Traditioner, seder och moral

När jag gick i ettan och alltså nyss hade börjat skolan så slickade jag tallriken för att få upp all den goda såsen. (Brunsås. Troligen pulversås? Precis som köpelimpa och apelsinsaft så var det ju lyxiga varor jag inte var van vid, i ett hem där det mesta gjordes från grunden.)

Så fick man förstås inte göra. Fy.

Jag slickar inte tallrikar längre, för det fick jag ju lära mig då att det var fult och dåligt. Men jag skrapar ofta ur det sista ur grytan med upppläggningsskeden eller nåt annat och slickar av när det är något gott. Ja, hemma i alla fall. Inte borta. För det är inte fint att skrapa ur och äta upp och slicka av det allra allra sista – så gör man inte, liksom. Det är inte fint att göra så.

Jag antar att det delvis handlar om att det är fint att inte behöva. Att man ska visa att man har ett sånt överflöd att man inte behöver äta upp det där allra sista? Och ja, jag gör ju det för att det är gott, inte för att jag annars riskerar att svälta. Men ändå. Jag tycker inte riktigt om när det är fult att göra det som egentligen vore klokast och bäst.

När man hälsar på någon anses det tydligen höra till god ton att ha med sig en liten present. Gärna något huvudsakligen meningslöst, som en så kallad presentbok. Eller en ask choklad (gärna av billig och tråkig choklad, helt utan eko- eller fairtrade-certifiering). Eller en billig, snabbt uppdriven blomma som inte klarar sig särskilt länge. Och så vidare. Bjuder man in folk ska man räkna med att få lite sådana saker. Hälsar man på någon förväntas man ofta ta med något sådant. Det hör till god ton. (Jag är skitkass på det. Jag har med mig presenter när någon fyller år, eller typ tagit examen. Inte för att jag är bortbjuden på middag. Jag är säkert ociviliserad.)

Däremot är det inte okej att önska sig saker. Herregud, det skulle ju antyda att man förväntade sig något! (Jämför ovanstående…) Speciellt är det inte okej att önska sig pengar. Inte ens om man gör det för att undvika att få saker man verkligen inte vill ha.

Det är för övrigt inte särskilt okej att ge pengar heller. Gör man det så måste de maskeras som presentkort. För herregud, tänk om någon skulle begripa hur mycket pengar det handlar om! Det är ju fult! Ja, visst, alla kan räkna ut hur mycket pengar det rör sig om, speciellt när det gäller presentkort, men ändå.

Men man måste bli glad för allt man får. Oavsett om man tycker det är saker som är skit – sånt man inte har användning för och som bara kommer att samla damm, eller för den delen saker man tycker ställer till med skada, till exempel på miljö eller hälsa. Man får absolut inte säga det, och helst inte tänka det heller. Man kan inte välja bort eller tacka nej. För då är man en sån där bortskämd i-landsmänniska. Även om skälet till att man är missnöjd är att man tycker det är dåligt att få skitsaker när pengarna och resurserna kunde kommit någon behövande till glädje och nytta, antingen i ett u-land eller bland behövande i vårt eget land. Och även om man vet att den skada den onödiga prylen orsakar främst kommer att ske i fattiga länder. Bortskämd är man likväl om man inte blir glad och tacksam över att få ytterligare en sak man inte behöver.

Bortskämd är man för övrigt om man ens tar upp det här ämnet till diskussion. Jag ska ju vara glad att jag lever här, där jag kan få den här onödiga skiten.

Men jag klarar mig ju även om jag slänger skiten i soporna. För någon annan kunde pengarna den där chokladkartongen, som inte ens är god, kostade vara skillnad mellan liv och död.