Det blir en hel del begagnat i årets julklappar. Det har inneburit en del handlande på Tradera och andra sådana ställen under hösten.
Men det ÄR komplicerat. För det blir liksom fler aspekter att väga in än om jag går och köper motsvarande pryl i en vanlig affär, splitterny. En legosats, till exempel. Går jag och köper den i en affär i nyskick så finns det oftast många exemplar. Och gör det inte det, utan jag köper det sista exemplaret, så är det liksom inte tio stycken till som samtidigt tassar runt det där paketet i affären för att se vem som slutligen ryckar till sig det och betalar.
Men på Tradera kan vi egentligen vara hur många som helst. Och då måste jag liksom på något vis väga in de andras livstillvaro i mitt val att köpa eller inte köpa. Är det här VERKLIGEN VERKLIGEN just den där saken som en av de andra budarna letat efter eller som hens barn desperat önskar sig, och budet ligger redan på den övre gränsen för vad familjen kan ha råd med? Eller är hen som budar kanske stenrik och med världens bortskämdaste unge som redan har mångfalt vad hen behöver? Eller är köparen kanske till och med en vuxen som lägger alla sina pengar på lego till sig själv? Detta, som jag inte kan få reda på, ska jag väga mot ”mina” behov. Där ”min” situation är att jag vill skaffa en julklapp till mitt barn på ett schysst och miljövettigt sätt, och saken jag budar på är inte det enda mitt barn önskar sig men kanske samtidigt det bästa alternativ som kommer att dyka upp om jag ska köpa något begagnat.
Och så vidare.
Funkar man som jag så kan man gå rejält sönder i huvudet av sånt här.
Och det här blogginlägget har legat halvskrivet länge, men jag tänker på det igen när jag läser Underbara Claras inlägg om delvis samma saker.
Fast jag betonar delvis samma. För jag känner annars inte egentligen igen mig i inlägget. Generellt sett är jag ingen shoppare och har adrig varit; det är inget som intresserar mig. Och däremot har jag ju faktiskt nyligen börjat ”hamstra” på loppisar – i form av att jag börjat bygga brudkistor åt mina barn av sådant jag själv har tillräckligt av. Fast jag uppfattar sällan att jag tar det någon annan skulle behöva. Snarast köper jag sakerna för att jag tycker det är så himla synd att de finns kvar när loppisen närmar sig sitt slut och sakerna slumpas bort för att idrottsföreningen vil bli av med allt till stängningsdags.