Jag har bloggat länge. Först väldigt anonymt, utan att nästan någon jag känner visste om det. Sedan med tiden något öppnare – men fortfarande inte med mitt namn på bloggen.
Det finns skäl till det. Jag trivs bra med att ha det här som en fristad, där jag kan skriva vad jag tycker och tänker, utan att jag behöver fundera på aspekter som jobb eller bekanta. Det betyder inte att jag inte står för vad jag skriver, men jag behöver inte förankra det jag skriver (mer än att jag enstaka gånger kollar av med någon berörd).
Men jag har väl alltid i någon mån insett att den dagen kan komma då mina föräldrar hittar hit. Och sakta vant mig vid tanken, allteftersom jag blivit allt mer öppen mot allt fler om att jag har en blogg och var den finns. Lite har jag fasat för det, lite har jag försökt förtränga det.
Nu är dagen här. Hej mamma och pappa! Det är lite läskigt att ni är här. Ni får ta det för vad det är… För jag tänker fortsätta skriva, och jag ska försöka låta bli att låta er närvaro påverka mig :-)