något som är kul eller känns meningsfullt eller bara tillverka och sälja ofantligt med en meningslös pryl förutsätter ALLTID att någon annan producerar mat du kan äta.

Det här förstås inget nytt eller revolutionerande. Det är saker som inte behöver sägas eller förklaras (även om jag efter den här sommaren verkligen stundtals undrar om folk tror att mat bara är något som magiskt finns i affären).

Men att jag skriver det här nu beror på min egen sommar. Min egen privata sommar.

Jag har alltid haft en inre konflikt, en konflikt mellan att ägna mig åt det jag tycker är viktigt och det jag tycker är kul. Jag har pluggat biologi och miljövetenskap men ändå stundtals trillat tillbaka i min längtan att få ägna mig åt mina kreativa sidor.

I sommar har jag lagt mina världssamveten åt sidan. (Försökt i alla fall.) Jag har tagit långsemester. Jag fixar inte med huset. Jag tar inte hand om min trädgård. Mina odlingar i trädgårdslandet torkar bort och dör, och det handlar inte bara om torkan utan om att jag nogsamt ansträngt mig att inte prioritera det. Det faller äpplen från äppelträden och jag låter dem falla och försöker att inte ens ha dåligt samvete. Och jag är världens mest oinspirerade mamma. Barnen vill ändå inte hitta på något annat än att sitta vid sina datorer, och jag låter dem hållas. Jag struntar i rimliga läggningstider och vettiga mattider och gemensamma måltider och låter dem huvudsakligen hållas. Och även om jag har dåligt samvete (det finns inte en Sanne utan dåligt samvete) så låter jag det ändå vara så.

För i sommar prioriterar jag det där andra. I sommar ägnar jag mig åt skrivande. Kreativt meningslöst skrivande som inte har någon bäring på överlevnad, vare sig för mig själv eller mänskligheten. Jag gör det bara för att jag vill. För att jag har velat det så länge. För att jag behöver det för att komma vidare. För att jag behöver den här luckan.

Fast behöver är alltid ett relativt begrepp. Det vi alla behöver är mat och vatten och skydd mot faran.

Egentligen är skrivande på den nivån omöjligt i min situation. Jag är ensamstående mamma. Det finns ingen annan som tar över och sköter markservice, ingen annan som tar över föräldraskapet, ingen annan som odlar så att vi får mat på bordet. Jag ägnar mig åt lyxlirande som inte är relevant för en person i min position. Jag är traditionellt den som borde stå bakom en framgångsrik man ;-) Å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen har rätt att kliva upp på den där positionen och förvänta sig att någon annan människa ska täcka upp för hens matbehov? Men nej, en ensamstående mamma är förstås den sista som ska göra det.

Så jag vet detta. Jag vet att det jag gör går emot allt rimligt, alla principer. Jag borde ägna mig åt att diska, tvätta, laga kläder och odla mat samt åt att lära mina barn om världen.

Nå. Överlag tror jag inte jag är mer förtappad än de flesta av er. Jag bara tänker på det mer. För vem är mer synlig när hon prioriterar annat än överlevnad än en ensam mamma?

Civilisationen, döden och klimatet

Värme. Värmebölja. Det har varit varmt precis hur jävla länge som helst nu. Varmt och torrt. Fast torrt har vi ofta på somrarna, så även om torkan började mycket tidigare än den brukar och därmed tagit ännu hårdare på naturen och grödorna än vanligt, så är det ändå värmen som är mest knäckande. Jag är en sådan där som tycker att 22 grader är optimalt och allt däröver blir jobbigt. Det var nu väldigt länge sedan temperaturen sjönk under 22 grader annat än korta stunder på natten. Och jag vadar därför runt i någon sorts konstant groggy känsla, där det inte riktigt går att tänka och absolut inte går att GÖRA något.

Klimatförändringarna är HÄR. NU. Det här är en grads global uppvärmning, och redan fastnar väderlägena i något som knappt är hanterbart, som bara blir genomlevande av dagarna istället för att faktiskt leva. Och jag tänker på tipping points och självförstärkande cirklar, att det här bara är början – och sedan orkar jag inte tänka mer. För även om jag tror att den är sommaren får fler människor att fatta att det här är allvar, så tvivlar jag tyvärr allt starkare på att tillräckligt många kommer att fatta, att tillräckligt mycket kommer att göras och att det ens skulle vara möjligt att stoppa de processer som redan är igång.

Jag vill inte tänka undergång, apokalyps. Så jag försöker att inte tänka.

Men det påverkar på så många andra sätt. Mentalt alltså.

För jag försöker tänka skrivande. Försöker ägna mig åt mitt bokskrivande. Men det är svårt. Dels för att värmen gör det svårt att tänka. Men också för att skrivandet, skapandet, kulturen… det har liksom en aspekt av att lämna något efter sig. Knyta ihop mänskligheten bakåt och framåt. Allt människan lämnat efter sig av kulturaspekter genom årtusenden.

Tanken på de som kommer efter, tanken på att de kan läsa, lyssna, uppleva det som vi lämnat efter oss, det är sånt som liksom hjälper när tanken på ens egen dödlighet är tung. Att skriva böcker är ett sätt att lämna något efter sig, att göra sig själv lite mindre dödlig. Det är en stärkande och motiverande tanke.

I alla fall när man kan tänka sig mänskligheten som många generationer framåt.

Den tanken känns inte längre så självklar som den brukat. Människans förmåga att optimera för sig själv för stunden och oförmåga att tänka på långsiktiga konsekvenser gör att framtiden känns ytterst osäker.

Jag vill inte tänka undergång. Jag vill inte vara pessimist och alarmist. Jag vill ha hopp. Eller åtminstone låta bli att tänka framåt på det viset. Ta det som det kommer. Tänka att det faktiskt inte är upp till bara mig att rädda världen. Tänka att jag faktiskt gör vad jag kan.

Men mitt skrivande… Om mina böcker blir klara så vill jag liksom gärna att de ska kunna finnas kvar i en framtid. Att det ska finnas en framtid där böcker är relevanta.

Keep the channel open

Jag snubblade över den här texten: Zadie Smith: dance lessons for writers.

Jag började läsa den, men kom i ärlighetens namn inte så väldigt långt – det är en lång text, på engelska, och jag var/är trött, och ganska snabbt kom texten ändå huvudsakligen in på personer jag inte i första hand förknippar med dans.

Men den här biten i början vill jag gärna spara:

“There is a vitality, a life force, an energy, a quickening that is translated through you into action, and because there is only one of you in all of time, this expression is unique. And if you block it, it will never exist through any other medium and it will be lost. The world will not have it. It is not your business to determine how good it is nor how valuable nor how it compares with other expressions. It is your business to keep it yours clearly and directly, to keep the channel open.”

(Martha Graham.)

Och: för mig, som ägnat mig helhjärtat åt både skrivande och dansande, så känns kopplingen mellan dans och skrivande på ett sätt ganska självklar. Skrivandet är som att sätta ihop en stor koreografi, väva ihop olika delar med olika karaktär och olika syfte och binda ihop det till något som blir intressant och levande.

Och så den fysiska känslan. Den fysiska känslan av något jag vill förmedla. I dansandet gör jag det på det uppenbara sättet, men i skrivandet letar jag efter de ord som ska kunna få läsaren att känna samma fysiska förnimmelse som jag.

… och egentligen borde jag nog förklara det där bättre? Men jag behöver ägna mig åt mitt brödjobb, och om jag inte trycker på publicera nu så blir det här bara liggande bland utkast.

Don’t kill your darlings – feed them!

Kill your darlings! säger man ju.

Och det har ju jag också gjort ibland (och då menar jag inte bokstavligt; det var inte jag som dödade honom oavsett vad mina skuldkänslor ibland hävdar).  Men ju mer jag tänker på det så tänker jag att det tvärtom är darlingsarna man ska mata och hålla i liv. För det är de som gör saker värdefulla.

Det där som sticker ut. Det som går utanför det rationella och logiska och förväntade. Det som är lite för extravagant, lite för konstigt, lite för ologiskt – det är det som ger mervärde, det som gör det värt det.

Vad skulle böckerna om Narnia ha varit om C S Lewis hade rationaliserat bort garderoben som leder till Narnia och den där lyktstolpen i skogen?

Och för egen del: det där lösryckta textutkastet från nästan tjugo år tillbaka i tiden – det är typiskt sånt där som skulle räknas som en sådan där darlinggrej man borde städa bort. Det är liksom alldeles för mycket – på vissa sätt. Men det är också det som ger nerv och känsla. Och i sig är skäl nog för mig att trots allt fortsätta skriva.

Städar jag bort älsklingarna blir det bara tråkigt och meningslöst.

Dispositioner och pusselskrivande

När man pratade om skrivande i skolan så betonades alltid vikten av att göra en disposition. Oavsett om det handlade om diskuterande svenskuppsatser eller skönlitterära texter så betonades disposition som en av de allra viktigaste sakerna. I princip var budskapet att utan en disposition kan man inte skriva. I alla fall inget som är värt att läsa.

För mig har det där alltid varit ett irritationsmoment. Det funkar inte för mig att tänka på det sättet. Har jag en struktur och en plan så har jag den i huvudet. Och annars kommer den efterhand som jag skriver. Gör den inte det så får jag improvisera. Men det löser sig.

Ibland har jag trots allt försökt skriva dispositioner. Men det har ställt till mer än det hjälpt. Så jag har gett upp de försöken.

Länge höll jag dock fast vid att skriva kronologiskt. Dels för att det var så jag lärt mig att göra och det kändes logiskt. Men sett i backspegeln så inser jag att det ju inte fanns något annat sätt att göra det, då när skrivande gjordes med penna på papper. Blyerts gav lite flexibilitet, men inte mycket.

Numera är datorn mitt skrivredskap. Och det ger en enorm flexibilitet: jag kan skriva ner saker när de dyker upp och flytta runt efterhand.

På ett sätt innebär det att jag i alla fall ibland och i alla fall till viss del använder mig av dispositionstanken. Eller i alla fall de bitar av den som passar mig. Men det är fortfarande inte en avsiktlig Disposition TM, inte ett Nu Ska Jag Sätta Mig Och Göra En Medveten Struktur För Det Här TM. Jag gör det när jag vill, om det passar, utifrån behov.

Men det som är betydligt intressantare och ett mycket större steg är att jag numera släppt kronologitanken. Jag har inte ens ambitionen att skriva från början till slut. Jag skriver lite här och lite där, utifrån inspiration och lust och vad som faller på plats. Lägger pussel.

Det tog emot i början. Så kan man ju inte göra, ju! Men nu när jag vant mig vid det så är det väldigt skönt. Mycket mer avslappnat. Ja, det är rörigare. Men det kan jag ta.

Det radikala i att beskriva hur saker borde vara och risken att det går spårlöst förbi

En av de saker man kan göra, en av de ambitioner man kan ha, om man skriver ”fiction” (skönlitteratur, men vad heter det på svenska när det inte handlar om text utan om film eller liknande?), är att ”ta upp viktiga frågor”. Alltså: man tycker att något i världen är problematiskt eller fel, och så berör man på något vis det ämnet i det man skriver/skapar.

Det där kan man ju göra på olika sätt. Ett sätt är att belysa det som är fel genom att beskriva det som är fel på ett tydligt sätt så att läsaren  ser felet och förstår vad som är fel. Det kan i sin tur bli en del av ”storyn”, plotten, och bidra till att leda historien framåt, eller rentav vara upprinnelsen till det man skriver om.

En annan variant är att istället beskriva saker så som man tycker de rimligen ska vara. Beskriva en tillvaro där saker är på det sätt man tycker att de borde vara i verkligheten, fastän de inte är det.

På ett sätt är den senare varianten radikalare. Och trots det är den ganska otacksam. Den bygger ingen intrig. Den riskerar faktiskt att gå spårlöst förbi, inte noteras av läsaren, om den inte är väldigt tydlig eller läsaren är väldigt medveten på det aktuella området. Och det hör liksom till sakens natur att det som beskrivs måste passera mer i förbigående, just för att det inte kan bygga intrig, och därmed ökar liksom risken att det man vill lyfta fram bara går spårlöst förbi.

Det är liksom bara småbarnsböcker som kan beskriva en okomplicerad bra fin tillvaro utan problem. En bok för vuxna, eller ens större barn, som kan sammanfattas ”de levde lyckliga från början till slut” finns väl knappast.

Så den radikala varianten ”i förbigående beskriva saker på ett sätt som vore drömmen” ger liksom ganska små krusningar på vattnet jämfört med varianten ”beskriva något som är skit”. Och ändå… ändå är det så förbannat önskvärt med det.

Det är väl liksom något som tangerar att bygga förebilder. Och att långsamt långsamt flytta kontinenter.

Det är sånt jag funderar över stundtals i mitt skrivande och när jag funderar över hur det jag skriver uppfattas.